Category Archives: Wine

SÅ SMAKAR TYSKLANDS BÄSTA VINER FRÅN 2019 OCH 2020 (publicerad i DI Weekend 24 september 2021)

 

En del tyska vindistrikt drabbades oerhört hårt av skyfall tidigare i år, men det förändrade klimatet har också inneburit fördelar. Det är inget branschen jublar öppet över, men alla är medvetna om hur mycket lättare druvorna mognar nu jämfört med för ett par decennier år sedan. Om det gick att bortse från alltmer dramatiska väderomslag med skyfall och vårfrost, skulle nog tyska vinmakare vilja bevara klimatet som det är just nu.



Klimatet kan också vara orsaken till att tyska vinbönder har skördat så många årgångar i rad med viner av mycket god kvalitet. Sedan 2015 har toppåren radats upp, även om utmaningarna och variationerna varit stora.

2019 gjordes exceptionellt bra vin i de flesta vindistrikt. Det var torrt och mycket varmt, med så höga temperaturer att en del druvor brändes och skrumpnade i solen. Det händer ofta nuförtiden. Som tur var, kom också en del regn. De resulterade i fullmatade viner med smak av mogna druvor, och med hög, frisk syra. Sannolikt en årgång som går att lagra riktigt länge.

Men frågan är om inte 2020 är ännu godare att dricka. I varje fall just nu. Och ingenting talar emot att även 2020:orna kan ligga länge i vinkällaren.

Den första september varje år släpps toppvinerna från de 198 vinproducerande medlemmarna i organisationen VDP till försäljning. Flaskorna känns igen på förkortningen ”GG”, som står för ”grosses gewächs”, en sorts motsvarighet till vad fransmännen kallar ”grand cru”.

För att marknadsföra vinerna, arrangerar VDP en större smygprovning i Wiesbaden i slutet av augusti varje för vinkritier från världens alla hörn.

Av de 612 grosses gewächs-viner som lanserades första september i år, hälldes 430 upp i vinkriternas vinglas i Wiesbaden. Viner som görs i små volymer, i snitt 3 000 flaskor, och med priser kring 400-500 kronor. Vita viner gjorda på riesling dominerar, medan en femtedel är rödviner gjorda på pinot noir (spätburgunder) och resten på druvor som pinot gris (grauburgunder), pinot blanc (weissburgunder) och neuburger.

Efter att ha provat mig igenom ett drygt 300-tal av vinerna, står det klart att årgång 2020 är ordentligt annorlunda i stilen jämfört med året innan. 2020 är elegantare, ännu friskare men med samma tydliga fruktighet som året innan.

Årgångens karaktär är ett resultat av en växtsäsong som började ovanligt tidigt eftersom det var så varmt på våren. Sommaren var ännu varmare och mycket torr, och druvorna mognade i snabb takt. Därför skördades också druvorna tidigare än normalt.

Även röda viner gynnades av det varma klimatet, och 2020 är även en ett bra år för alla som gillar tysk pinot noir. Vinerna har samma eleganta men samtidigt generösa frukt som vitvinerna, kombinerat med hög, frisk och fräsch syra.

Att prova så mycket vin på samma gång, ger inte bara möjligheten att jämföra årgångar, utan producenter. En del har lyckats bättre än andra. Några som lyckats särskilt bra med rieslingdruvorna 2020 är Heymann-Löwenstein, Clemens Busch, van Volxem, Peter Lauer, SA Prüm, Zilliken och Nik Weis i Mosel; Robert Weil, Peter Jakob Kühn och Prinz i Rheingau; Emrich-Schönleber och Schäfer-Fröhlich i Nahe och Gunderloch, Kühling-Gilot, Gutzler och Battenfeld-Spanier i Rheinhessen.

Bland rödvinerna sticker producenter som Salwey, Stigler, Meyer-Näkel, JJ Adenauer, Jean Stodden och Bernard Huber ut.

