Author Archives: admin

SÅ HÄR SER VINVÄRLDEN UT 2070 (textversion av artikel publicerad i Icon Magazine 2017)

Den enes bröd den andres död. När oron sprider sig bland sydeuropas anrika vinslott föds nya möjligheter i norr. 

Landskapet är inte helt olikt Toscana. Oändliga rader vinrankor bildar böljande mönster över kullarna mot horisonten. Inklämt här och var står ett och annat träd, mindre bokskogar, bäckar och häckar. En rovfågel glider runt ovanför oss på den soliga junihimlen. Det är vingårdsägaren och vinmakaren Håkan Hansson glad för. Många stora fåglar innebär färre små fåglar, som i sin tur äter upp druvorna.

Just här, mellan skånska Söderslätt och Lundaslätten, två av Sveriges mest högintensiva jordbruksområden, ligger Håkan Hanssons Hällåkra vingård. Och det är just det kuperade landskapet som inte passar för storskaligt jordbruk, som fick honom att satsa på vin.

”Det var upprinnelsen till den här mer eller mindre galna idén jag satte igång 2003.”

Idag driver han en av Sverige största, ekologiskt certifierade vingårdar, och gör mousserande, vitt och rött vin. Och eftersom det är nära både till Malmö Airport, Malmö och Köpenhamn, är konferenscentret, restaurangen, konserterna och konstutställningarna på vingården bara mer och mer välbesökta. Även vinerna får uppmärksamhet, i Sverige och internationellt. Men det har tagit tid att bygga upp självförtroendet.

”Jag fick en sån jävla aha-upplevelse, tror det var sommaren 2009, då det plötsligt stod två vinmakare från Bordeaux här. De hade av någon anledning hamnat på turistbyrån i Eslöv och läst om oss där. Då blir man ju lite byxis, och frågar sig som de verkligen tycka att det vi gör är någonting att ha. Men en av deras första kommentarer var: ’Wow, vilken syra!’ Och så klappade han mig på axeln och sa: ’Var rädd om den! Hade vi haft in närheten av samma syra hade vi varit jätteglada’.”

Jag kan förstå både Håkan Hansson och fransoserna. Håkan Hansson för att hans arbete och produkter från ett så marginellt vinodlingsområdet som Sverige, får beröm från representanter från ett av världens absolut största och mest kända vindistrikt. Det är fullt möjligt att fransmännen innan de kom till Sverige inte ens visste att det gick att odla vin här. Så okänt är Sverige fortfarande som vinland.

Det är också lätt att förstå fransosernas fascination över syran. Den utgör ryggraden i ett vin. Den är nödvändig för att balansera sötma och smaken av mogen frukt, annars skulle alla viner smaka sött och sliskigt. Syran är också livsviktig om man har som målsättning att göra viner som går att lagra länge, något som Bordeaux är bäst i världen på. Men framför allt, det allt varmare klimatet riskerar att påverka nivån på syran i vinerna från Bordeaux på ett sätt som förändrar vinernas smak och lagringstålighet för alltid.

I de svalare vinodlingarna i norra Europa – norra Tyskland, norra Frankrike, södra England och Skandinavien – har många effekter av de högre genomsnittstemperaturer som den globala uppvärmningen lett till varit positiva. Fler soltimmar har ofta gjort livet lättare för vinodlare. Men det innebär inte att vinodlarna inte är oroade över framtiden.

Och längre söderut i Europa, där de i särklass största vinländerna ligger, är oron stor över det varmare klimatet. Därför har det på senare år startats en lång rad olika initiativ på olika nivåer i vinbranschen för att öka medvetenheten kring klimatförändringarna, för att hitta på smarta lösningar på utmaningar som det varmare klimatet skapat och för att lista ut hur vinbranschen ska kunna bidra till omställningen till ett mer hållbart och klimatsmart samhälle. Vinvärlden saknar kanske en egen Greta Thunberg, men det finns många som på olika sätt försöker gå i spetsen och vara förebilder.

När Barack Obama öppningstalade på en vinkonferens i den portugisiska staden Porto 2018, var det säkert någon som höjde på ögonbrynen. Är den före detta presidenten verkligen vinnörd? Men konferensen Porto Protocol, med underrubriken Climate Change Leadership, har ambitioner som gör att det anstår en ex-president att delta. Syftet är att få vinindustrin att ta en ledande roll globalt i att minska fossila utsläpp och på så sätt mildra klimatförändringarna. Och även om vi i nordligaste Europa mest tänker på vin som något att korkar upp till middagen, är vin en av EU:s viktigaste jordbruksprodukter.

Vinodling upptar 3,3 miljoner hektar av marken i Europa. Det är ungefär 44 procent alla vinodlingar i världen. Och med 2,5 miljoner vingårdsägare – från små odlingslotter till gigantiska egendomar – handlar vinodling i Europa inte bara om fint vin och god dryckeskultur. Det handlar om stora pengar och om makt. En bransch som ger massor av arbetstillfällen och en industri som skapar stora värden för ägare, regioner och länder i försäljningsinkomster och export. Det gäller särskilt Spanien, Frankrike och Italien som står för tre fjärdedelar av Europas vinodlingar och där vinegendomarna också i genomsnitt är stora.

Vinodlingsmark är en av de mest långsiktiga investeringarna. I likhet med fastigheter är det ett sätt för individer och företag att placera och öka värdet på sin förmögenhet i ett långt och säkert perspektiv. Själva karaktären av en vinodling uppmuntrar långsiktig planering. Efter plantering av vinrankor tar det minst tre år innan skörden går att göra vin av, och flera år till innan vinerna blir av någorlunda kvalitet. Riktigt bra vin är oftast gjorda på druvor från många decennier gamla rankor. Det kan dessutom ta 10, 20 eller 30 år innan en investering i en vingård betalat sig.

I årets upplaga av Porto Protocol-konferensen talade, förutom Al Gore, även amerikanska klimatforskaren Kimberly Nicholas från Lund University Center for Sustainability Studies. Hon kommer från en vinodlarfamilj i Kalifornien och sammanfattar klimatutmaningarna så här när jag får tag på henne på telefon:

”It’s warming.

It’s us.

We’re sure.

It’s bad.

We can fix it.”

Hon har också tydliga bilder av hur vinindustrin ska hjälpa till att stoppa uppvärmningen av planeten, och vad som kommer hända i annat fall. Antingen ser vi till att hålla nere utsläppen av växthusgaser och stoppar uppvärmningen. Om vinindustrin själva går i spetsen för den processen och dessutom jobbar hårt på att anpassa sig till de förändringar som redan skett eller kommer ske, kan även framtida generationer korka upp härliga viner som passar bra till maten. Men stiger temperaturerna med 3 eller 4 grader, då kommer smaken på våra viner vara, som Kimberly Nichols uttrycker det: ”vårt minsta problem”.

Hon tycker att vinvärldens ska ”handskas med förändringarna som är oundvikliga, och undvika förändringarna den inte kan handskas med”. Vi står idag står inför ett avgörande beslut som vilken typ av värld vi vill leva i. Ett val som inte bara gäller vår egen framtid, utan vilken värld alla kommande generationer kommer att leva i.

”Vi talar om de här två världarna som något abstrakt som ligger långt in i framtiden, men jag förväntar mig att leva tillräckligt länge för att uppleva konsekvenserna av vad vi väljer.”

Om vi inte ser till att hålla nere de fossila utsläppen och på andra sätt förhindra klimatförändringarna, kommer genomsnittstemperaturen höjas till kring fyra grader eller varmare.

”Då är det orimligt att tro att vinindustrin finns kvar. En fyra grader varmare värld är en värld som vi inte skulle känna igen. Det är svårt att med ord beskriva hur annorlunda en sådan värld skulle vara. Jag tror inte en fyra grader varmare värld är kompatibel med ett civiliserat samhälle och demokrati. Och definitivt inte något där vinodling är av betydelse.”

De flesta jag pratar med – både folk i vinbranschen och forskare – vill inte eller kan inte spekulera över hur vinindustrin i Europa skulle se ut om temperaturhöjningen börjar närma sig tre, fyra eller till och med fem grader. Även om jag försöker pressa dem, glider de in på hur situationen ser ut idag, hur vinbranschen kan dra sitt strå till stacken när det gäller klimatanpassning, och framför allt hur det kan komma att se ut om några decennier om temperaturhöjningen ligger kring 1,5-2 grader.

En person som vågar sticka ut hakan lite mer är Bruce Zoecklein, professor i vintillverkning på Food Science and Technology på Virginia Tech. För honom ser vinvärldens framtid problematisk ut.

”Förutsättningarna för vinodling ändras mycket snabbare än väntat. Och årgångsvariationerna kommer öka och bli mycket mer extrema. Klimatförändringarna och människans delaktighet i dem accepteras av den absoluta majoriteten av alla forskare, vinodlare och den breda allmänheten, med det anmärkningsvärda undantaget av Donald Trump.”

