Man kan fråga sig om ordet ”hållbart” överhuvudtaget kan bli utslitet. Det ligger ju i dess natur att ha ett långt liv. Däremot kan ordet missbrukas på olika sätt. En del pratar om hållbarhet utan att veta exakt vad det egentligen innebär. Andra använder det i sammanhang där det inte hör hemma. Då riskerar hållbarhet att blir ett urvattnat ord som folk tröttnar på och inte bryr sig om. Och det vore illa.
Hållbarhet är verkligen inget nytt. Att på olika sätt arbeta för att använda jordens ändliga resurser på ett så ansvarsfullt sätt som möjligt, har på sina håll varit en strävan i flera generationer. Men att tänka holistiskt kring hållbar utveckling är något som tagit ordentlig skruv först under senare decennier.
Det finns många definitioner av hållbar utveckling. En av dem kommer från FN-rapporten ”Vår gemensamma framtid” (även kallad Bruntlandrapporten) från 1987. Den slår fast att hållbar utveckling: ”… tillgodoser dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillgodose sina behov’’. Själva myntandet av begreppet brukar tillskrivas den engelske miljövetaren Lester R Brown. Han började skriva böcker om en global hållbar utveckling redan på 60-talet.
För att uppnå den här målsättningen med hållbar utveckling, räcker det inte med att ta hand om miljön. Det är mer komplicerat än så. Alla aspekter som måste vara med i arbetet, brukar sammanfattas i minst tre områden: miljömässig, social och ekonomisk hållbarhet. Alla tre är sammanflätade, i högsta grad beroende av varandra.
Under fliken ”Hållbara val” på Systembolagets hemsida finns det ekologiska och etiska sortimentet. Kanske gör man en liten insats för en hållbarare framtid genom att leta rätt på sina drycker där. De ekologiska fokuserar mest på miljömässiga aspekter av hållbarheten, medan certifieringarna Fairtrade och Fair for Life mest fokuserar på den sociala, etiska biten.
Försäljningen för ekologiskt går som tåget. Kurvorna för vin pekar brant uppåt sedan 2014. Ölet har tagit rygg, och pekar lika brant uppåt sedan 2015. Målsättningen att sälja tio procent ekologiskt 2020 har uppnåtts för längesen, i varje fall för vin som under 2015 ökade med 55 procent till 33 miljoner liter. Det är 17 procent av allt vin som säljs.
Vad siffrorna inte visar är att utbudet är ganska enahanda. Upphetsningen över det exploderande segmentet lockar producenter och importörer att spotta ut sig en väldig massa vin som kostar ungefär lika mycket och smakar ungefär likadant. Det gör att en provning av det dryga 200-talet vinerna i segmentet, känns som att se flera säsonger av Hem till gården eller lyssna på alla Hôtel Costes-album samma eftermiddag.
Dessutom saknas en hel del riktigt bra viner tillverkade på ett hållbart sätt i monopolets ekosortiment. Det kan bero på att tillverkaren av olika anledningar inte vill eller tycker sig ha råd att certifiera sig. Att de är för småskaliga och inte kan leverera volymen som krävs. Att de gör viner som bara en liten målgrupp förstår sig på. Eller att de av praktiska skäl valt att inte jobba med Systembolaget utan bara sälja sina viner till den svenska krogscenen, via privatimport eller näthandlare.
I framtiden kommer förmodligen certifieringar av det här slaget spela ut sin roll eller i alla fall se annorlunda ut. Vi konsumenter kommer kunna ta förgivet att dryckerna som säljs är gjorda på ett sådant sätt att ingen eller inget kommer till skada. På samma sätt som vi idag (tyvärr med en hel del undantag) tar förgivet att maten vi handlar inte är förgiftad eller direkt farlig att äta. Det vore det enda hållbara i längden.