Branschorganisationen German Wine Institute meddelar på sin hemsida att den skördade volymen druvor 2020 bara var ett snäpp ner från genomsnittet. Hur det ser ut 2021 är det ingen som vet ännu, men beroende på hur stor skörden blir, kan det vara läge att se över förrådet av tyskt vin.

Håll utkik efter ”GG”-förkortningen på flaskorna när årgång 2020 av dem snart börjar dyka upp till försäljning. Om grosses gewächs-vinerna hamnar för högt i pris, tänk på att de står för en mycket liten del av vinproduktionen. Stalltipset att kolla in årgång 2020 gäller även för andra tyska viner.

 

Tre grosses gewächs-viner

Vitt: Fritz Haag Brauneberger Juffer Riesling Trocken GG 2020, Mosel (nr 78155) 299 kronor. Honung, citrus, svartvinbärsblad och våta stenar i smaken. Att matcha med

Vitt: Schäfer-Fröhlich Stromberg Riesling GG, Nahe 2019 (nr 93675) 539 kronor. Mäktig, mycket ung smak av mosade, färska örter, gräs, våta stenar och citrusskal.

Rött: Christmann IDIG Spätburgunder GG, Pfalz 2018 (nr 92023) 590 kronor. Stor, öppen doft och smak av aromatiska, mogna bär, toner av skog med rökig avslutning.

OM VINFUSK: KAN ORITAIN, VERIVIN OCH WINEFRAUD SKYDDA OSS MOT FRAMTIDENS RUDY KURNIAWAN? (publicerad i DI Weekend 1 oktober 2021)

Den 21 september 2001 upptäcktes en torso i Themsen nära Tower Bridge i London. Den tillhörde en 5–7 år gammal pojke. Vem han var eller var han kom ifrån kunde polisen inte slå fast.

Året därpå tipsade en rättsmedicinsk geolog Londonpolisen om att göra en isotopanalys av ben från torson, som fått namnet Adam av utredarna. Eftersom människokroppen tar upp ämnen från berggrunden där vi lever via mat och dryck, går det att på så sätt lokalisera var i världen en person tillbringat sina senaste levnadsår. Genom att jämföra analyser av Adams ben med ben från andra avlidna personer på platser dit undersökningen ledde polisen, är det numera fastställt att Adam tillbringat större delen av sitt korta liv i Benin City i södra Nigeria. Trots det är fallet fortfarande olöst, och Adams identitet oklar.

Fallet ”Torso in the Thames” var en viktig inspirationskälla för grundarna av företaget Oritain i nyzeeländska Dunedin. Deras specialitet är att på vetenskaplig väg verifiera produkters ursprung, grundat på att växter och djur som vuxit upp eller befunnit sig på en plats, bär på platsens kemiska fingeravtryck.

Oritains metod används även för att avslöja matfusk. Amerikanska Consumer Brands Association har uppskattat att ungefär en tiondel av maten och drycken vi köper är förknippad med bedrägeri. Och EU beräknade 2018 att bedrägerier kostar den globala matproduktionen ungefär 300 miljarder kronor varje år.

Det finns också gott om bedrägeri i vinbranschen, flera experter uppskattar att 20 procent av vinerna på marknaden förknippas med fusk av olika slag. En av de mest kända vinskojarna var indonesiern Rudy Kurniawan, som 2014 dömdes till tio års fängelse efter att bland annat ha köpt gammalt, billigt vin från Bourgogne, bytt till etiketter från välkända egendomar och sålt av på auktion för mångmiljonbelopp. Han släpptes 2020 efter sju år i fängelset, och deporterades från USA till Indonesien tidigare i år.

