PLANERA VINGÅRDSHOPPINGEN 2019! LÄS MIN KRÖNIKA FRÅN I SOMRAS (tidigare publicerad i DI Weekend)

En del planerar semesterresan i detalj, för att kunna slappna ordentligt. Andra gillar att lämna det mesta obokat, och istället låta saker och ting falla på plats under gång. Alla sätt är nog bra, men vill man få ut maximalt av vinupplevelsen i trakten man besöker, är det bäst att förbereda sig. Jag har en förkärlek för böcker och tidningsartiklar för att samla information och få inspiration, men bloggar och poddar är minst lika bra. För att ta reda på vilka vingårdar som tar emot besök och var de bästa vinhandlarna håller till. Ibland får man även reda på vilka krogar och vinbarer som gäller, och vilka viner du ska beställa där.

Sydfranska Roussillon ligger högt på listan över vinområden att besöka. Frankrikes varmaste och torraste del, inklämd mellan spanska Katalonien, Medelhavet, Pyrenéerna och bergen i Corbière. Det finns så många vackra bilder därifrån, och historier att lyssna till om det förunderligt karga landskapet och den torra och heta luftens dragningskraft. Lägg till chansen att avnjuta några av världens bästa viner till choklad- och nötdesserter – Maury och Banyuls – och resmålet blir oemotståndligt.

Förbered dig för Roussillon med att läsa Richard Mark James ”Roussillon, France’s wild wine country” som kom ut i slutet av 2017. Ett bra sätt att navigera bland områdets hundratals vingårdar, stora urval druvsorter och vinstilar.

Betydligt svalare är södra England, i varje fall när jag åkte runt där på jakt efter det bästa mousserande vinet för några år sen. Med tanke på att utvecklingen kanske går snabbare än någon annan stans i Europa, är det hög tid för nästa besök. Och kanske kommer priserna efter brexit göra vinerna oöverkomligt dyra i Sverige.

I rykande färska ”A Celebration of English Wine”, förklarar rutinerade brittiska vinskribenten Liz Sagues det mesta om hur brittiskt vin gått från hobbyodlingar till fullt utvecklad industri på internationell nivå. Boken innehåller porträtt av en rad av de mest spännande vinproducenterna att besöka.

Ett riktigt favoritställe att resa runt och prova vin på är Napa Valley i Kalifornien. Men känslan är ambivalent. Odlingar, producenter och viner är ikoniska, men vinerna är svindyra, och dalen är turistig och exploaterad. Egentligen vill man hellre styra kosan över bergen, in i det vilda, vidsträckta och mer avslappnade Sonoma Valley.

Författaren James Conaway kanske svarar på varför det inte bara är jag som känner så i sin nya bok “Napa at Last Night: America’s Eden in an Age of Calamity”. Där målar han en ganska mörk bild av dagens Napa Valley, med intressekonflikter mellan multinationella företag, anrika ägarfamiljer och dalens vanliga invånare. Boken har inte oväntat dragit på sig kritik, men efter att ha skrivit om utvecklingen i Napa Valleys vinindustri i flera årtionden, är James Conaways analys svår att vifta bort.

Ännu mer praktiskt användbara guider kommer från Benjamin Lewins penna. Han är molekylärbiolog, grundare av den vetenskapliga tidskriften Cell, och läroboksförfattare med en PhD från Cambridgeuniversitetet i bagaget. Som om inte det vore nog är han Master of Wine-utbildad, och har författat en rad detaljerade guider till klassiska vindistrikt. ”Barolo & Barbaresco” innehåller det mesta från favoritdistrikten i Piemonte, och ”Burgundy” ger en bra överblick över världens förmodat krångligaste vinregion. Guiderna ”Tuscany: Chianti, Montalcino & Bolgheri” och ”The Loire” är också utmärkta ledsagare.

Men det finns guider på svenska också. Vinskribenten Johan Franco Cereceda kommer snart ut med sin bok ”Vino! Älskade spanska viner.”, som ger en bra, generell överblick över Spanien som vinland, och är en bra bok att ha i näven på resan.

Är man ute efter att problematisera vinupplevelsen, och söka historiska förklaringar till smaken, invänta reportern Kevin Begos ”Tasting the Past: The Science of Flavor and the Search of the Origins of Wine” som utkommer i juni 2018. En djupdykning i vinets smak ledsagad av arkeologer, kemister och botanister.

Vill man istället förenkla och bara njuta, då är favoritvinskribenten på San Francisco Chronicle, Jon Bonné på väg med en ny bok, ”The New Wine Rules”. Blott 159 sidor med enkla tumregler att följa i en modern vinvärld.

Bästa vinpoddarna

Vinpratarna: Mästarsommelier Béatrice Becher och mångsidige journalisten Andreas Grube pratar vin och intervjuar tunga vinprofiler.

I’ll Drink To That: Legendarisk pod med vinexperten Levi Dalton. I senaste avsnitt 449 intervjuas världens bästa sommelier, Arvid Rosengren!

A Glass With … ?: Podcastserie med tv-profilen och vinexperten Olly Smith som möter kändisar från hela vinbranschen.

DEN ROSA FÄRGENS FÖRUNDERLIGA KRAFT (tidigare publicerad i DI Weekend)

När Josh Ostrovsky, också känd som The Fat Jew, 2015 lanserade sitt vin White Girl Rosé, hade han redan fyra miljoner följare på instagram. Idag har han över tio. Den multibegåvade sociala media-experten från New York tänkte egentligen bara släcka törsten hos festglada unga i The Hamptons, som under hettan sommaren 2015 möttes av tidningsrubriker att rosévinerna var på upphällningen. Men hans vinföretag Swish Beverages blev snabbt framgångsrikt. Tidigt 2018 gick världens största bryggeriföretag, Anheuser Busch, in som delägare.

Josh Ostrovsky är bara en av dem som förstått att utnyttja att rosévin inte bara är en dryck, utan minst lika mycket en livsstil. ”Det finns många roséviner som smakar gott ”i” dig, men vårt vin ser bra ut ”på” dig”, säger han i en intervju med vinepair.com 2017. Något han själv många gånger bevisat med bild på sig själv på instagram, med en flaska rosé i varje hand, knallrosa linne, rosa pannband och solglasögon.