Han säger att vinproducenter inte har något val, de måste anpassa sig till förändringarna på många olika sätt för att kunna fortsätta göra kvalitetsviner. De som inte gör det kommer gå under.

”Väldigt få platser har undgått effekterna av klimatförändringarna. Och det faller sig bara så att vinodling fungerar som kanariefågeln i kolgruvan. Vinodlingar är mycket mer känsliga och påverkbara av förändringarna än andra grödor.”

Bruce Zoecklein listar vad han ser som de viktigaste förändringarna vinvärlden står inför. Med mycket mer dramatiska väderombyten, kommer årgångsvariationerna bli mer extrema. Årgångsvariationerna kommer bli mycket större i framtiden, på grund av dramatiska väderomslag. I och med de stora förändringarna, kommer det också bli svårare och svårare att göra vin med stor typicitet, alltså viner som tydligt reflekterar stället de vuxit på. Bruce Zoecklein förutsäger att det kommer bli ett större problem i Europa än i USA, eftersom kända vindistrikt i Europa är kända för att vinerna har en mycket speciell karaktär, som till exempel Bordeaux, Champagne, Chianti, Rioja eller Mosel.

”Nämn vilken sval region som helst på jordklotet som just nu inte är att betrakta som ett vinodlingsområde, och vi kan i princip ta förutsätta att det kan odlas vin där om 50 år. Kina är ett bra exempel. Där finns många områden som tidigare inte betraktats som lämpliga för att odla vin, men som just nu håller på att planteras upp med rankor. Det är ett resultat av klimatförändringarna, men också den ökande vinkonsumtionen i världen.”

Bruce Zoecklein har också en vag förhoppning om att genteknik ska kunna hjälpa växtförädlare att presentera en lösning. Kanske en hel t ny sorts vinranka som klarar hetta och dramatiskt väderleksskiften bättre.

”Men för närvarande är det ren science fiction.”

Ett annat skrå med stort intresse för hur framtidens vinvärld ser ut är ekonomerna. Och en av dem med mycket tydliga åsikter kring vinodling och klimat är Karl Storchmann, ekonomiprofessor på New York University och redaktör för The Journal of Wine Economics från Cambridge University Press som publicerar forskningsrapporter om ekonomiska aspekter av vin, vinodling och vinproduktion. Kanske är det just hans roll som journalist på tidningen som gör att han är den expert som svarar snabbast på mina mail med intervjuförfrågan.

Hans intresse för kopplingen mellan vin och ekonomi startade när han på 90-talet arbetade i en ekonomitankesmedja i Tyskland. Intresset mynnade ut i en forskningsrapport 2010 om prisutvecklingen för vingårdsmark i Moseldalen han skrev tillsammans med en annan amerikansk ekonomiprofessor, Orley Ashenfelter från Princeton University. Med hjälp av två modeller undersöker de hur klimatförändringarna kan påverka priset på vinodlingsmark. Den ena mäter hur vingårdens förmåga att absorbera energi från den ökande solexponeringen påverkar kvaliteten och därmed priset på druvskörden och i förlängningen även priset på vinodlingsmarken. Den andra modellen mäter hur effekterna av årliga, generella väderförändringar påverkar värdet av vinodlingsland och viner, för att sedan förutsäga framtida prisutveckling.

”Våra empiriska resultat indikerar att klimatförändringarna kan resultera i en betydande ökning av värdet för vinodlingsmark i Moselregionen, på grund av en ökning av vinernas kvalitet. En måttlig temperaturhöjning på 1 grad skulle leda till en samlad ökning i markvärde på 20 procent eller mer, medan en höjning med 3 grader skulle mer än fördubbla markvärdet.”

Resultatet var så spännande att Karl Storchmann själv investerade i en mindre vingård i Mosel. Den sålde han emellertid när han flyttade därifrån 1999. Var i vinvärlden han idag skulle investera om han hade mycket pengar till övers, är han inte helt säker på.

”Jag förstår att du vill höra: i Storbritannien eller norra Tyskland. Men förväntad vinst är redan inräknad i dagens priser. Följer man den teorin, finns det inget att tjäna. En bättre fråga skulle förmodligen vara: var förväntar jag och marknaden sig att vinsten från ägorna kommer vara höga. Kanske i svala områden som Storbritannien, Tyskland, norra Frankrike, (Sverige?). Vinodlingen i Europa borde och kommer flytta norrut, men lagstiftningen kring vingårdsplanteringar kan bli ett hinder.”

Europa har till skillnad från de flesta andra delar av världen strikta regler när det gäller hur mycket land som får användas för vinodling. Det gäller framför allt de stora vinländerna i EU, som inte får öka odlingsarealen med mer än en procent per år.

Med samma modeller för att beräkna framtida priser på vingårdsmark, skulle sannolikt andra, liknande områden också få ett mycket positivt resultat. Områden som tidigare varit på gränsen till för kyliga för att druvor ska hinna nå perfekt mognad. Som södra England, Danmark, Sverige, Norge, Tasmanien, Nya Zeelands sydö och södra Chile och Argentina.

Karl Storchmanns uträkningarna skulle sannolikt få mindre uppmuntrande resultat tillämpade på vinodlingsområden i de varmare delarna av Kalifornien, södra Frankrike, Spanien, Italien och Australien. Och frågan är om de mest etablerade och penningstinna områdena i vinvärlden överhuvudtaget är särskilt öppna för den här typen av beräkningar, som Napa Valley, Champagne, Bourgogne och Bordeaux.

När jag arbetade som vingårdsdräng i Bordeaux under skörden 1996, var det inte på något av de världsberömda slotten vars viner kostar tusentals kronor redan när de släpps till försäljning. Jag höll till på lilla Château de Fontenille i den del som heter Entre-deux-Mers, och som förmodligen har det vackraste landskapet i hela Bordeaux, men inte alls de dyraste vinerna.

Min chef, vingårdsägaren Stéphane Defraine, hade filosofin att göra så bra vin som möjligt till så låg kostnad som möjligt, för att så många som möjligt ska kunna njuta av det. Han hade också ett talesätt som ganska bra beskrev hur han såg på sin och andras utmaning som vinmakare i området: ”Det tre viktigaste förutsättningarna för att göra bra vin i Bordeaux, är att för det första skörda mogna druvor, för det andra skörda mogna druvor, och för det tredje skörda mogna druvor.”

Så här drygt två årtionden år senare, finns det säkert fortfarande årgångar då det är svårt att få druvorna att mogna i tid i Bordeaux, men de åren har blivit färre. Och liksom i alla andra vindistrikt i Europa har genomsnittsdatumet för skörden sakta men säkert tidigarelagts. Även om jag inte pratat med Stéphane Defraine själv om just detta, har jag diskuterat genomsnittligt skördedatum med vinodlare de senaste åren när jag rest i olika vindistrikt. Från italienska Sicilien, spanska Penedes och grekiska Peloponnesos i söder till tyska Ahr, franska Champagne och svenska Skåne i norr, alla säger samma sak. Jämfört med för bara ett par decennier sedan, skördar de druvorna i genomsnitt 10 dagar till tre veckor tidigare.

Egentligen är det i sig ingen katastrof. Många områden där det tidigare varit på gränsen till för kallt, som i norra Tyskland, södra England och Sverige, kan förändringen till och med vara positiv. Men vad händer om druvorna fortsätter att mogna allt tidigare i samma takt? När skördar vi druvorna i Europas vingårdar om femtio år? Och kan man redan nu se på prisutvecklingen för vingårdsmark i olika regioner vart trenderna blåser?

Den franska myndighet som håller koll på transaktioner inom vingårdar och vinodlingar heter La Safer. Enligt deras statistik har priserna i Frankrike utanför de mest kända vinområden stagnerat. Det har däremot inte vinodlingsmark i mer kända områden, där priserna gått upp med i snitt 70 procent. Det området som utmärker sig mest är Champagne, där priserna ökat med ungefär 300 procent på tjugo år.

I Frankrikes största vindistrikt, Bordeaux, ökade priserna på land med några procent, men skillnaderna är enorma mellan kända, dyra och mindre kända deldistrikt. I Pauillac, ett av de dyraste, kostar vinodlingarna kring 20 miljoner kronor per hektar, medan mindre kända distrikt kan ligga på 300 000 kronor. Alla vinälskares favoritdistrikt, Bourgogne, är som väntat skållhett. Maxpriset 2018 per hektar låg på 140 miljoner kronor.

Två konkreta exempel på prisnivå för större vinegendomar i Bordeaux, kommer från ägaren till vingårdsmäklarfirman Vineyards-Bordeaux, Michael Baynes. De två egendomar hans företag senast sålde – Château de Cadillac-en-Fronsadais och Château de Fayoll – hade utgångspriserna 90 respektive 35 miljoner kronor.

Han säger att Bordeaux som handlat med vin i två tusen år, kommer göra allt för att förbli den största vinmarknaden i världen. Och han tror inte vinindustrin kommer bli lidande av klimatförändringarna.