Om han försökt genomföra lurendrejerierna idag, hade auktionshus, vinexperter, producenter och polis haft fler verktyg tillgängliga för att avslöja honom. Ett av dem tillhandahålls av Oritain, som samarbetar med nyzeeländska vinbönder som vill undvika att deras viner utsätts för bedrägeri. Vingårdarna skickar flaskor till företaget som med hjälp av isotopanalys dokumenterar varje vins unika fingeravtryck. Avtrycken görs tillgängliga för branschen via ett blockkedjesystem. Eftersom jordmån och mikroklimat från vingård till vingård skiljer sig, går det att ta reda på exakt vilken jordplätt vinet kommer ifrån.

En annan, besläktad metod att upptäcka vinfusk, använder mängden bly i vinet som måttstock. Eftersom vin, liksom andra grödor, tar upp en liten mängd bly från omgivningen, och blymängden inte bara skiljer sig mellan olika platser, utan minskar långsamt, går det att slå fast både var vinet kommer ifrån och när det är gjort.

En del företag fokuserar helt på att avslöja vinfusk. Brittiska Verivin använder ramanspridning för sina analyser av vin. Genom att genomlysa flaskan med laser, och sedan analysera hur fotoner i vinet sprids när de träffas av ljuset, kan företaget skapa ett optiskt fingeravtryck, unikt för varje vin, utan att ens dra ur korken.

En stor auktoritet på vinfusk, och en av dem som först uttalade misstankar mot Rudy Kurniawan, är amerikanskan Maureen Downey. Hennes företag Winefraud verkar för att minska, och allra helst helt få bort, fusk med vin. För att uppnå målsättningen utbildar de sina medlemmar i konsten att avslöja bedrägerier, och hjälper köpare och säljare att bli bättre på att skilja på autentiska och fejkade vinbuteljer.

Om Maureen Downeys arbete och de många sätten att autentisera viner verkligen lyckats minska vinfusket är svårt att avgöra. Kanske har bedragarna bara blivit smartare, och riktar in sig på flaskor som har lite lägre profil. Ta en ordentlig titt på flaskan, etiketten och korken nästa gång du korkar upp ett vin i mellanprisklassen. Smakar det verkligen som det brukar?

Producenter som tidigare utsatts för bedrägeri.

Château Latour à Pomerol 2017, Bordeaux (nr 51833) 1200 kronor. Gjort på 90 procent merlot och resten cabernet franc. Lagra ytterligare några år.

Paul Jaboulet Hermitage La Chapelle Rouge 2018, Rhonedalen (nr 78611) 2349 kronor. Mycket lovande årgång av biodynamiska vinfirman Paul Jaboulets toppvin.

Château Cheval Blanc 2018, Bordeaux (nr 93801) 7789 kronor. Mäktigt vin för lång lagring gjort på merlot, cabernet franc och cabernet sauvignon

KÖTTALTERNATIV OCH FOODTECH-LÖSNINGAR ÄR BRA, MEN BÖRJA MED ATT ÄTA MER POTATIS OCH LÖK (publicerad i DI Weekend 20 augusti 2021)

Det är något lurt med listor över klassiska kombinationer av vin och mat. De innehåller nästan bara exklusiva, proteinrika råvaror: chablis och ostron, bordeaux och lamm, champagne och störkaviar, sauternes och anklever, portvin och stilton, riesling och choucroute garni, chianti classico och biffstek, vit bourgogne och hummer eller röd bourgogne och ankbröst. Bortsett från lite svamp och sparris, dyker sällan vegetariska råvaror upp alls.

När vi nu ska äta mer växtbaserat för klimatet och hälsan, kanske en del befarar att goda vin- och matmatchningar går bort. Det är inte sant. Vin och växter passar också ihop. Det finns få vetenskapliga bevis för att vin är godare med kött, fisk och skaldjur än växtbaserad mat.

Ensidigheten i listan beror snarare på gammal vana. Kostsamma råvaror, svåra att komma över, i kombination med vin, har nötts in i generationer och blivit mer eftertraktade. Dessutom ser sommelierer och krögare ofta helst att gäster beställer kött, fisk och skaldjur eftersom det då är lättare att sälja in ett dyrare vin än med grönsallad på tallriken.