Och sannolikt är rosévinets förmåga att se mer flärdfullt ut på bild än rött och vitt vin en anledning till att konsumtionen exploderat de senaste decennierna. Och särskilt på marknader där sociala medier är starka, som i USA, Storbritannien och Nordeuropa. Som brittiska influencern Lorna Andrews, med 615 000 instagram-följare, uttrycker sig 2017 i The Guardian: ”En enda bild på instagram kan motsvara en 200-sidig roman, om bilden är bra, och rosa är vackert på ”insta”.

Hur mycket sociala medier påverkar i Sverige är svårt att säga, men på få andra marknader har rosévinsdrickandet ökat så mycket som här. Och i världens största rosévinsland Frankrike, ökar både produktion och konsumtion stadigt. Det gäller även i USA, med världens glupskaste vindrickare.

Samtidigt har de fyra största rosévinsländerna Frankrike, Spanien, USA och Italien fått konkurrens. Sydafrika, Chile och Australien har ökat försäljningen av rosé mer flera hundra procent sen 2000. Det enda på neråtgående i rosévinsvärlden verkar vara färgen. Idag är det mycket ljusa nyanser som gäller med knappt förnimbara, blekrosa toner.

Om rosévin är bättre på att få människor att anknyta till varandra är osäkert, men man kan ju spekulera. Pinknic är en årlig rosévins- och musikfestival på Governors Island i New York, som i år går av stapeln 30 juni–1 juli. Tusentals rosévinssugna betalar glatt 115 dollar för att sitta på festivalens egna rosafärgade picknickfiltar, iklädda vitt och rosa, och lyssna på livemusik. Och som det står på hemsidan: ”… to rosé all day with friends”, allt med siluetten av Frihetsgudinnan och Manhattan i bakgrunden.

Sveriges svar är Almedalsveckan, som startar några dagar senare. Där handlar det mer om politik och mindre om picknick, men båda evenemangen använder rosévin som socialt smörjmedel.

Och kanske finns en politiska agenda bakom det rosa vinet i Almedalen. Redan 2011 skrev socialantropologen Fanny Ambjörnsson boken ”Rosa: den farliga färgen”.  I den tar hon upp frågor som varför rosa färg är så laddad, varför det i vissa sammanhang och inte i andra uppfattas som provocerande när män klär sig i rosa, vad rosa betyder för unga feminister, och varför små flickor ofta frossar i rosa, medan deras föräldrar är tveksamma till färgvalet.

Även HBTQ-rörelsen har en intim relation till rosa. I nazisternas koncentrationsläger användes färgkoder för att gruppera fångarna, och homosexuella fick bära en upp-och-nervänd, rosa triangel. Samma triangel nyttjades från 1970-talet av HBTQ-rörelsen – nu med spetsen uppåt – för att hedra minnet av nazismens offer och som en symbol för homosexuellas rättigheter.

Man kan också tänka sig andra underliggande orsaker till att välja rosa i glaset. Kanske ett ställningstagande av en yngre generation mot det nördiga rödvinet. En protest mot en äldre generation vindrickare – företrädesvis män – med egen vinkällare som gillar att skryta om gamla årgångar av dyra viner.

Frågan är nu om rosévinsboomen kan pågå hur länge som helst. Är det dags att skrota den rosa flärdfullheten ni när rosa varit årets färg 2016, och den ljusrosa nyansen ”millennial pink” dykt upp i olika kulturyttringar ända sen 2012? Inte mycket tyder på det än, i varje fall inte på sociala medier.

VEGANTRENDEN ÄNDRAR VINMAKARNAS METODER (tidigare publicerad i DI Weekend)

Exakt hur många som är i färd med att ställa om till mindre kött och mer vegetariskt är omöjligt att säga. Men slår man ihop ökningen av vegetarianer, veganer och fegveganer blir det sammantaget sannolikt en av de största livsstilsförändringarna i vår tid. Och ser man enbart till antalet veganer, handlar det om en ökning på flera hundra procent på ett antal år, beroende på vilket land det gäller och vilken organisation siffrorna kommer ifrån.

Nu när vi just har lämnat ”Veganuary” bakom oss (ett koncept skapat för att inspirera till att prova att leva veganskt första månaden varje år), är det dags att även ta med vinet i diskussionen.

Ett glas vin till kotletten, torsken och omeletten är det många som dricker. Men att protein från gris, fisk och ägg även används i tillverkningsprocessen av en del vin, är det inte alla som vet. Och det ställer till det inte bara för veganer, utan för en del allergiker. Även om det animaliska protein som används inte lämnar några, eller mycket små mätbara spår i färdigt vin, räcker det inte som tröst för alla.

Det kan verka onödigt med djurprodukter när man gör vin, men det är vanligare än man tror, och dessutom en gammal tradition. Protein från djurriket används framför allt för att bli av med döda jästceller, oönskade bakterier och partiklar som gör vinet grumligt. När proteinet tillsätts, binder det till sig partiklarna som sedan lätt kan avlägsnas, vilket gör vinet kristallklart och utan grumlighet. Vanligast är gelatin från gris, fiskgelatin (husbloss), äggvita (äggalbumin) och mjölkproteinet kasein.

Det går också att klara vin utan att blanda in djurprodukter. Bentonit, en typ av lera, används ofta. Och under de senaste decenniet har bland annat ärt- och potatisprotein, och jästprotein utvecklats för att kunna tillgodose det ökade intresset för växtbaserade alternativ.

Många viner görs helt utan att filtreras och klaras. Då behövs varken djurprodukter, växtbaserade ämnen eller mineraler. Den typen av vin tror jag är bästa vägen till veganskt vindrickande. Jag tror också att de är en ökande trend. Viner där en viss grumlighet antingen är en del av karaktären, eller där vinet ligger så länge på fat eller tank att oönskade partiklar sjunker till botten och på det sättet lätt kan tas bort.