”Om du eller jag hade en väldig massa pengar över, skulle vi förmodligen fundera på att investera i en vingård, eftersom vi älskar produkten, miljön och hela branschen. Då skulle vi förmodligen säga till oss själva: ’Bordeaux har 110 000 hektar vinodlingar och en vinindustri som omsätter 146 miljarder kronor per år. Och det finns så många flaskor från Bordeaux ute i världen. Det är helt enkelt för stort för att misslyckas.”

Ett reportage om vinodlingar i södra England jag skrev för tidningen Res för tolv år sen, inleddes så här: ”Vinkännare har alltid hånskrattat åt blotta tanken på engelska viner. Alla utom engelska vinkännare. Nu går rykten om att den engelska vinindustrin hittat en ny framgångsrik nisch.”

På den tiden var det gott om mediokra, vita viner gjorda på specialdruvor anpassade för kalla klimat i södra England, men mer tunnsått med riktigt goda mousserande viner gjorda på samma druvor i Champagne. Det var det som var vinindustrins nya nisch och artikelns nyhetsvinkel.

Den största vingården av alla, Chapel Down, hade då precis byggt ett stort besökscentrum med restaurang och delikatessaffär där de höll provningar och kursade viner till den växande strömmen med vinturister från London. Marknadschefen Caroline Stockley tyckte alla borde ge engelska viner en andra chans: ”Alla som provade engelska viner för några år sen borde prova igen. Det är bättre nu, vi har ingen anledning att skämmas.” Hon påstod sig också veta att flera stora champagnefirmor hade varit i Sydengland och kollat in mark i smyg för att eventuellt göra investeringar.

Ägaren till en av de andra stora gårdarna, Ridgeview, Michael Roberts, som tidigare byggt upp en stor förmögenhet i IT-branschen, fokuserade på den magra jordmånen som i viss mån liknar den i Champagne på andra sidan Engelska kanalen: ”När vi kollade jordmånen så visste jag direkt: Här är mitt nya jobb! Bättre mark för mousserande vin finns inte.”

I slutet av 2018 släpptes en stor rapport från University of East Anglia i södra England signerad en grupp klimat- och vinodlingsforskare som fick stor uppmärksamhet. Inte nog med att den lyfter fram forskningsbaserade argument för att investera i den sydengelska vinindustrin, den identifierar 35 000 hektar mark i södra England och Wales ännu inte planterade med vinrankor, med potential att bli den bästa vingårdsmarken för att mousserande vin av hög klass.

Så här skriver huvudförfattaren Alistair Nesbitt, som doktorerat i ämnet vintillverkning och klimatförändringar:

”I några av de bästa områdena vi hittade, finns idag relativt få vingårdar, som i Essex och Suffolk – delar av landet som är torrare, varmare och mer stabilt vädermässigt än en del områden med dagens etablerade vingårdar.”

Alistair Nesbitt arbetar idag som rådgivare i den brittiska vinbranschen, och hans företag, Vinescapes, hjälper investerare att identifiera den bästa vingårdsmarken. Han säger att de flesta av Storbritanniens ungefär 600 vinegendomar är relativt små: ”Men på sistone har vi sett en väldig massa stora investeringar. Inte folk som planterar en eller ett par hektar, utan som planterar hundratals”.

Han säger också att den långsamt förhöjda medeltemperaturen ger mer extrema värmeböljor, något som kan vara en fördel på ställen där klimatet annars är på gränsen till för svalt för vinodling, som Storbritannien, Sverige, Polen, Belgien och Norge.

”Klimatförändringarna påverkar vinodling på olika sätt i olika delar av världen. I England skapar inte extrem värme eller torka problem, men om du är i Kalifornien, Portugal, Grekland, delar av Australien och även Frankrike … när det är hett där kan det bli för hett. När du talar om klimatförändringarnas risker och möjligheter, beror det på var i världen du befinner dig.”

Om Alistair Nesbitt hade tio miljoner euro över, är det solklart var han skulle stoppa dem: ”För tillfället, om du letade efter en seriös investering, är England ett bra val. Om en klient kom till oss med den typen av pengar och frågade: ’I vilket område ska jag investera med den bästa potentialen på medellång sikt?’, då är det här rätt ställe”.

Även i Danmark var väderleken unik under förra året, 2018. Många vingårdar gjorde sina bästa viner någonsin tack vare värmen och torkan. Enligt Torben Toldam-Andersen, docent i pomologi och fruktvetenskap på Köpenhamns universitet, var 2018 ganska precis två grader varmare än normalt i Danmark, och därmed varmast någonsin.

”Det resulterade i temperatursumman 1000 grader i genomsnitt för hela landet, vilket liknar temperaturer i Champagne och tyska Rheingau.”

Men Torben Toldam-Andersen säger samtidigt att vinodling i Norden är möjlig bara med hjälp av druvor speciellt framtagna för kalla klimat. Även om hettan 2018 hade gjort det möjligt just det året att odla samma druvor som i Champagne och Tyskland, är det ett undantag, i alla fall ännu så länge. Dessutom har de här druvsorterna anpassade för kalla klimat större motståndskraft mot sjukdomar, vilket kan komma att göra dem väldigt populära inte bara i Norden i framtiden.

”Det är en parallell till utvecklingen på romartiden då vinodlingen flyttade norrut till Centraleuropa och Tyskland tack vare introduktionen av riesling och pinot noir. På den tiden skulle vinproducenterna vid Medelhavet ha skrattat om de fick höra att folk odlade druvor i Champagne eller Rheingau.”

Även Torben Toldam-Andersen skulle sikta in sig på Storbritannien om han hade 10 miljoner euro att investera, eftersom vinodlingsmark i etablerade vinregioner i norra Frankrike och Tyskland ligger så högt i pris.

”Ett stort problem i Danmark är den höga kostnaden för arbetskraft och att det mesta av utrustningen för vinproduktion måste importeras. Det gör det svårt att tjäna pengar på vinproduktion i Skandinavien.”

På andra sidan Öresund, på skånska Hällåkra Vingård, avslutar jag mitt besök hos vingårdsägaren Håkan Hansson med vinprovning i den gassande eftermiddagssolen framför gårdsrestaurangen. Vi går igenom hela vinportföljen. Ett av vitvinerna är lagrat på fat av svensk ek, vilket är ganska unikt. Smaken är frisk och snustorr, och samtidigt fruktigt och lättklunkad med välstrukturerade drag av rostat bröd. Ett av de röda vinerna är gjort på druvan pinot noir, tillverkat helt utan tillsatser, ett naturvin. Även det är angenämt torrt, men ändå med extremt saftig smak som påminner om friska blåbär, hallonpastiller, färsklakrits och körsbär. Det perfekta vinet att dricka svalt just i solen.

”Om vi tittar 50 år framåt, vet jag egentligen inte om jag vågar spekulera i när det gäller vart odlingen är på väg. Men klimatmässigt är det mycket som talar för att södra Skandinavien kommer bli en oerhört gynnsam region för vinodling. Vi kommer sannolikt få en förflyttning, man brukar populärt säga att England snart blir Champagne och vi snart blir Alsace.”

Några av vinerna från Hällåkra Vingård har karaktärsdrag som påminner en smula om vin andra mer kända vindistrikt. Som smaken av citrus i chablis, hallon i Beaujolais, kryddor i röd Bourgogne och blommor i Alsace. Men helhetsupplevelsen av Hällåkras viner är ändå att de är väldigt olika det mesta jag brukar smaka. Och det när nog precis vad Håkan Hansson vill. Han vill inte kopiera och imitera viner från andra, kända vindistrikt, utan gå sin egen väg, och göra viner som avspeglar förutsättningarna i just hans böljande odlingar mellan skånska Söderslätt och Lundaslätten. Han vill heller inte falla för frestelsen att ängsligt försöka göra tillrättalagda viner för att så många som möjligt ska tycka om dem.

”Det jag är rädd för när det gäller det vi håller på med just nu här i Sverige, Skandinavien och i viss mån Danmark, är att vi fortfarande strävar efter att göra viner som på nåt sätt är politiskt korrekta. Att de ska likna någonting som människor känner igen. Jag värjer mig för det.”

 

WINE AND WEED NOT FOR SWEDES (previously published in DI Weekend)

I takt med att fler länder och områden avkriminaliserar, och på vissa håll legaliserar cannabis, vill fler vara med och dela på vinsterna från ”the green rush”. Cannabis är en snabbt växande näringsgren i bland annat Kanada, Kalifornien, Oregon och Colorado. För vinindustrins del är cannabis delvis en konkurrent, men på senare tid har det dykt upp sätt att göra gemensam sak. Genom att arrangera utflykter med både vin- och cannabisprovning, har en ny turistgren skapats.