Med så mycket nyskördat grönt som i augusti, finns ingen bättre tid att testa nya kombinationer med vin.

En av de mest spännande är potatis. Årets skörd går så här års från att kallas färskpotatis eller nypotatis till ”helt vanlig” potatis. Knölen ligger någonstans i mitten i tabellen över hur mycket växthusgaser grönsaker orsakar, med mindre utsläpp än sparris, men mer än champinjoner och gurka. Även när det gäller vattenförbrukning, ligger potatis bra till.

Små, kokta färskpotatisar i brynt smör med färska salviablad synkar smakmässigt väl med fatlagrad chardonnay, mognande vita viner från Rioja, chenin blanc från Loiredalen och australiskt vin på druvan semillon. Potatisarna kan serveras på egen hand som mindre förrätt.

Att ge potatis knaprig stekyta är också ett sätt att göra dem ännu godare med vin, både röda och vita. En sådan rätt är rårakor, vars knäckiga och salta smak passar bra med brödiga och honungsliknande toner i mogen champagne eller andra välgjorda mousserande viner på chardonnaydruvor. Servera gärna med creme fraiche och hackad rödlök.

Papas arrugadas, saltkokta potatisar, är en specialitet från Mallorca som mumsades på var mycket populär i Sverige för ett par årtionden sedan. Den är lika god nu. Hettan i dippsåsen och potatisens höga sälta gör att vinet med fördel ska vara fruktigt och gärna ha lite sötma, som riesling från Tyskland eller Australien.

I den sydfranska specialiteten brandad, ingår förutom mosad potatis även saltad torsk. En allsidig mellanrätt att servera som dipp till nyskördade grönsaker, crudité, med rädisor, fänkål, morötter, gurka och salladslök. Brandade funkar också som lunchrätt med bönsallad och surdegsbröd. Servera med friskt, torrt, smakrikt vitvin från Rhônedalen, chenin blanc från Sydafrika, riktigt torrt och smakrikt rosévin eller orange vin.

Lök är om möjligt ännu allsidigare och mer klimatsmart. Dessutom är nog lök ännu vinvänligare.

Matcha söt, knäckig smak av karameliserad lök i lökpaj med fylligt, fruktigt vitt pinot gris-vin från Alsace med ett litet uns sötma i, eller riktigt generöst fruktig chardonnay från Sydafrika eller Kalifornien.

Samma mustiga smak av karameliserad lök dyker upp på flera pizzaklassiker, som sydfransk pissaladiere och tarte flambée från Alsace. Eftersom olika löksorter bidrar med olika karaktär, går det att göra pizza med flera löksorter, och få till en komplett smakbild. Prova med purjo, rödlök, schalottenlök och salladslök.

Pizzor med lök som tongivande ingrediens funkar bra med både rött och vitt vin. Välj ljusa, lätta rödviner av druvan pinot noir eller gamay, eller vitt vin från portugisisk vinho verde, spansk albarino, österrikisk grüner veltliner eller ungersk furmint.

Lökklassikern framför alla andra – fransk löksoppa – innehåller ofta vin och måste inte serveras med något att dricka, men burgundisk aligoté, muscadet från Loire, viognier från Rhône eller svensk solaris brukar alltid slinka ner.

Mousserande, vitt och rött under 150 kronor till lök och potatis.

Bubbel. Antech Cuvée Eugénie Brut 2018, Frankrike (nr 71731) 149 kronor: Stram, fruktig, torr smak med fin ton av grapefrukt. Häll upp som aperitif till hemfriterade lökringar.

Vitt. Muga Blanco 2020, Spanien, Rioja (nr 72877) 129 kronor: Modern, slimmad stil, på gränsen till anonym, men med fräsch smak av päron och citrus.

Rött. Zenato Bardolino 2020, Italien, Veneto (nr 70566) 109 kronor: Ren, lätt, torr och fruktig smak att ha i skafferiet i höst som husvin.