Samtidigt ska man vara medveten om att animaliska ämnen också har andra funktioner, vissa för- och nackdelar ur ett smakperspektiv. Kasein, som ofta används för klarning av vita viner, motverkar exempelvis oxidation i vinet, en effekt som växtbaserade ämnen inte har i samma utsträckning. Och äggprotein, som har en lång tradition av att användas för att klara fylliga rödviner, råder inte bara bukt på grumligheten, utan dämpar strävheten och ger vinet en mer attraktiv konsistens.

Enligt chefen på CEEV, ”Representationsområdet för EU:s industri och handel på vinområdet”, Dr Ignacio Sancez Recarte, går trenden stadigt mot att färre och färre producenter använder ämnen från djurriket. Men han säger också att vissa av dessa ämnes egenskaper är svåra att ersätta ur vinmakarnas perspektiv.

Hur vet man då att vinet man köper är tillverkat utan användning av animaliska ämnen? Ett sätt är att leta på baksidesetiketter efter någon av certifieringarna för veganvin. En av märkningarna ser ut som en cirkel med en liten grön växt. Problemet är att de ännu inte är särskilt vanliga. Ett annat sätt är att bara köpa viner som varken är filtrerade eller klarade, och hoppas på att det också innebär att de är helt veganska.

En del företag och organisationer publicerar listor över veganskt vin i Sverige. Men listorna är oftast begränsade, och lyfter fram vin från ett fåtal, utvalda producenter. Systembolagets har ännu ingen officiell märkning för veganskt vin, men enligt hemsidan arbetar de som bäst på en lista. Och frågar man snällt hos deras kundtjänst, kan man säkert få en hel del tips.

Säkrast är att själv kontakta importör eller producent för att kolla hur det ligger till  med just deras vin. Lite omständligt, men information brukar vara mer tillförlitlig ju närmare källan man kommer.

Mina gröna boktips:

The Modern Cook’s Year (Fourth Estate, 2017). En av mina brittiska favoritkockar, Anna Jones, inkluderar en lång rad veganska och vegetariska recept i nya boken.

Plantlab (Regan Arts, 2017): Amerikanska veganrörelsens Jesusfigur Matthew Kenneys kreativa gröna rätter i boken med undertiteln ”Crafting the future of food”.

The Middle Eastern Vegetarian Cookbook (Phaidon, 2016): Små mezze-rätter och vegetariska råvaror är en mycket lyckad kombination, tillagade av Libanonfödda kocken Salma Hage.

IT’S BUDDING TIME IN CÔTE CHALONNAISE

A fan of La Tâche.

Ideally, I want to visit Burgundy at least once a year. To make sure it’s still there, and in shape to continue delivering some of my and most other winos favourite bottles to pop.

Focus this year’s mid-April trip were wines in not-so-stunningly expensive price brackets. Wines that showcase true Burgundian character at a reasonable price for many to enjoy. Geographically, this meant Côte Chalonnaise, although we could not resist detours to Côte de Beaune.

See below for more details on the trip, quotes from some of the wine profiles I met, and my very own recommendations for which bottles to select.

CHAMPAGNEPRODUCENTERNA ATT HÅLLA KOLL PÅ (publicerad i DI Weekend 1 december 2017)

 

En av de senaste årtiondenas tydligaste trender i Champagne är odlare som säljer vin under eget namn. Odlarchampagne. Det har också ökat fokus på exakt var druvorna vuxit, och hur den platsen påverkar vinets doft och smak. Men oavsett om champagnen kommer från en liten odlare eller ett stort champagnehus som köper druvor från andra, är det lika viktiga att hålla koll på vem som egentligen gjort vinet. Att lära sig några producentnamn och hur deras viner smakar, är fortfarande bästa sättet att hitta fram till champagnen som faller dig i smaken.

Charles Heidsieck har sin bas i staden Reims och är kända för att blanda i en ovanligt stor andel vällagrade viner i sina cuvéer. Det gör att även deras ingångsvin, Charles Heidsieck Brut Réserve, har ett ovanligt bra djup och stor nyansrikedom för att vara en standardcuvée (champagnehusens motsvarighet till bilfirmornas basmodeller). 475 kronor låter kanske mycket men är inget överpris med tanke på den behagligt munfyllande karaktären.

En av de mest intressanta producenterna i området Montagne de Reims är Egly-Ouriet, känd bland annat för sina mycket smakrika, karaktärsfulla och lagringståliga champagner gjorda på pinot noir. Ägaren Francis Egly använder bara egna druvor i källaren, och kan således kalla sina viner för ”odlarchampagner”. Hans standardcuvée, den icke årgångsbetecknade Egly-Ouriet Brut Tradition för 589 kronor, är både smakrikare, torrare och har en större andel pinot noir än många andra baschampagner.

Bonnaire Grand Cru Blanc de Blancs Extra Brut för 339 kronor är inget för tunnisar. Champangehuset brukar göra krämiga, inställsamma viner, men det här har mer attityd. Den sedvanligt nötiga, kexiga, citruslika stilen kompletteras av hård syra och angenämt snustorr eftersmak.

Champagnehuset Pol Roger kräver knappt någon presentation. Deras årgångsbetecknade prestigecuvée, Pol Roger Cuvée Sir Winston Churchill 2004, kostar svettiga 1399 kronor, men å andra sidan får man ett myller av nyanser, elegans, komplexitet och mystik som är redo att korka upp, även om man också kan välja att ligga på den många år än. Få viner kan på samma sätt vara både hemlighetsfulla och lättillgängliga på samma gång.

Redan 1971 startades organisationen Club de Viticulteurs Champenois (idag kallad Club Trésors de Champagne), riktad mot druvodlare i Champagne som ville göra vin under eget namn, alltså odlarchampagner. Av tradition buteljerar medlemmarna sina allra bäst cuvéer under namnet Spécial Club. En av medlemmarna är Marc Hébrart, vars Spécial Club Premier Cru 2012 för 469 kronor domineras av druvor från byn Crámant, och har en generöst fruktig, fyllig stil. Karaktären gör att det går bra att dricka redan nu, men med tanke på den unga årgången 2012, kan vinet tänkas bli ännu mer tilltalande om några år.