I Kalifornien anordnar företaget Happy Travelers utflykter som ”Sip-&-Sniff Sunset Tour” och ”Wine-&-Weed Tour to a Mountain Top Grow”. Idén är att besöka vingårdar och cannabisodlingar i samma veva. I Denver i Colorado är ”Wine & Weed: An Elevated Walking Tour” en guidad promenad i stadens hippa RiNo-kvarter. Den börjar med besök på ett försäljningsställe för cannabis, går vidare till en privat lounge, för att avslutas med vinprovning i en urban vinanläggning.

Cannabis kommer säkert inte på samma sätt vara del av den snabbt växande svenska vinindustrin, men att på andra sätt skapa mervärde för besökare och ta marknadsandelar av den globalt växande vinturismen kan komma att bli mycket viktig för ekonomin. Många har redan dragit igång restauranger och hotell vid sidan av vinproduktionen, men det finns egentligen inga gränser för uppfinningsrika entreprenörer.

I framför allt Spanien, Österrike och Kalifornien har det länge varit tradition att anlita skickliga arkitekter för att locka turister. Uppbackade större förmögenheter ƒrån tidigare vinförsäljning eller annan verksamhet har en del vingårdar kunna anlita och ge fria händer åt några av världens mest kända arkitekter att skapa spektakulära byggnader som av egen kraft drar stora skaror turister med intresse både i arkitektur och vin.

Spa har också blivit vanliga. Les Sources De Caudalie på Château Smith Haut Lafitte i Bordeaux är ett av de mest kända. Där kan man bada i rödvin, bli inlindad i vinrankslöv och få massage med druvkärnor, alltid med utsikt över slottets välansade odlingar.

En annan uppenbar aktivitet att kombinera med vinturism är livemusik. I Indien var den svenske dåvarande marknadschefen på vinfirman Sula, Noi Cecilia Oldne, med och skapade Sula Fest. Festivalen är nu inne på sitt trettonde år, drar över 10 000 besökare, band från världens hörn och en massa publicitet för vinfirman.

Andra gårdar satsar hårt på konst. Starkaste konstminnet från mina vinresor är lilla Bodegas Tradicion i Jerez de la Frontera i Andalusien där konstgalleriet i anslutning till vinkällaren rymmer 300 verk av spanska mästare från 1400- till 1900-talet. Med ett glas av bodegans sherry i näven kan man njuta av nästintill ovärderliga målningar av Goya, Velázquez och Zurbarán.

Vad ska då svensk vinindustri locka med? Det går säkert att kombinera vingårdsturism med deckarturism, men kanske vore något som anknyter mer till vårt rykte som ett hälsosamt, modernt och jämställt folk med hållbar livsstil bättre i längden? Kanske kan Le Marathon des Châteaux du Médoc vara något att ta efter? Ett lopp 42 kilometer långt lopp mellan slotten i Bordeaux under vilket man kan äta och dricka i princip hur mycket som helst från traktens delikatesser, allra helst utklädd till någon sagofigur.

Eller inspireras av vingårdsägaren Philippe Blanck på Domaine Paul Blanck i Alsace, som när jag var där berättade om kurserna i qigong han själv håller i vingården. Han hade nyligen haft besök av en svensk modetidningsredaktion som festat rätt hårt kvällen före. För att komma tillrätta med redaktörernas huvudvärk, var ett pass qigong bland vinkankorna den bästa medicinen.

De svenska vingårdarna kommer säkert hitta spännande sidoverksamheter för att dra till sig turister och uppmärksamhet, men för de allra flesta ligger legalisering av gårdsförsäljning av alkohol allra högst på önskelistan. Utan en sån upplagring av lagen, kommer inte vinnäringen tycka att konkurrensen med övriga världen sker på lika villkor.

My new book now available!

Smakens makt (in Swedish) is a journey guided by the sense of taste. It’s about ingenius streetfood, fancy tasting menus and everyday comfort food, and about how to eat climate safe, healthy and still incredibly delicious. It’s also about the role of smell and taste in philosophy, politics and science. The incredible art direction by PJADAD and the masterly cover photo by Martin Vallin. All made possible by the publisher Mondial.

Available at Bokus, Adlibris, Akademibokhandeln and other bookstores. Contact me for signed copies.

PLANERA VINGÅRDSHOPPINGEN 2019! LÄS MIN KRÖNIKA FRÅN I SOMRAS (tidigare publicerad i DI Weekend)

En del planerar semesterresan i detalj, för att kunna slappna ordentligt. Andra gillar att lämna det mesta obokat, och istället låta saker och ting falla på plats under gång. Alla sätt är nog bra, men vill man få ut maximalt av vinupplevelsen i trakten man besöker, är det bäst att förbereda sig. Jag har en förkärlek för böcker och tidningsartiklar för att samla information och få inspiration, men bloggar och poddar är minst lika bra. För att ta reda på vilka vingårdar som tar emot besök och var de bästa vinhandlarna håller till. Ibland får man även reda på vilka krogar och vinbarer som gäller, och vilka viner du ska beställa där.

Sydfranska Roussillon ligger högt på listan över vinområden att besöka. Frankrikes varmaste och torraste del, inklämd mellan spanska Katalonien, Medelhavet, Pyrenéerna och bergen i Corbière. Det finns så många vackra bilder därifrån, och historier att lyssna till om det förunderligt karga landskapet och den torra och heta luftens dragningskraft. Lägg till chansen att avnjuta några av världens bästa viner till choklad- och nötdesserter – Maury och Banyuls – och resmålet blir oemotståndligt.

Förbered dig för Roussillon med att läsa Richard Mark James ”Roussillon, France’s wild wine country” som kom ut i slutet av 2017. Ett bra sätt att navigera bland områdets hundratals vingårdar, stora urval druvsorter och vinstilar.

Betydligt svalare är södra England, i varje fall när jag åkte runt där på jakt efter det bästa mousserande vinet för några år sen. Med tanke på att utvecklingen kanske går snabbare än någon annan stans i Europa, är det hög tid för nästa besök. Och kanske kommer priserna efter brexit göra vinerna oöverkomligt dyra i Sverige.

I rykande färska ”A Celebration of English Wine”, förklarar rutinerade brittiska vinskribenten Liz Sagues det mesta om hur brittiskt vin gått från hobbyodlingar till fullt utvecklad industri på internationell nivå. Boken innehåller porträtt av en rad av de mest spännande vinproducenterna att besöka.

Ett riktigt favoritställe att resa runt och prova vin på är Napa Valley i Kalifornien. Men känslan är ambivalent. Odlingar, producenter och viner är ikoniska, men vinerna är svindyra, och dalen är turistig och exploaterad. Egentligen vill man hellre styra kosan över bergen, in i det vilda, vidsträckta och mer avslappnade Sonoma Valley.

Författaren James Conaway kanske svarar på varför det inte bara är jag som känner så i sin nya bok “Napa at Last Night: America’s Eden in an Age of Calamity”. Där målar han en ganska mörk bild av dagens Napa Valley, med intressekonflikter mellan multinationella företag, anrika ägarfamiljer och dalens vanliga invånare. Boken har inte oväntat dragit på sig kritik, men efter att ha skrivit om utvecklingen i Napa Valleys vinindustri i flera årtionden, är James Conaways analys svår att vifta bort.

Ännu mer praktiskt användbara guider kommer från Benjamin Lewins penna. Han är molekylärbiolog, grundare av den vetenskapliga tidskriften Cell, och läroboksförfattare med en PhD från Cambridgeuniversitetet i bagaget. Som om inte det vore nog är han Master of Wine-utbildad, och har författat en rad detaljerade guider till klassiska vindistrikt. ”Barolo & Barbaresco” innehåller det mesta från favoritdistrikten i Piemonte, och ”Burgundy” ger en bra överblick över världens förmodat krångligaste vinregion. Guiderna ”Tuscany: Chianti, Montalcino & Bolgheri” och ”The Loire” är också utmärkta ledsagare.

Men det finns guider på svenska också. Vinskribenten Johan Franco Cereceda kommer snart ut med sin bok ”Vino! Älskade spanska viner.”, som ger en bra, generell överblick över Spanien som vinland, och är en bra bok att ha i näven på resan.

Är man ute efter att problematisera vinupplevelsen, och söka historiska förklaringar till smaken, invänta reportern Kevin Begos ”Tasting the Past: The Science of Flavor and the Search of the Origins of Wine” som utkommer i juni 2018. En djupdykning i vinets smak ledsagad av arkeologer, kemister och botanister.

Vill man istället förenkla och bara njuta, då är favoritvinskribenten på San Francisco Chronicle, Jon Bonné på väg med en ny bok, ”The New Wine Rules”. Blott 159 sidor med enkla tumregler att följa i en modern vinvärld.

Bästa vinpoddarna

Vinpratarna: Mästarsommelier Béatrice Becher och mångsidige journalisten Andreas Grube pratar vin och intervjuar tunga vinprofiler.