NÄR SKYFALLET KOM TILL AHR (publicerad i Di Weekend 13 augusti 2021)

Mellan 12 och 15 juli föll 100–150 millimeter regn på många håll i västra Tyskland, Belgien och Holland. Mer regn än som normalt faller under en hel månad. Från ett av de värst drabbade områdena, Ahrweiler strax söder om Bonn, rapporterades enligt European Severe Storms Laboratory 207 millimeter regn på nio timmar. Följderna är katastrofala. Av de över 200 döda efter översvämningarna totalt, dog mer än hälften i Ahrweiler.  Skildringar av vad som skedde under och efter regnet är skrämmande. De manar till eftertanke och skapar frågor kring hur samhället är rustat för alltmer dramatiska väderomslag.

Berättelser kommer från de många drabbade i vindistriktet längs floden Ahr i Ahrweiler. När jag reste runt där för några år sen var det för att prova mig igenom områdets röda viner gjorda på druvan pinot noir, lokalt kallad spätburgunder. Ett av vingårdsbesöken var hos systrarna Dörte och Meike Näkel på vingården Meyer-Näkel. Systrarna hade just börjat ta över ledningen av arbetet på vingården från sin far, och höll vinprovningen i gårdens vackra vinkällare.

Det är av förklarliga skäl svårt att just nu få direktkontakt med vinbönderna i Ahr, men systrarna Näkel berättar på sitt instagramkonto om hur tacksamma de är att deras familjer och personal är välbehållna, men att flera anställda har förlorat sina tillhörigheter och hus. Lika illa är det med deras egendom.

”Översvämningen förstörde nästan helt vår vingård. Vårt vinprovningsrum, den gamla vinkällaren och kontoret översvämmades helt och begravdes under mängder av lera. Produktionsanläggningen med lagringbyggnader för ekfat och vintankar, maskinhallen och flaskbutiken drabbades av den sex meter höga vattennivån. Vinfat, vintankar och vinpressen spolades bort flera kilometer. Vi har nästan ingenting.”

En annan Ahr-producent, Julia Bertram, meddelar på sitt instagramkonto att ingen i familjen har skadats allvarligt, och att hon är överväldigad över alla hjälp och stöd efter katastrofen. Men egendomen har drabbats hårt.

”Tyvärr är både vinbutiken och vinkällaren förstörda, och allt är borta eller trasigt. Husen är också obeboeliga och delvis oåtkomliga.”

Effekterna av gradvis varmare klimatet drabbar många gånger fattigare delar av världen snabbare och i högre utsträckning än rika. Det kan göra att vi i den rikare delen har svårt att ta till oss hur akut klimathotet verkligen är. De alltmer dramatiska väderomslagen verkar däremot oförutsägbart slå mot fattiga såväl som rika.

Vinproducenterna i Ahr kommer förhoppningsvis återhämta sig, även om de måste låna vinkällare av andra bönder i närliggande områden för att framställa vin av kommande skörd. Men dramatiska väderyttringar kan skapa onda cirklar. Det har skett i Kalifornien. I september förra året drog skogsbranden Glass Fire genom flera vindistrikt och orsakade skador för miljarder. Bara i Napa County förstördes över 300 hem och nästan 350 kommersiella byggnader. Flera vingårdar brann ner till grunden och många vinodlingar gick upp i rök. En del vinproducenter som trodde de klarat sig undan, upptäckte i efterhand att deras rödviner fått smak av rök, även om odlingarna ligger mycket långt från närmaste eldhärjat område. Många gånger måste rökskadat vin hällas ut.

Dessutom har ett ovanligt torrt klimat under det senaste halvåret, gjort att vattenreserverna är otillräckliga på många håll. Det gör vingårdarna ännu mer sårbara när årets säsong av hög värme och bränder startar. Och som om inte det vore nog, har enligt en artikel i New York Times 18 juli, flera försäkringsbolag slutat försäkra vingårdar mot skogsbränder.