En annan av medlemmarna i Spécial Club-gänget, Pierre Gimmonet, har nyligen lanserat sin Gimonnet Extra Brut Oenophile Premier Cru 2008 för 469 kronor i Sverige. Det är inte en Spécial Club, men lika intressant ändå med sin knastertorra smak. Ett vin som borde har flera av sina bästa år framför sig.

Legendariska champagnehuset Krug var tidigt ute att redan 1979 med att lansera en champagne med druvor från en enda vingård, Clos du Mesnil. En annat av deras kända cuvéer, Grand Cuvée för svindlande 1529 kronor, är gjord på ett helt annat sätt – genom att blanda upp till två hundra viner från olika byar och vingårdar i Champagne. Resultatet är imponerande och tilltalande. Något av det rikaste, fylligaste och mest smakintensiva i hela Champagne.

I Côte de Blanc, som är klart mest känt för några av Champagnes bästa jordar för chardonnaydruvor, håller champagnehuset Delamotte till. De har också draghjälp i marknadsföringen av att höra ihop med det ännu mer kultiga huset Salon. Standardcuvéen Delamotte Brut för 389 kronor innehåller större delen chardonnay, parat med en mindre del pinot noir och en skvätt pinot méunier, en inte helt ovanlig druvfördelning.

Champagne blir alltmer behandlat som ett vanligt vin, där både ursprung, druvsort, årgång och producent är viktiga för resultatet. Men fortfarande är det lättast att lära sig producenternas stilar, och på så sätt hitta fram till sin favorit.

 

Karaktärsfulla odlarchampagner 

Olivier Hoirot 5 Sens för 600 kronor: Längst söderut i Champagne gör Olivier Hoirot sin egensinnig champagne på hela fem av distriktets druvor i mixen (privatimporteras från www.vinnatur.se).

Marie-Courtin Concordance: De flesta av Dominique Moreaus cuvéer är gjorda på pinot noir. Den här är gjord helt utan att tillsätta svavel (privatimporteras från www.vinik.se).

Eric Rodez Cuvée des Crayéres Ambonnay Grand Cru (nr 72569) för 458 kronor: Odlingarna i Ambonnay ger mycket eleganta, ovanligt komplexa viner jästa på ekfat (beställ på www.systembolaget.se).

BÄSTA NYA VINERNA I NOVEMBER 2017 (publicerad i DI Weekend 3 november)

 

Statliga Systembolaget lanserar vanligtvis nya drycker i sortimentet minst två gånger månaden. Det gäller även november. Här är topplistan över de mest spännande nyheterna 3 och 17 november.

Odlarchampagnerna fortsätter att dra ner applåder från såväl rutinerade som nyfrälsta champagnedrickare. Larmandier-Bernier Terre de Vertus Premier Cru 2010 är en av de allt fler champagnerna gjorda av druvor från en specifik vingård som vinmakaren själv äger. Vinet har vilat i firmans svala källare i minst fyra år före försäljning. Eftersom vinmakaren inte tillsatt någon sötma, som annars är vanligt i Champagne, är stilen mycket torr.

OVNI Palomino Fino 2015 smakar som en korsning mellan ljust, snustorr finosherry och vitt friskt vin, vilket det i princip också är. Ett vin gjort på sherrydruvor som inte spritats upp till 17 procent, utan fått stanna på 12 procent som ett vanligt bordsvin. Matchas med rökt makrill, charkuterier eller rostade mandlar.

Fruktigheten är i fokus i Reyneke Natural Wine Chenin Blanc 2016. Det är sällan försvarbart att betala 600 kronor för en flaska vitt, men vinet ger redan nu som ungt en ganska unik smakupplevelse. Druvorna har vuxit i firmans biodynamiska del, druvklasarna pressades hela, och vinet har jäst på redan använda ekfat i olika storlek. Det har resulterat i ett vin som går utmärkt att lägga ner några år eller korka upp redan nu till hel, grillad, MSC-certifierad sjötunga.

När det står ”GG” på en tysk vinetikett gäller det att spetsa öronen. Det betyder att druvorna vuxit i ett av landets allra bästa vingårdslägen. Man blir sällan besviken på Grosses Gewäschs-vinerna, det är helt enkelt några av världens bästa rieslingviner. Ett bra exempel är Kalkofen Deidesheim Riesling Grosses Gewächs Trocken 2016 med sina strama syror, tydliga mineraltoner och stora men omogna fruktighet. Ett vin att lägga i källaren flera år.

Dogobó 6 Puttonyos Aszú 2003 är en av de renaste, mest aprikos- och persikosmakande, mest nyansrika tokajer jag smakat. Att den har fjorton år på nacken är obegripligt, den smakar som färsk, solmogen frukt. Drick senare i höst till en bit stichelton, brittisk stilton-variant gjord på ekologisk, opastöriserad komjölk med subtil, gräddig blåmögelkaraktär.

Alla inbitna vinälskare dricker regelbundet vin gjort på grenache, men inte alla har en tydlig bild av hur druvan egentligen smakar. Dels för att den odlas lite varstans i världen, och är lite av en kameleont. Dessutom ingår grenache många gånger i blandningar med andra druvor. Spice Route Grenache 2015 från sydafrikanska Swartland är en chans att få prova en druvren grenache. Matcha med smörstekt toast med svart trumpetsvamp och västerbottenost.

Det är något särskilt med vinerna från kaliforniska Ridge Vineyards. Jag har provat dem i så många år, men kan fortfarande inte sätta fingret på vad det är de gör så rätt. Men det har något med den ovanligt klockrena fruktigheten att göra. Särskilt som i Ridge Geyeserville 2015, vars blandning av druvsorter – zinfandel, carignane, petit sirah och alicante bouschet –uppenbarligen är vägda på guldvåg.