I’ll Drink To That: Legendarisk pod med vinexperten Levi Dalton. I senaste avsnitt 449 intervjuas världens bästa sommelier, Arvid Rosengren!

A Glass With … ?: Podcastserie med tv-profilen och vinexperten Olly Smith som möter kändisar från hela vinbranschen.

DEN ROSA FÄRGENS FÖRUNDERLIGA KRAFT (tidigare publicerad i DI Weekend)

När Josh Ostrovsky, också känd som The Fat Jew, 2015 lanserade sitt vin White Girl Rosé, hade han redan fyra miljoner följare på instagram. Idag har han över tio. Den multibegåvade sociala media-experten från New York tänkte egentligen bara släcka törsten hos festglada unga i The Hamptons, som under hettan sommaren 2015 möttes av tidningsrubriker att rosévinerna var på upphällningen. Men hans vinföretag Swish Beverages blev snabbt framgångsrikt. Tidigt 2018 gick världens största bryggeriföretag, Anheuser Busch, in som delägare.

Josh Ostrovsky är bara en av dem som förstått att utnyttja att rosévin inte bara är en dryck, utan minst lika mycket en livsstil. ”Det finns många roséviner som smakar gott ”i” dig, men vårt vin ser bra ut ”på” dig”, säger han i en intervju med vinepair.com 2017. Något han själv många gånger bevisat med bild på sig själv på instagram, med en flaska rosé i varje hand, knallrosa linne, rosa pannband och solglasögon.

Och sannolikt är rosévinets förmåga att se mer flärdfullt ut på bild än rött och vitt vin en anledning till att konsumtionen exploderat de senaste decennierna. Och särskilt på marknader där sociala medier är starka, som i USA, Storbritannien och Nordeuropa. Som brittiska influencern Lorna Andrews, med 615 000 instagram-följare, uttrycker sig 2017 i The Guardian: ”En enda bild på instagram kan motsvara en 200-sidig roman, om bilden är bra, och rosa är vackert på ”insta”.

Hur mycket sociala medier påverkar i Sverige är svårt att säga, men på få andra marknader har rosévinsdrickandet ökat så mycket som här. Och i världens största rosévinsland Frankrike, ökar både produktion och konsumtion stadigt. Det gäller även i USA, med världens glupskaste vindrickare.

Samtidigt har de fyra största rosévinsländerna Frankrike, Spanien, USA och Italien fått konkurrens. Sydafrika, Chile och Australien har ökat försäljningen av rosé mer flera hundra procent sen 2000. Det enda på neråtgående i rosévinsvärlden verkar vara färgen. Idag är det mycket ljusa nyanser som gäller med knappt förnimbara, blekrosa toner.

Om rosévin är bättre på att få människor att anknyta till varandra är osäkert, men man kan ju spekulera. Pinknic är en årlig rosévins- och musikfestival på Governors Island i New York, som i år går av stapeln 30 juni–1 juli. Tusentals rosévinssugna betalar glatt 115 dollar för att sitta på festivalens egna rosafärgade picknickfiltar, iklädda vitt och rosa, och lyssna på livemusik. Och som det står på hemsidan: ”… to rosé all day with friends”, allt med siluetten av Frihetsgudinnan och Manhattan i bakgrunden.

Sveriges svar är Almedalsveckan, som startar några dagar senare. Där handlar det mer om politik och mindre om picknick, men båda evenemangen använder rosévin som socialt smörjmedel.

Och kanske finns en politiska agenda bakom det rosa vinet i Almedalen. Redan 2011 skrev socialantropologen Fanny Ambjörnsson boken ”Rosa: den farliga färgen”.  I den tar hon upp frågor som varför rosa färg är så laddad, varför det i vissa sammanhang och inte i andra uppfattas som provocerande när män klär sig i rosa, vad rosa betyder för unga feminister, och varför små flickor ofta frossar i rosa, medan deras föräldrar är tveksamma till färgvalet.

Även HBTQ-rörelsen har en intim relation till rosa. I nazisternas koncentrationsläger användes färgkoder för att gruppera fångarna, och homosexuella fick bära en upp-och-nervänd, rosa triangel. Samma triangel nyttjades från 1970-talet av HBTQ-rörelsen – nu med spetsen uppåt – för att hedra minnet av nazismens offer och som en symbol för homosexuellas rättigheter.

Man kan också tänka sig andra underliggande orsaker till att välja rosa i glaset. Kanske ett ställningstagande av en yngre generation mot det nördiga rödvinet. En protest mot en äldre generation vindrickare – företrädesvis män – med egen vinkällare som gillar att skryta om gamla årgångar av dyra viner.

Frågan är nu om rosévinsboomen kan pågå hur länge som helst. Är det dags att skrota den rosa flärdfullheten ni när rosa varit årets färg 2016, och den ljusrosa nyansen ”millennial pink” dykt upp i olika kulturyttringar ända sen 2012? Inte mycket tyder på det än, i varje fall inte på sociala medier.

VEGANTRENDEN ÄNDRAR VINMAKARNAS METODER (tidigare publicerad i DI Weekend)

Exakt hur många som är i färd med att ställa om till mindre kött och mer vegetariskt är omöjligt att säga. Men slår man ihop ökningen av vegetarianer, veganer och fegveganer blir det sammantaget sannolikt en av de största livsstilsförändringarna i vår tid. Och ser man enbart till antalet veganer, handlar det om en ökning på flera hundra procent på ett antal år, beroende på vilket land det gäller och vilken organisation siffrorna kommer ifrån.

Nu när vi just har lämnat ”Veganuary” bakom oss (ett koncept skapat för att inspirera till att prova att leva veganskt första månaden varje år), är det dags att även ta med vinet i diskussionen.

Ett glas vin till kotletten, torsken och omeletten är det många som dricker. Men att protein från gris, fisk och ägg även används i tillverkningsprocessen av en del vin, är det inte alla som vet. Och det ställer till det inte bara för veganer, utan för en del allergiker. Även om det animaliska protein som används inte lämnar några, eller mycket små mätbara spår i färdigt vin, räcker det inte som tröst för alla.

Det kan verka onödigt med djurprodukter när man gör vin, men det är vanligare än man tror, och dessutom en gammal tradition. Protein från djurriket används framför allt för att bli av med döda jästceller, oönskade bakterier och partiklar som gör vinet grumligt. När proteinet tillsätts, binder det till sig partiklarna som sedan lätt kan avlägsnas, vilket gör vinet kristallklart och utan grumlighet. Vanligast är gelatin från gris, fiskgelatin (husbloss), äggvita (äggalbumin) och mjölkproteinet kasein.

Det går också att klara vin utan att blanda in djurprodukter. Bentonit, en typ av lera, används ofta. Och under de senaste decenniet har bland annat ärt- och potatisprotein, och jästprotein utvecklats för att kunna tillgodose det ökade intresset för växtbaserade alternativ.

Många viner görs helt utan att filtreras och klaras. Då behövs varken djurprodukter, växtbaserade ämnen eller mineraler. Den typen av vin tror jag är bästa vägen till veganskt vindrickande. Jag tror också att de är en ökande trend. Viner där en viss grumlighet antingen är en del av karaktären, eller där vinet ligger så länge på fat eller tank att oönskade partiklar sjunker till botten och på det sättet lätt kan tas bort.

Samtidigt ska man vara medveten om att animaliska ämnen också har andra funktioner, vissa för- och nackdelar ur ett smakperspektiv. Kasein, som ofta används för klarning av vita viner, motverkar exempelvis oxidation i vinet, en effekt som växtbaserade ämnen inte har i samma utsträckning. Och äggprotein, som har en lång tradition av att användas för att klara fylliga rödviner, råder inte bara bukt på grumligheten, utan dämpar strävheten och ger vinet en mer attraktiv konsistens.

Enligt chefen på CEEV, ”Representationsområdet för EU:s industri och handel på vinområdet”, Dr Ignacio Sancez Recarte, går trenden stadigt mot att färre och färre producenter använder ämnen från djurriket. Men han säger också att vissa av dessa ämnes egenskaper är svåra att ersätta ur vinmakarnas perspektiv.

Hur vet man då att vinet man köper är tillverkat utan användning av animaliska ämnen? Ett sätt är att leta på baksidesetiketter efter någon av certifieringarna för veganvin. En av märkningarna ser ut som en cirkel med en liten grön växt. Problemet är att de ännu inte är särskilt vanliga. Ett annat sätt är att bara köpa viner som varken är filtrerade eller klarade, och hoppas på att det också innebär att de är helt veganska.

En del företag och organisationer publicerar listor över veganskt vin i Sverige. Men listorna är oftast begränsade, och lyfter fram vin från ett fåtal, utvalda producenter. Systembolagets har ännu ingen officiell märkning för veganskt vin, men enligt hemsidan arbetar de som bäst på en lista. Och frågar man snällt hos deras kundtjänst, kan man säkert få en hel del tips.