Vår tids utmaning är att förbereda och anpassa samhället för effekterna av varmare klimat. De allt vanligare dramatiska väderyttringarna gör inte utmaningen lättare. Oväder som inte ens de rikaste och mest tekniskt utvecklade och länder kan förutsäga och förebygga. Frågan är vad ovädren innebär för vår möjlighet att inte bara njuta av gott viner från våra favoritvindistrikt i framtiden, utan hur vår förmåga att framställa matråvaror kommer påverkas.

Tyska spätburgunder-viner

Rött

Krug’scher Hof Pinot Noir 2018, Rheinhessen (nr 22388) 140 kronor: Tydligt kryddiga och körsbärsliknande aromer i smakrik men lättare still till tarte flambée med pancetta, lök och creme fraische.

Rosé

Meyer-Näkel Spätburgunder Rosé 2018, Ahr (nr 78041) 189 kronor‘: Smakrikt, pirrande friskt vin packat med fruktaromer av mogna äpplen, blodapelsin och körsbär.

Rött

Julia Bertram Handwerk Spätburgunder 2017, Ahr (nr 79862) 189 kronor: Josigt, lätt kryddigt vin med drag av körsbär och hallon att dricka till pasta med trattkantareller.

LA HORA DEL VERMUT (publicerad i DI Weekend 26 mars 2021)

 

Nytändningen kom på Trattoria Trippas uteservering i Milano för ett antal år sen. Ett glas röd, söt vermouth med isbit och apelsinzest dök upp som aperitif. Visst hade jag njutit av bra vermouth tidigare, men oftast som ingrediens i cocktails som martini, negroni, americano och manhattan. Doften av färska apelsinskal, dadlar och piemontesiska hasselnötter, den honungslena sötman och perfekta malörtsbitterheten utgjorde tillsammans en oemotståndligt aptitretande kombination. På den sommarvarma, stojiga uteserveringen skapades ett fantastiskt smakminne.

Sättet att bedöma vermouth skiljer sig en del från vin. Det gäller att avgöra hur tillverkaren lyckats balansera vinsmaken med de många örterna och sötman. För det är just balans mellan ingredienserna som skiljer oemotståndligt god vermouth från de sliskiga, stickigt sura och orena.

Många vermouthsorter faller på att basvinet inte är tillräckligt bra eller att kryddningen är överdriven. Ungefär som när det gäller glögg, verkar många producenter tro att kvaliteten på basvinet inte spelar så stor roll. De har fel, kvaliteten på vinet som ligger till grund lyser rakt igenom sötman och kryddigheten, oavsett om det handlar om vermouth eller glögg. Men även när basvinet är bra, kan det gå fel. Ibland är smaken av vermouth alldeles för bitter, söt, spritig eller har för mycket av någon enskild ört eller krydda. Men när tillverkaren lyckas med balansen, kan det vara just precis vad en kväll eller en måltid behöver.

Traditionen att blanda vin, örter, socker och sprit under namnet vermouth på det här sättet startade i norra Italien på 1700-talet. Drycken blev så småningom populär som drinkingrediens i USA, och ingår idag i många av världens mest kända och bästa, klassiska cocktails. Men kring Medelhavet har den alltid framför allt avnjutits som den är, över en isbit med en bit apelsin- eller citronskal. Det är det som ”La Hora del Vermut”, vermouth-timmen, handlar om.

Italien, Frankrike och Spanien producerar mest, men idag görs vermouth över hela världen. Det är särskilt småskalig produktion av vermouth av hög kvalitet som blivit trendig. Det enda som egentligen krävs är att det kliar i fingrarna på någon företagsam person med sinne och intresse för aromer, örter och starkvin.