Vin från Hermitage är aldrig billigt. Det beror på att området inte är så stort, och syrahvinerna härifrån är några av de mest arketypiska som finns. Dessutom är de lagringståliga. Hermitage Domaine du Colombier 2013 är inget undantag. Även om 2015 är en bättre årgång – en av de bästa i norra Rhônedalen på länge – kommer inte 2013 särskilt långt efter. I varje fall inte att döma efter hur de smakar just nu till årstidens rätter med viltkött.

Tio byar i Beaujolais får sätta ut byanamnet på vinetiketterna, framför allt för att deras respektive viner står för egna stilar. Men byarna har också mycket gemensamt. Vinerna är några av världens mest allsidiga. Fruktiga och enkla att kombinera med mat, men samtidigt egensinniga och nyansrika. Dit hör Beaujolais Côte de Brouilly Domaine Chasselay 2016 vars druvor vuxit i ekologiska vingårdar. En typ av vin att ha på lut som husvin när man får oväntat besök i höst.

 Tre starka starkvinsnyheter: 

Lustau Vermut Blanco, Spanien (91103) 149 kronor. Sherrybaserad vermouth kryddad med örter. Nygammal trend på återtåg. Till drink eller bara över is.

Taylor’s Quinta de Vargellas 2015, Porto, Portugal (90240) 399 kronor. En årgångsport som bevisar att 2015 faktiskt var en toppårgång. Drick till blåbärspaj.

Williams & Humbert Canasta Cream 20 years, Jerez, Spanien (95112) 299 kronor. Rik smak med frisk syra och balanserad sötma. Fascinerande eftersmak som aldrig verkar klinga av. Drick lätt kyld som avec.

 

GUIDE: BLI PROFFS PÅ ATT HÅLLA VINPROVNING! (publicerad i DI Weekend 25 augusti 2017)

Du måste inte vara vinexpert för att ställa till med vinprovning. Ju mer du vet om vinerna, desto bättre, men egentligen räcker det med att välja dem noga, ha rätt utrustning och vara bra på att leda diskussionen. Sen sköter det mesta sig självt, så länge deltagarna är nyfikna och inte totala nybörjare. Det är ungefär som med musiklärare … de bästa musikerna är inte alltid de bästa pedagogerna. Jag har själv varit på alldeles för många vinprovningar med ledare som hellre framhålla sin egen kunskap än lockar fram deltagarnas åsikter, och hjälper dem vidare i utvecklingen.

Temat. Välja först tema. Det beror på vilka deltagarna är. Tänk som när du förbereder ett föredrag. För att budskapet ska gå fram, måste du anpassa innehåll och sätt att prata efter vem som lyssnar.

Ett vanligt tema för både nybörjare och proffs är att jämföra vin av samma druvsort, men från olika områden. Ett pedagogiskt sätt att pränta in i minnet hur olika druvor doftar och smakar. Och ett sätt att lära sig hur olika vinerna blir, beroende på var druvorna vuxit och vinet är tillverkat. Se till att vinerna är i ungefär samma prisklass. Välj till exempel Clay Shales Crystallum 2016 från USA och Chablis Premier Cru Mont de Milieu 2014 från Frankrike. Båda gjorda på chardonnay, och med liknande prislapp, men helt olika smak.

Horisontalprovning är att testa flera viner av samma årgång, druva och region, men från olika producenter. För att få ut mycket av en sådan provning bör deltagarna vara rutinerade.

Temat som brukar engagera icke-proffs bäst är att jämföra pris med smak. Eller mer krasst, försöka hjälpa deltagarna att svara på frågan: ”hur dyra viner är det meningsfullt att jag köper?”. Totalt åtta viner brukar fungera bra på en sådan provning, fördelade i fyra par. Varje vinpar ska ha mycket gemensamt, som druvsort och ursprung. Men prisskillnaden ska vara rejäl. Ta till exempel australiska mousserande vinet Jansz Tasmania för 259 kronor och ställ mot din favoritchampagne för runt femhundringen.

Bordet. Se till att bordsunderlaget är ljust, helst vitt. En vit duk eller papper går bra. Då är det lättare att se färgnyanserna på vinet i glaset.

Temperaturen. Servera vitt vin vid 11–13 grader och rött 16–18 grader. Kardinalfelet är att hälla upp vitvinet kylskåpskallt, då känner man inte smaken. Eller att rödvinet är för varmt, då smakar det mest alkohol.

Glasen. Använd tunna glas med stor kupa som smalnar av uppåt, då blir det framför allt lättare att få ut något av att dofta på vinet.

Spottkoppen. Om man ska klara att prova mer än ett par, tre viner, ska man ha spottkopp. Om man vill dricka vinerna, planera provningen så att den ligger strax före lunch eller middag.

Gomrensaren. Enklast möjliga. Vitt, mjukt bröd utan för mycket kryddor eller grissini. Vatten utan kolsyra är också bra att ha till hands.

Tekniken. Titta först på vinet. Det krävs kunskap för att tolka alla färgnyanser, men notera ändå karaktär, intensitet och klarhet. Snurra runt vinet i glaset och dofta. Ge det lite tid, skriv ner intrycken. Doftar det mycket eller lite? Påminner det om något du känner igen … bär, frukt, örter, kryddor, blommor, träslag, grönsaker eller andra matråvaror? Smaka. Se till att vinet kommer i kontakt med hela munhålan. Smakar det mycket eller lite? Är det strävt eller mjukt, torrt eller sött? Är eftersmaken lång eller kort? Andas gärna in försiktigt samtidigt som vinet är i munnen, då blir det lättare för doftreceptorerna i näshålan att uppfatta vinets alla aromer.

Diskussion. Jämför era intryck. Gå igenom flaskorna noggrant i tur och ordning och se till att alla pratar och beskriver sina upplevelser. Fastna inte i detaljer kring doft och smak, utan diskutera även vilka viner vars smak dröjer sig kvar längst, och vilka som ger det mest harmoniska och balanserade helhetsintrycket.

Prova med maten. Oavsett om provningen övergår i en måltid, prata igenom vilka maträtter och råvaror som borde passa ihop med vinerna. Var inte så teoretisk, inspirera deltagarna att känna efter i smaklöksminnet. Att para ihop smaker är många gånger en tyst kunskap en del behärskar utan att ens veta om det.