Säkrast är att själv kontakta importör eller producent för att kolla hur det ligger till  med just deras vin. Lite omständligt, men information brukar vara mer tillförlitlig ju närmare källan man kommer.

Mina gröna boktips:

The Modern Cook’s Year (Fourth Estate, 2017). En av mina brittiska favoritkockar, Anna Jones, inkluderar en lång rad veganska och vegetariska recept i nya boken.

Plantlab (Regan Arts, 2017): Amerikanska veganrörelsens Jesusfigur Matthew Kenneys kreativa gröna rätter i boken med undertiteln ”Crafting the future of food”.

The Middle Eastern Vegetarian Cookbook (Phaidon, 2016): Små mezze-rätter och vegetariska råvaror är en mycket lyckad kombination, tillagade av Libanonfödda kocken Salma Hage.

IT’S BUDDING TIME IN CÔTE CHALONNAISE

A fan of La Tâche.

Ideally, I want to visit Burgundy at least once a year. To make sure it’s still there, and in shape to continue delivering some of my and most other winos favourite bottles to pop.

Focus this year’s mid-April trip were wines in not-so-stunningly expensive price brackets. Wines that showcase true Burgundian character at a reasonable price for many to enjoy. Geographically, this meant Côte Chalonnaise, although we could not resist detours to Côte de Beaune.

See below for more details on the trip, quotes from some of the wine profiles I met, and my very own recommendations for which bottles to select.

CHAMPAGNEPRODUCENTERNA ATT HÅLLA KOLL PÅ (publicerad i DI Weekend 1 december 2017)

 

En av de senaste årtiondenas tydligaste trender i Champagne är odlare som säljer vin under eget namn. Odlarchampagne. Det har också ökat fokus på exakt var druvorna vuxit, och hur den platsen påverkar vinets doft och smak. Men oavsett om champagnen kommer från en liten odlare eller ett stort champagnehus som köper druvor från andra, är det lika viktiga att hålla koll på vem som egentligen gjort vinet. Att lära sig några producentnamn och hur deras viner smakar, är fortfarande bästa sättet att hitta fram till champagnen som faller dig i smaken.

Charles Heidsieck har sin bas i staden Reims och är kända för att blanda i en ovanligt stor andel vällagrade viner i sina cuvéer. Det gör att även deras ingångsvin, Charles Heidsieck Brut Réserve, har ett ovanligt bra djup och stor nyansrikedom för att vara en standardcuvée (champagnehusens motsvarighet till bilfirmornas basmodeller). 475 kronor låter kanske mycket men är inget överpris med tanke på den behagligt munfyllande karaktären.

En av de mest intressanta producenterna i området Montagne de Reims är Egly-Ouriet, känd bland annat för sina mycket smakrika, karaktärsfulla och lagringståliga champagner gjorda på pinot noir. Ägaren Francis Egly använder bara egna druvor i källaren, och kan således kalla sina viner för ”odlarchampagner”. Hans standardcuvée, den icke årgångsbetecknade Egly-Ouriet Brut Tradition för 589 kronor, är både smakrikare, torrare och har en större andel pinot noir än många andra baschampagner.

Bonnaire Grand Cru Blanc de Blancs Extra Brut för 339 kronor är inget för tunnisar. Champangehuset brukar göra krämiga, inställsamma viner, men det här har mer attityd. Den sedvanligt nötiga, kexiga, citruslika stilen kompletteras av hård syra och angenämt snustorr eftersmak.

Champagnehuset Pol Roger kräver knappt någon presentation. Deras årgångsbetecknade prestigecuvée, Pol Roger Cuvée Sir Winston Churchill 2004, kostar svettiga 1399 kronor, men å andra sidan får man ett myller av nyanser, elegans, komplexitet och mystik som är redo att korka upp, även om man också kan välja att ligga på den många år än. Få viner kan på samma sätt vara både hemlighetsfulla och lättillgängliga på samma gång.

Redan 1971 startades organisationen Club de Viticulteurs Champenois (idag kallad Club Trésors de Champagne), riktad mot druvodlare i Champagne som ville göra vin under eget namn, alltså odlarchampagner. Av tradition buteljerar medlemmarna sina allra bäst cuvéer under namnet Spécial Club. En av medlemmarna är Marc Hébrart, vars Spécial Club Premier Cru 2012 för 469 kronor domineras av druvor från byn Crámant, och har en generöst fruktig, fyllig stil. Karaktären gör att det går bra att dricka redan nu, men med tanke på den unga årgången 2012, kan vinet tänkas bli ännu mer tilltalande om några år.

En annan av medlemmarna i Spécial Club-gänget, Pierre Gimmonet, har nyligen lanserat sin Gimonnet Extra Brut Oenophile Premier Cru 2008 för 469 kronor i Sverige. Det är inte en Spécial Club, men lika intressant ändå med sin knastertorra smak. Ett vin som borde har flera av sina bästa år framför sig.

Legendariska champagnehuset Krug var tidigt ute att redan 1979 med att lansera en champagne med druvor från en enda vingård, Clos du Mesnil. En annat av deras kända cuvéer, Grand Cuvée för svindlande 1529 kronor, är gjord på ett helt annat sätt – genom att blanda upp till två hundra viner från olika byar och vingårdar i Champagne. Resultatet är imponerande och tilltalande. Något av det rikaste, fylligaste och mest smakintensiva i hela Champagne.

I Côte de Blanc, som är klart mest känt för några av Champagnes bästa jordar för chardonnaydruvor, håller champagnehuset Delamotte till. De har också draghjälp i marknadsföringen av att höra ihop med det ännu mer kultiga huset Salon. Standardcuvéen Delamotte Brut för 389 kronor innehåller större delen chardonnay, parat med en mindre del pinot noir och en skvätt pinot méunier, en inte helt ovanlig druvfördelning.

Champagne blir alltmer behandlat som ett vanligt vin, där både ursprung, druvsort, årgång och producent är viktiga för resultatet. Men fortfarande är det lättast att lära sig producenternas stilar, och på så sätt hitta fram till sin favorit.

 

Karaktärsfulla odlarchampagner 

Olivier Hoirot 5 Sens för 600 kronor: Längst söderut i Champagne gör Olivier Hoirot sin egensinnig champagne på hela fem av distriktets druvor i mixen (privatimporteras från www.vinnatur.se).

Marie-Courtin Concordance: De flesta av Dominique Moreaus cuvéer är gjorda på pinot noir. Den här är gjord helt utan att tillsätta svavel (privatimporteras från www.vinik.se).

Eric Rodez Cuvée des Crayéres Ambonnay Grand Cru (nr 72569) för 458 kronor: Odlingarna i Ambonnay ger mycket eleganta, ovanligt komplexa viner jästa på ekfat (beställ på www.systembolaget.se).

BÄSTA NYA VINERNA I NOVEMBER 2017 (publicerad i DI Weekend 3 november)

 

Statliga Systembolaget lanserar vanligtvis nya drycker i sortimentet minst två gånger månaden. Det gäller även november. Här är topplistan över de mest spännande nyheterna 3 och 17 november.

Odlarchampagnerna fortsätter att dra ner applåder från såväl rutinerade som nyfrälsta champagnedrickare. Larmandier-Bernier Terre de Vertus Premier Cru 2010 är en av de allt fler champagnerna gjorda av druvor från en specifik vingård som vinmakaren själv äger. Vinet har vilat i firmans svala källare i minst fyra år före försäljning. Eftersom vinmakaren inte tillsatt någon sötma, som annars är vanligt i Champagne, är stilen mycket torr.

OVNI Palomino Fino 2015 smakar som en korsning mellan ljust, snustorr finosherry och vitt friskt vin, vilket det i princip också är. Ett vin gjort på sherrydruvor som inte spritats upp till 17 procent, utan fått stanna på 12 procent som ett vanligt bordsvin. Matchas med rökt makrill, charkuterier eller rostade mandlar.

Fruktigheten är i fokus i Reyneke Natural Wine Chenin Blanc 2016. Det är sällan försvarbart att betala 600 kronor för en flaska vitt, men vinet ger redan nu som ungt en ganska unik smakupplevelse. Druvorna har vuxit i firmans biodynamiska del, druvklasarna pressades hela, och vinet har jäst på redan använda ekfat i olika storlek. Det har resulterat i ett vin som går utmärkt att lägga ner några år eller korka upp redan nu till hel, grillad, MSC-certifierad sjötunga.

När det står ”GG” på en tysk vinetikett gäller det att spetsa öronen. Det betyder att druvorna vuxit i ett av landets allra bästa vingårdslägen. Man blir sällan besviken på Grosses Gewäschs-vinerna, det är helt enkelt några av världens bästa rieslingviner. Ett bra exempel är Kalkofen Deidesheim Riesling Grosses Gewächs Trocken 2016 med sina strama syror, tydliga mineraltoner och stora men omogna fruktighet. Ett vin att lägga i källaren flera år.