Ett sån person är Mauro Vergano, utbildad kemist med flera decenniers arbete inom aromindustrin bakom sig. Men han är också utbildad vinmakare och vinodlare, och började redan på 70-talet för hemmabruk göra några fat av den piemontesiska vermouth-släktingen, chinato. Den delikata aperitifen/digestifen är gjord på uppspritat barolovin, smaksatt med kinabark och en lång rad kryddor.

I början av 00-talet beslöt sig Mauro Vergano för att börja sälja dryckerna kommersiellt. Ett sätt att få användning för både expertis kring aromer, vinmakarutbildning och ett utvecklat kontaktnät inom Piemontes vinvärld. Liksom många andra småskaliga producenter är han petig med vilka örter han använder och att druvsorterna är lokala, som nebbiolo, grignolino, moscato och cortese. Dryckerna utgör en fin kombination av gamla piemontesiska traditioner och nyskapande dryckesproduktion.

Röd, söt vermouth kommer bäst tills sin rätt serverad med isbit och apelsinzest, möjligtvis med en skvätt sodavatten. Det går också att runda av med lite tonic. Se bara till att inte bitterheten i de båda dryckerna blir för hög när de serveras tillsammans. Byt ut apelsin mot citron eller lime till vit vermouth. Torr vit vermouth tjänar på att serveras i immigt, väl kylt glas.

Chinatons sammetslena, fruktiga munskänsla med kryddiga och bittra toner, mår bäst av att serveras i kylt glas till mörka chokladdesserter eller rumstempererad som digestif. Eller med isbit och en skvätt soda som aperitif. Om den serveras uppvärmd, se till att röra ner lite pressad citron och garnera med apelsinklyfta för syrans skull.

Men skäms inte heller över att blanda ner även den allra bästa vermouthen eller chinaton i negronin.

Piemontesisk chinato i toppklass

Barolo Chinato Cocchi: Saftig kompott av plommonkaka, blåbär, körsbärschoklad och rosmarin. Optimal balans mellan beståndsdelarna. 18,5 poäng.

Bianco Chinato Luli Mauro Vergano: Baserad på moscato-druvor med förfinad smak av ros, vanilj, malört och citronzest. 18 poäng (privatimportera från Dryckesbutiken via Systembolaget).

Chinato Cappellano 2018 (nr 40863) 487 kronor (500 ml): Ursprungs-Chinato från 1870 med intensiv smak av ingefära, rosor, ceder, kanel och en värld av andra kryddor. 19,5 poäng.

DAGS FÖR EGEN VINKÄLLARE (publicerad i Di Weekend 6 augusti 2021)

Under pandemin har privatpersoner köpt på sig vin som kanske aldrig förr. Många som under vanliga omständigheter hade lagt pengarna på att äta och dricka på restaurang, har nu köpt vin att dricka hemma. Dessutom har en del viner som tidigare bara sålts till restauranger, blivit tillgängliga för privatkonsumenter. Aldrig förr har vinkällaren varit så folklig.

Olika experter har olika uppfattning om bästa sätt att bygga upp och underhålla vinkällaren, därför har jag bett tre svenska vinproffs berätta om sina bästa tips.

En av dem är Totte Steneby, välmeriterade sommelierer, tidigare vinansvarig på restaurang Portal i Stockholm och numera heltidsanställd expert på amerikanska vinauktionsfirman Zachys.

  1. Köp ett stort skåp. Du kommer köpa fler viner än du tror.
  2. Var inte rädd att prova nya viner, men samtidigt är det bra att köpa ganska säkra kort. För att få goda råd, lyssna på oss som kan!
  3. Drick inte vinerna för tidigt.
  4. Bäst är en källare där det alltid finns vin färdiga att dricka.
  5. Se vinerna som en investering.
  6. Tänk på vad du ska ha vinerna till redan när du köper. Varje flaska ska ha ett syfte, ett sammanhang och ett tillfälle att servera.