Glasen. Favoritglasen för provning

  1. Zalto Universal. Glasfirma i österrikiska Neunagelberg som gjort sig känd för sina extremt tunna, graciösa glas. Passar till vin i alla färger. Cirka 350 kronor.
  2.  Riedel Vinum Zinfandel/Riesling Grand Cru. Kanske det vanligaste vinprovarglaset i kristall. Från österrikiska storproducenten Riedel. Cirka 250 kronor.
  3. Schott Zwiesel Sensus svart. Kolsvarta vinprovarglas i kristall från Tyskland. För blindprovningar när man inte ens vill se färgen. Cirka 200 kronor.

VAD DRICKER POLITIKERNA NÄR KAMERAN STÄNGTS AV? (publicerad i DI Weekend 22 sept 2017)

Med mindre än ett år kvar till valet, kan man fråga sig vad svenska politiker bunkrar upp med inför stundande valrörelse. Vad kommer de fukta strupen med när debatten hettar till? Inget tyder på att debattklimatet blir snällare, så läskande dryck kommer behövas som inspiration.

Och även om det bara dricks vatten framför kameran, kan man ana att det blir ett par glas med annan dryck när kameran och bandaren stängts av. Politiker är ju också människor.

Eftersom miljöpartister är – eller åtminstone förväntas vara – väl pålästa om klimatförändringar, kanske de passar på att dricka vin från särskilt utsatta områden. Där vinerna kanske inte kommer vara sig själva i framtiden eller rentav riskerar att försvinna. Som pinot noir-vin från Oregon och merlot-vin från Bordeaux där det riskerar att bli för varmt för dessa druvor. Eller chilenskt vin och starkvin från Madeira som båda hotas av skogsbränder.

Feministiskt initiativ siktar rimligtvis på vin från kvinnliga profiler vars produkter det är gott om på Systembolaget. Som kaliforniska pionjären Helen Turley, Marilisa Allegrini med sin långa rad norditalienska viner, Andrea Mullineux från sydafrikanska Swartland eller unga stjärnskottet Giulia Negri i Barolo.

Kanske gör sverigedemokraternas inställning till EU att de helst väljer drycker från Storbritannien och Schweiz. Men även områden som styrs av partier med politik nära SD:s, kanske kan komma på tal. Som vin från området kring städerna Turin och Rom, båda med borgmästare från Femstjärnepartiet.

Socialdemokrater borde förstås gilla rödvin, samtidigt är man förtjust i drycker gjorda enligt svensk modell, vilket komplicerar det hela. Svenskt rödvin vore optimalt, men där är urvalet begränsat. Chilenskt vin borde vara ett självklart val, och om alla länder där socialdemokraterna regerar i koalition, är urvalet riktigt stort.

För att föregå med gott exempel, och göra rätt för slogan ”närodlad politik” och ofta upprepade frasen: ”hela Sverige ska leva”, borde nog centerpartister hälla svenska glesbygdsdrycker i glasen. Rabarbernektar från Sörmland, hantverkscider från Skåne, blåbärsdryck från Bergslagen och svenskt öl från lite varstans.

Folkpartiet hade tidigare rykte om sig att ha många helnykterister i leden, men den profilen är inte lika tydlig längre. Ändå kan det tänkas att en del fortfarande föredrar alkoholfritt, vilket i så fall gör dem extremt trendkänsliga. Särskilt om de väljer mer nyskapande varianter som smaksatt kombucha eller kornavkok, mikrobrygd folköl, hantverkssoda eller ingefärsöl.

Moderater är nog fortfarande glada i det blå, spanska vinet som lanserades för något år sen. Annars är det förmodligen trygga val som gäller. Vin från klassiska distrikt som Bordeaux, Alsace, Rioja och Napa. Lite norsk akvavit kan nog också slinka ner, som spontan hyllning till utgången i grannlandets val nyligen.

Vänsterpartister dricker förstås också av hävd helst rött, gärna gjort av kvinnor och/eller kooperativ. Men eftersom kooperativ gör vin i flera färger, kan de nog tänka sig avsteg från partilinjen. Nicholas Feuillatte, Mailly och Palmer är tre av de största och bästa kooperativen i Champagne. I Chablis finns kooperativet La Chablisienne och i Sydfrankrike Cave de Mont Tauch, båda lätta att hitta på Systembolaget.

Kristdemokraterna kan tänkas ha en förkärlek till tyskt vin, eftersom deras tyska systerparti dominerat landet hela efterkrigstiden. Även italienska viner borde ligga bra till, även om kristdemokratins dominans där kom av sig på 80-talet.

Vad en aspirerande statsminister ska dricka för att framstå som statsmanna- eller statskvinnolik är osäkert. I Sverige, med sin komplicerade historiska relation till alkohol, kan det vara säkrast att bara dricka lättöl, kaffe och hemlagad saft. Å andra sidan vill ju inte en blivande statsminister framstå som alltför helylle.

Och för svenska politiker har det visat sig viktigare hur man beter sig när man dricker alkohol än exakt vad man har i glaset. Så det är nog upp till varje aspirant till posten att välja det som tros bidrar med rätt image, så länge hen kan hålla sig någorlunda på mattan.

List of my summer wines (and other beverages) 2017

Here’s a selection of the bottles I’ve encountered during summer. Most of them are recommendable in one way or another.

ÄNTLIGEN FULLT ÖS PÅ SVENSK HANTVERKSCIDER! (tidigare publicerad i DI Weekend 21 juli 2017)

Sedan några år tillbaka jäser det i tankar och kärl hos hemmapulare och professionella cidermakare runtom i Sverige. Ambitionen hos många är att göra cider utan tillsatser och smaksättningar av bara svenska äpplen. Det är cider som oftast är torr eller halvtorr, och som tack vare alkoholhalten runt 4–6 procent och det förhållandevis låga priset är klippt och skuren som måltidsdryck och för att passa in i vår matkultur. Dessutom är smaken ofta mer subtil, mer elegant och släpper därför igenom smakerna från maten på tallriken på ett annat sätt än vin ofta gör.