Dogobó 6 Puttonyos Aszú 2003 är en av de renaste, mest aprikos- och persikosmakande, mest nyansrika tokajer jag smakat. Att den har fjorton år på nacken är obegripligt, den smakar som färsk, solmogen frukt. Drick senare i höst till en bit stichelton, brittisk stilton-variant gjord på ekologisk, opastöriserad komjölk med subtil, gräddig blåmögelkaraktär.

Alla inbitna vinälskare dricker regelbundet vin gjort på grenache, men inte alla har en tydlig bild av hur druvan egentligen smakar. Dels för att den odlas lite varstans i världen, och är lite av en kameleont. Dessutom ingår grenache många gånger i blandningar med andra druvor. Spice Route Grenache 2015 från sydafrikanska Swartland är en chans att få prova en druvren grenache. Matcha med smörstekt toast med svart trumpetsvamp och västerbottenost.

Det är något särskilt med vinerna från kaliforniska Ridge Vineyards. Jag har provat dem i så många år, men kan fortfarande inte sätta fingret på vad det är de gör så rätt. Men det har något med den ovanligt klockrena fruktigheten att göra. Särskilt som i Ridge Geyeserville 2015, vars blandning av druvsorter – zinfandel, carignane, petit sirah och alicante bouschet –uppenbarligen är vägda på guldvåg.

Vin från Hermitage är aldrig billigt. Det beror på att området inte är så stort, och syrahvinerna härifrån är några av de mest arketypiska som finns. Dessutom är de lagringståliga. Hermitage Domaine du Colombier 2013 är inget undantag. Även om 2015 är en bättre årgång – en av de bästa i norra Rhônedalen på länge – kommer inte 2013 särskilt långt efter. I varje fall inte att döma efter hur de smakar just nu till årstidens rätter med viltkött.

Tio byar i Beaujolais får sätta ut byanamnet på vinetiketterna, framför allt för att deras respektive viner står för egna stilar. Men byarna har också mycket gemensamt. Vinerna är några av världens mest allsidiga. Fruktiga och enkla att kombinera med mat, men samtidigt egensinniga och nyansrika. Dit hör Beaujolais Côte de Brouilly Domaine Chasselay 2016 vars druvor vuxit i ekologiska vingårdar. En typ av vin att ha på lut som husvin när man får oväntat besök i höst.

 Tre starka starkvinsnyheter: 

Lustau Vermut Blanco, Spanien (91103) 149 kronor. Sherrybaserad vermouth kryddad med örter. Nygammal trend på återtåg. Till drink eller bara över is.

Taylor’s Quinta de Vargellas 2015, Porto, Portugal (90240) 399 kronor. En årgångsport som bevisar att 2015 faktiskt var en toppårgång. Drick till blåbärspaj.

Williams & Humbert Canasta Cream 20 years, Jerez, Spanien (95112) 299 kronor. Rik smak med frisk syra och balanserad sötma. Fascinerande eftersmak som aldrig verkar klinga av. Drick lätt kyld som avec.

 

GUIDE: BLI PROFFS PÅ ATT HÅLLA VINPROVNING! (publicerad i DI Weekend 25 augusti 2017)

Du måste inte vara vinexpert för att ställa till med vinprovning. Ju mer du vet om vinerna, desto bättre, men egentligen räcker det med att välja dem noga, ha rätt utrustning och vara bra på att leda diskussionen. Sen sköter det mesta sig självt, så länge deltagarna är nyfikna och inte totala nybörjare. Det är ungefär som med musiklärare … de bästa musikerna är inte alltid de bästa pedagogerna. Jag har själv varit på alldeles för många vinprovningar med ledare som hellre framhålla sin egen kunskap än lockar fram deltagarnas åsikter, och hjälper dem vidare i utvecklingen.

Temat. Välja först tema. Det beror på vilka deltagarna är. Tänk som när du förbereder ett föredrag. För att budskapet ska gå fram, måste du anpassa innehåll och sätt att prata efter vem som lyssnar.

Ett vanligt tema för både nybörjare och proffs är att jämföra vin av samma druvsort, men från olika områden. Ett pedagogiskt sätt att pränta in i minnet hur olika druvor doftar och smakar. Och ett sätt att lära sig hur olika vinerna blir, beroende på var druvorna vuxit och vinet är tillverkat. Se till att vinerna är i ungefär samma prisklass. Välj till exempel Clay Shales Crystallum 2016 från USA och Chablis Premier Cru Mont de Milieu 2014 från Frankrike. Båda gjorda på chardonnay, och med liknande prislapp, men helt olika smak.

Horisontalprovning är att testa flera viner av samma årgång, druva och region, men från olika producenter. För att få ut mycket av en sådan provning bör deltagarna vara rutinerade.

Temat som brukar engagera icke-proffs bäst är att jämföra pris med smak. Eller mer krasst, försöka hjälpa deltagarna att svara på frågan: ”hur dyra viner är det meningsfullt att jag köper?”. Totalt åtta viner brukar fungera bra på en sådan provning, fördelade i fyra par. Varje vinpar ska ha mycket gemensamt, som druvsort och ursprung. Men prisskillnaden ska vara rejäl. Ta till exempel australiska mousserande vinet Jansz Tasmania för 259 kronor och ställ mot din favoritchampagne för runt femhundringen.

Bordet. Se till att bordsunderlaget är ljust, helst vitt. En vit duk eller papper går bra. Då är det lättare att se färgnyanserna på vinet i glaset.

Temperaturen. Servera vitt vin vid 11–13 grader och rött 16–18 grader. Kardinalfelet är att hälla upp vitvinet kylskåpskallt, då känner man inte smaken. Eller att rödvinet är för varmt, då smakar det mest alkohol.

Glasen. Använd tunna glas med stor kupa som smalnar av uppåt, då blir det framför allt lättare att få ut något av att dofta på vinet.

Spottkoppen. Om man ska klara att prova mer än ett par, tre viner, ska man ha spottkopp. Om man vill dricka vinerna, planera provningen så att den ligger strax före lunch eller middag.

Gomrensaren. Enklast möjliga. Vitt, mjukt bröd utan för mycket kryddor eller grissini. Vatten utan kolsyra är också bra att ha till hands.

Tekniken. Titta först på vinet. Det krävs kunskap för att tolka alla färgnyanser, men notera ändå karaktär, intensitet och klarhet. Snurra runt vinet i glaset och dofta. Ge det lite tid, skriv ner intrycken. Doftar det mycket eller lite? Påminner det om något du känner igen … bär, frukt, örter, kryddor, blommor, träslag, grönsaker eller andra matråvaror? Smaka. Se till att vinet kommer i kontakt med hela munhålan. Smakar det mycket eller lite? Är det strävt eller mjukt, torrt eller sött? Är eftersmaken lång eller kort? Andas gärna in försiktigt samtidigt som vinet är i munnen, då blir det lättare för doftreceptorerna i näshålan att uppfatta vinets alla aromer.

Diskussion. Jämför era intryck. Gå igenom flaskorna noggrant i tur och ordning och se till att alla pratar och beskriver sina upplevelser. Fastna inte i detaljer kring doft och smak, utan diskutera även vilka viner vars smak dröjer sig kvar längst, och vilka som ger det mest harmoniska och balanserade helhetsintrycket.

Prova med maten. Oavsett om provningen övergår i en måltid, prata igenom vilka maträtter och råvaror som borde passa ihop med vinerna. Var inte så teoretisk, inspirera deltagarna att känna efter i smaklöksminnet. Att para ihop smaker är många gånger en tyst kunskap en del behärskar utan att ens veta om det.

Glasen. Favoritglasen för provning

  1. Zalto Universal. Glasfirma i österrikiska Neunagelberg som gjort sig känd för sina extremt tunna, graciösa glas. Passar till vin i alla färger. Cirka 350 kronor.
  2.  Riedel Vinum Zinfandel/Riesling Grand Cru. Kanske det vanligaste vinprovarglaset i kristall. Från österrikiska storproducenten Riedel. Cirka 250 kronor.
  3. Schott Zwiesel Sensus svart. Kolsvarta vinprovarglas i kristall från Tyskland. För blindprovningar när man inte ens vill se färgen. Cirka 200 kronor.

VAD DRICKER POLITIKERNA NÄR KAMERAN STÄNGTS AV? (publicerad i DI Weekend 22 sept 2017)

Med mindre än ett år kvar till valet, kan man fråga sig vad svenska politiker bunkrar upp med inför stundande valrörelse. Vad kommer de fukta strupen med när debatten hettar till? Inget tyder på att debattklimatet blir snällare, så läskande dryck kommer behövas som inspiration.

Och även om det bara dricks vatten framför kameran, kan man ana att det blir ett par glas med annan dryck när kameran och bandaren stängts av. Politiker är ju också människor.