När Spritmuseum i Stockholm gick ut med inbjudan att delta i SM i hantverkcider för några månader sen, blev responsen överväldigande. En bra bit över hundra bidrag skickades in från både amatörer och professionella cidermakare i olika delar av landet. En salig blandning av innehåll och förpackningsdesign.

Med bara en hårsmån tillgodo på andrapristagarna Pernilla Perle från Brännland Cider i Umeå, Kulinarika Äppelcider från Värmland och Bredalens gårdscider på Värmdö, valde vi som satt i juryn Definetely Cider gjord på filippaäpplen från Skånebaserade Fruktstereo till svensk mästare. Karl Sjöström och Mikael Nypelius, som står bakom företaget, hade båda många år på nacken som sommelierer i krogsvängen när de började göra cider för något år sen. Och efter att ha lärt sig göra vin av svenska druvor ett par säsonger på Hällåkra Vingård utanför Malmö, var det dags att starta egen låda. Och att göra just cider var ganska självklart för Karl Sjöström: ”Cider är nästa stora grej i dryckes-Sverige”.

Från villaträdgårdar i Grönby utanför Malmö, och i krokarna kring Hällåkra, får de tag på frukt som annars sannolikt till stor del skulle ruttna eller slängas. Och det finns mycket att hämta, särskilt skörden 2016 då de kunde skörda flera hundra kilo frukt från ett enda träd. Och på Hällåkra Vingård har de tillgång till fruktkross, pneumatisk vattenpress och plasttankar för jäsning. De experimenterar även med att lagra cidern i amforor, för att skapa ännu större komplexitet och smakrikedom.

För Fruktstereo är det lättast att få tag på äpplen som aroma, ingrid marie, cox orange och filippa. Men det finns ovanligare sorter. En blandning av pigeon, bismarck och Berner rosenäpple ligger just nu till sig på fat för att nästa år släppas som företagets ”grand cru”.

Karl Sjöström avfärdar idén om att man måste använda speciella cideräpplen för att göra bra cider: ”Allt man läst om i litteraturen om cideräpplen … vi känner inte igen oss i det när det gäller vår cider och våra smakpreferenser”. Han passar också på att ge sina nordfranska konkurrenter en känga: ”Att fransk cider inte blivit större än vad det är i Sverige är tråkigt, men beror kanske på att de flesta är för rustika i karaktären med hög bitterhet. Något som vi häruppe i norr har svårt för.”

Men han ser en ljus framtid för svensk cider. Och att det om några år förhoppningsvis kommer utkristallisera sig en genuin profil, något som kännetecknar svensk cider internationellt: ”Vi vill vara med och tvätta bort stämpeln som svensk cider har utomlands, och öka medvetenheten vad cider är hos svenska konsumenter”.

Något som gör svensk hantverkscider särskilt intressant är att den har potential att bli Sveriges nästa stora profilerande matexportprodukt. Eftersom smaken på äpplen beror på var de vuxit – både jordmån, mikroklimat, jäststammar och andra lokala förutsättningar spelar in – kanske vi får uppleva unika ciderstilar baserade på hur åkeröäpplen smakar i Sörmland, Urshults kungsäpplen i Värmland och aromaäpplen i skånska Kivik. Ännu så länge är det bara en vision, men får de många nya, entusiastiska cidermakarna bara avsättning för sina drycker, kanske det blir verklighet om några år.

För tillfället är cidern från Fruktstereo och flera andra av de små, svenska cidermakarnas produkter lättast att få tag på genom att kolla hemsidorna och följa dem på instagram och facebook. Så när du ändå är ute och letar efter lokala ölbryggare, grönsaksodlare och uppfödare kring stugan i sommar, håll också ögonen öppna efter cidermakare.

 

Mina favorithantverkscidrar i andra kanaler än Systembolaget:

Kølster Cider, Danmark. Ekologisk cider som jäser i tankar på matdistributionsföretagets Årstidernas lantgård i danska Humlebaek. Drick på baren Tolv Haner i Köpenhamn.

Ciderman, Normandie, Frankrike. Cyril Zangs cider tappad på 33-centiliersflaska med lätt filtrering och en släng av restsocker. Privatimporteras via importören Winetrade.

Gérard Lenormand Cidre Brut, Haute-Normandie, Frankrike. Ekologisk cider från Normandie, finns från torr till söt. Privatimporteras från importören Dryckesbutiken.

PODCAST FRÅN SKAFFERIETS DEBATT OM FALSKA NYHETER I MATVÄRLDEN PÅ BERNS 15 MAJ

Lyssna på senaste debatten med mig som moderator och en som vanligt extremt kompetent och spännande panel med journalisten och författaren Mats-Eric Nilsson, journalist och författare, Eva Sundberg, kostekonom på Livsmedelsverkets kompetenscentrum och Anna K Sjögren, kostvetare och skribent som skriver om mat och konsumentfrågor.


Här några av citat: ”Skaffa dig ett liv, strunta i din blodgrupp”, ”det nyttigaste med blåbär är förmodligen att gå ut i skogen och plocka dem”, “medierna är i symbios med dietindustrin”, “de som testar alla dieter blir dietvrak”.

13 BÄSTA VINERNA UTAN ALKOHOL PÅ BOLAGET (tidigare publicerad i DI Weekend 21 april 2017)

Jag tar ett djupt andetag och stålsätter mig. Det var visserligen flera år sen senaste provningen av Systembolagets alkoholfria viner, men smakerna sitter tydligt kvar i minnet. Eftersom de flesta märken var smakmässiga besvikelser, rekommenderar jag sedan dess alltid något annat att dricka för de som inte vill ha alkohol – äppelmust, citrondricka, ingefärsöl, blåbärsjuice, kombucha, iste – vad som helst utom vin som berövats sin alkohol.

HÄR ÄR MIN TOPPLISTA:

Leitz Eins Zwei Zero Riesling
Jacob’s Creek UnVined Rosé 0,5 %
Natureo Free Syrah 0,5 %
P.Lex Pure
Richard Juhlin Non-Alcoholic Sparkling Wine Rosé
Natureo Free Muscat
Jacob’s Creek UnVined Riesling
Rawson’s Retreat Semillon Chardonnay
Torres Santa Digna Sauvignon Blanc
Les Pres Biologique Blanc Mousseux 0 %
Jacob’s Creek UnVined Shiraz 0,5 %
Rawson’s Retreat Cabernet Sauvignon 0,5 %
Domaine de la Prade Organic Merlot Shiraz 0 %

Försäljningen av dryckerna på den alkoholfria hyllan på Systembolaget gick upp med 11 procent 2016 jämfört med året innan. Vi drack 480 miljoner liter – en hel del av det var vin, men även öl, äppelmust, fruktviner och cider.Försäljningen av dryckerna på den alkoholfria hyllan på Systembolaget gick upp med 11 procent 2016 jämfört med året innan. Vi drack 480 miljoner liter – en hel del av det var vin, men även öl, äppelmust, fruktviner och cider.Men med stigande försäljningssiffror, och producenter som tjatar om nya, skonsamma tillverkningsmetoder som bättre bevarar vinets ursprungliga aromer, vore det fel att inte ge dem en ny chans.

När det gäller försäljning av enbart alkoholfritt vin de senaste fem åren, har mousserande gått bäst – från 470 000 liter 2012 till nästan 700 000 liter 2016. Under samma period nästan fördubblades vårt pimplande av rosé, från 50 000 liter till 100 000 liter. Vitt vin har också ökat lite, men rött dricker vi successivt allt mindre av.

Men man ska ta Systembolagets siffror med flera nypor salt, eftersom de inte har monopol på de dryckerna. Utbudet av väldigt bra, innovativa och spännande alkoholfria drycker i livsmedelshandeln och specialaffärer har exploderat, och deras marknadsandelar har med säkerhet också ökat.  Det gäller även vin. Och försäljningsökningen av alkoholfritt vin är förmodligen ännu större i livsmedelshandeln.

Det är ändå intressant att fundera över kopplingen till CAN:s (Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning) uppgifter att fler och fler unga helt väljer bort alkohol. Även om svenskarnas totala alkoholkonsumtion räknat i ren alkohol har legat på ungefär samma nivå de senaste tio åren, vilket också gäller vin.

Provningens största överraskning är att ett par av rödvinerna utan alkohol faktiskt är helt OK. De är tunna i stilen, saknar kropp och fyllighet, men är ändå välbalanserade och med en hyggligt autentiskt fruktighet. Bland de vita och rosa vinerna finns lite fler med positivt omdöme att välja bland. Besvikelsen är störst på mousserandehyllan. Kanske för jag hade högst förväntningar på dem. Trots att det finns många att välja på, är det bara något enstaka jag skulle ha samvete att servera till vänner.

Det finns olika metoder att göra alkoholfritt vin. Alla startar med ett vanligt vin och resulterar i en vinliknande dryck, helt eller delvis befriad från alkohol. En av metoderna är att värma upp vinet en smula under vakuumtryck, så att alkoholen förångas. Det kallas vakuumdestillering. Ett annat sätt är omvänd osmos, vilket istället för värme använder filter för att avlägsna alkohol. Ytterligare ett sätt kallas ”spinning cone column” som förenklat centrifugerar bort alkoholen.

Det är svårt att kora en vinnarmetod. Hur slutresultatet smakar beror också på ursprungsvinets kvalitet och karaktär, hur pass smakrikt och välgjort det är, men också hur pass väl lämpat just det vinet är med tanke på vad slutprodukten ska vara. Det förefaller som alla metoder kan ge hyggligt karaktärsfulla viner om de tillämpas på rätt sätt.

Det vore intressant att veta om hälsofördelarna som en måttlig rödvinkonsumtion har visat sig ge, även gäller avalkoholiserat vin. Det pågår forskning på det området, men ännu finns inga entydiga svar.

De alkoholfria vinerna har blivit bättre, men de flesta är fortfarande ganska medelmåttiga. Och några smakar fortfarande mer godis än vin, eller rentav illa, viner man inte vill utsätta sina vänner och bekanta för. Alkoholfria viner är heller inte särskilt prisvärda jämfört med andra måltidsdrycker baserade på te, frukt, bär, öl eller cider. Så när dina middagsgäster vill hålla nere procenten, är det fortfarande en god idé att kolla in alla typer av alkoholfritt, och inte bara vin. Och framför allt, köpa aldrig den här typen av vin utan att ha provat först.

 

MY VERY OWN WINE AND BEVERAGE LOG FOR APRIL 2017

A mostly enjoyable mix of bitchin brews from restaurant visits close and afar, from private dinners, tastings at the Swedish Alcohol Monopoly Systembolaget, distant travels and much more. All bottles are recommended, or else there’s a warning.

Pure magic from Domaine Bobinet in Saumur. Single parcel Cab Franc treated with carbonic maceration giving turbo fruit. Enjoyed at Rosendals Trädgårdscafé at Djurgården in Stockholm.

Brand new roof top resto Tak pouring sparkling saké. Not the best producer but a nice thought.

It’s dry, inexpensive, full of character, all round and with only 5 % abv. Where do I sign!? Check out the importer Riktig Cider for more info and radical ciders. 

A simple vegetarian Sunday dinner at home with something to drink.

Cedric Bouchard’s masterpiece in magnum, Roses de Jeanne. Buy!

If you get the chance to glouglou anything från the hands of Jean-Francois Ganevats able hands, grab it! Here the amazing cuvée Les Gryphées Vieille Vignes. Poured at recently opened Folii at Södermalm. 

“Look no hands” winemaking at Conti Cantine del Castello Boca results in an irresistible, shamelessly velvety maturity in this wine from 1991 made in the northern tip of Piemonte.

Had a double date with these Lebanese classics at a recent Systembolaget tasting featuring wines to be released 21 April. I’d go for the younger gun, if at all.

Swedish distilleries continue to improve their products. Here som fun gin and single malt, all released 2 May 2017.

Fotografiska restaurant delivers not only primarily plant-based food, but sharp wine choices.