Eftersom miljöpartister är – eller åtminstone förväntas vara – väl pålästa om klimatförändringar, kanske de passar på att dricka vin från särskilt utsatta områden. Där vinerna kanske inte kommer vara sig själva i framtiden eller rentav riskerar att försvinna. Som pinot noir-vin från Oregon och merlot-vin från Bordeaux där det riskerar att bli för varmt för dessa druvor. Eller chilenskt vin och starkvin från Madeira som båda hotas av skogsbränder.

Feministiskt initiativ siktar rimligtvis på vin från kvinnliga profiler vars produkter det är gott om på Systembolaget. Som kaliforniska pionjären Helen Turley, Marilisa Allegrini med sin långa rad norditalienska viner, Andrea Mullineux från sydafrikanska Swartland eller unga stjärnskottet Giulia Negri i Barolo.

Kanske gör sverigedemokraternas inställning till EU att de helst väljer drycker från Storbritannien och Schweiz. Men även områden som styrs av partier med politik nära SD:s, kanske kan komma på tal. Som vin från området kring städerna Turin och Rom, båda med borgmästare från Femstjärnepartiet.

Socialdemokrater borde förstås gilla rödvin, samtidigt är man förtjust i drycker gjorda enligt svensk modell, vilket komplicerar det hela. Svenskt rödvin vore optimalt, men där är urvalet begränsat. Chilenskt vin borde vara ett självklart val, och om alla länder där socialdemokraterna regerar i koalition, är urvalet riktigt stort.

För att föregå med gott exempel, och göra rätt för slogan ”närodlad politik” och ofta upprepade frasen: ”hela Sverige ska leva”, borde nog centerpartister hälla svenska glesbygdsdrycker i glasen. Rabarbernektar från Sörmland, hantverkscider från Skåne, blåbärsdryck från Bergslagen och svenskt öl från lite varstans.

Folkpartiet hade tidigare rykte om sig att ha många helnykterister i leden, men den profilen är inte lika tydlig längre. Ändå kan det tänkas att en del fortfarande föredrar alkoholfritt, vilket i så fall gör dem extremt trendkänsliga. Särskilt om de väljer mer nyskapande varianter som smaksatt kombucha eller kornavkok, mikrobrygd folköl, hantverkssoda eller ingefärsöl.

Moderater är nog fortfarande glada i det blå, spanska vinet som lanserades för något år sen. Annars är det förmodligen trygga val som gäller. Vin från klassiska distrikt som Bordeaux, Alsace, Rioja och Napa. Lite norsk akvavit kan nog också slinka ner, som spontan hyllning till utgången i grannlandets val nyligen.

Vänsterpartister dricker förstås också av hävd helst rött, gärna gjort av kvinnor och/eller kooperativ. Men eftersom kooperativ gör vin i flera färger, kan de nog tänka sig avsteg från partilinjen. Nicholas Feuillatte, Mailly och Palmer är tre av de största och bästa kooperativen i Champagne. I Chablis finns kooperativet La Chablisienne och i Sydfrankrike Cave de Mont Tauch, båda lätta att hitta på Systembolaget.

Kristdemokraterna kan tänkas ha en förkärlek till tyskt vin, eftersom deras tyska systerparti dominerat landet hela efterkrigstiden. Även italienska viner borde ligga bra till, även om kristdemokratins dominans där kom av sig på 80-talet.

Vad en aspirerande statsminister ska dricka för att framstå som statsmanna- eller statskvinnolik är osäkert. I Sverige, med sin komplicerade historiska relation till alkohol, kan det vara säkrast att bara dricka lättöl, kaffe och hemlagad saft. Å andra sidan vill ju inte en blivande statsminister framstå som alltför helylle.

Och för svenska politiker har det visat sig viktigare hur man beter sig när man dricker alkohol än exakt vad man har i glaset. Så det är nog upp till varje aspirant till posten att välja det som tros bidrar med rätt image, så länge hen kan hålla sig någorlunda på mattan.

List of my summer wines (and other beverages) 2017

Here’s a selection of the bottles I’ve encountered during summer. Most of them are recommendable in one way or another.

ÄNTLIGEN FULLT ÖS PÅ SVENSK HANTVERKSCIDER! (tidigare publicerad i DI Weekend 21 juli 2017)

Sedan några år tillbaka jäser det i tankar och kärl hos hemmapulare och professionella cidermakare runtom i Sverige. Ambitionen hos många är att göra cider utan tillsatser och smaksättningar av bara svenska äpplen. Det är cider som oftast är torr eller halvtorr, och som tack vare alkoholhalten runt 4–6 procent och det förhållandevis låga priset är klippt och skuren som måltidsdryck och för att passa in i vår matkultur. Dessutom är smaken ofta mer subtil, mer elegant och släpper därför igenom smakerna från maten på tallriken på ett annat sätt än vin ofta gör.

När Spritmuseum i Stockholm gick ut med inbjudan att delta i SM i hantverkcider för några månader sen, blev responsen överväldigande. En bra bit över hundra bidrag skickades in från både amatörer och professionella cidermakare i olika delar av landet. En salig blandning av innehåll och förpackningsdesign.

Med bara en hårsmån tillgodo på andrapristagarna Pernilla Perle från Brännland Cider i Umeå, Kulinarika Äppelcider från Värmland och Bredalens gårdscider på Värmdö, valde vi som satt i juryn Definetely Cider gjord på filippaäpplen från Skånebaserade Fruktstereo till svensk mästare. Karl Sjöström och Mikael Nypelius, som står bakom företaget, hade båda många år på nacken som sommelierer i krogsvängen när de började göra cider för något år sen. Och efter att ha lärt sig göra vin av svenska druvor ett par säsonger på Hällåkra Vingård utanför Malmö, var det dags att starta egen låda. Och att göra just cider var ganska självklart för Karl Sjöström: ”Cider är nästa stora grej i dryckes-Sverige”.

Från villaträdgårdar i Grönby utanför Malmö, och i krokarna kring Hällåkra, får de tag på frukt som annars sannolikt till stor del skulle ruttna eller slängas. Och det finns mycket att hämta, särskilt skörden 2016 då de kunde skörda flera hundra kilo frukt från ett enda träd. Och på Hällåkra Vingård har de tillgång till fruktkross, pneumatisk vattenpress och plasttankar för jäsning. De experimenterar även med att lagra cidern i amforor, för att skapa ännu större komplexitet och smakrikedom.

För Fruktstereo är det lättast att få tag på äpplen som aroma, ingrid marie, cox orange och filippa. Men det finns ovanligare sorter. En blandning av pigeon, bismarck och Berner rosenäpple ligger just nu till sig på fat för att nästa år släppas som företagets ”grand cru”.

Karl Sjöström avfärdar idén om att man måste använda speciella cideräpplen för att göra bra cider: ”Allt man läst om i litteraturen om cideräpplen … vi känner inte igen oss i det när det gäller vår cider och våra smakpreferenser”. Han passar också på att ge sina nordfranska konkurrenter en känga: ”Att fransk cider inte blivit större än vad det är i Sverige är tråkigt, men beror kanske på att de flesta är för rustika i karaktären med hög bitterhet. Något som vi häruppe i norr har svårt för.”

Men han ser en ljus framtid för svensk cider. Och att det om några år förhoppningsvis kommer utkristallisera sig en genuin profil, något som kännetecknar svensk cider internationellt: ”Vi vill vara med och tvätta bort stämpeln som svensk cider har utomlands, och öka medvetenheten vad cider är hos svenska konsumenter”.

Något som gör svensk hantverkscider särskilt intressant är att den har potential att bli Sveriges nästa stora profilerande matexportprodukt. Eftersom smaken på äpplen beror på var de vuxit – både jordmån, mikroklimat, jäststammar och andra lokala förutsättningar spelar in – kanske vi får uppleva unika ciderstilar baserade på hur åkeröäpplen smakar i Sörmland, Urshults kungsäpplen i Värmland och aromaäpplen i skånska Kivik. Ännu så länge är det bara en vision, men får de många nya, entusiastiska cidermakarna bara avsättning för sina drycker, kanske det blir verklighet om några år.

För tillfället är cidern från Fruktstereo och flera andra av de små, svenska cidermakarnas produkter lättast att få tag på genom att kolla hemsidorna och följa dem på instagram och facebook. Så när du ändå är ute och letar efter lokala ölbryggare, grönsaksodlare och uppfödare kring stugan i sommar, håll också ögonen öppna efter cidermakare.

 

Mina favorithantverkscidrar i andra kanaler än Systembolaget:

Kølster Cider, Danmark. Ekologisk cider som jäser i tankar på matdistributionsföretagets Årstidernas lantgård i danska Humlebaek. Drick på baren Tolv Haner i Köpenhamn.

Ciderman, Normandie, Frankrike. Cyril Zangs cider tappad på 33-centiliersflaska med lätt filtrering och en släng av restsocker. Privatimporteras via importören Winetrade.

Gérard Lenormand Cidre Brut, Haute-Normandie, Frankrike. Ekologisk cider från Normandie, finns från torr till söt. Privatimporteras från importören Dryckesbutiken.