En annan framgångsrik sommelier är Anna Rönngren, vinklubbsansvarig hos importören Tryffelsvinet. Hon har tidigare varit lektor vid sommelierutbildningen på Örebro universitet, och vinansvarig på Winefinder och restaurang Frantzén.

  1. Köp helst en hel låda av varje vin eller i alla fall minst tre flaskor, aldrig bara en flaska. Med fler flaskor i källaren är det lättare att ta reda på när du själv tycker vinet mognat tillräckligt och smakar som bäst. Ett sätt är att öppna en flaska direkt vid köpet, och sedan en flaska om året för att testa hur utvecklat vinet blivit.
  2. Om syftet är att sälja flaskorna vidare, finns det en poäng med att köpa viner från erkänt goda årgångar. De är lättare att sälja. Om vinerna är för konsumtion, är årgången mindre viktig. Ett exempel är årgång 2017 i Bordeaux, som egentligen är mycket bra, men inte har sålt lika bra som hyllade årgången 2018.
  3. Lägg upp en strategi för att tillföra lika många viner till källaren som du tar ut. Om du vill dricka en flaska i veckan ska du alltså lägga ner 52 flaskor om året eller 520 flaskor på tio år.

Johan Magnusson driver vinkällaren Magnusson Fine Wine i Stockholm och är aktuell i höst med nyutgåvan av boken Konsten att bygga en vinkällare med bland annat 30 nedslag hos olika vinsamlare.

När jag talade med honom förra sommaren, i början av pandemin, var hans intryck att folk plockade ut flaskor från vinkällaren betydligt oftare än tidigare. Den utvecklingen har fortsatt. Fler viner från kundernas vinkällare korkas upp, men det fylls också på med fler flaskor än innan pandemin.

För Johan Magnusson finns framför allt två anledningarna att skaffa sig en vinkällare. För det första, för att lagra fram kvaliteter som inte finns i vinet när det är ungt. Det är förstås en fråga om tycke och smak, men många viner får en annan karaktär i doft och smak efter några år i vinkällaren, en förändring som ofta är värd att vänta på. Doft- och smakupplevelsen blir helt enkelt större.

För det andra, för att se till att alltid ha viner hemma som man tycker om. Alla som planerat viktiga middagar med kort varsel vet att favoritvinerna inte alltid finns att köpa när de är som mest efterlängtade.

Men hans viktigaste råd är nog är att låta det ta tid. En vinkällare är dynamisk och tjänar på att byggas upp under en längre tid. Det är något att leva med som bidrar med både njutning och kunskap, och som förhöjer livskvaliteten.

”Ha inte för bråttom. Den vanligaste fallgropen är att man köper på sig för många flaskor på en gång och sedan hinner man inte dricka dem när de mognar samtidigt. Om du är beredd att lägga ner lite tid, så blir vinkällaren fantastisk”.

VAD VINVÄRLDEN TAR MED SIG FRÅN COP26 (publicerad i DI Weekend 26 november 2021)

 

”Fossil” och ”bla, bla, bla” blir de bäst ihågkomna orden från COP26-konferensen i Glasgow. ”Vin” och vinindustrins bidrag till klimatförändringarna, har inte varit i fokus, men är också en relevant fråga. Världens fem miljarder hektar jordbruk bidrar med ungefär 17 procent av växthusgasutsläppen. Av de fem miljarderna hektar är en tredjedel grödor, varav världens 7,4 miljoner hektar vinodlingar är en del.

The dusty South Indian vinyards of producer Grover Zampa not far from Bangalore.

Det finns värre klimatbovar än vin, men liksom i många andra odlingar, brukas jorden i vingårdar ofta intensivt med en enda gröda, jorden bearbetas med tunga maskiner, och många använder kemiska besprutningsmedel och konstgödsel. Dessutom leder vinernas förpackningar och transporter till stora klimatutsläpp.

Det är inte konstigt att klimatinitiativen nu duggar tätt i vindustrin. Ett av dem, International Wineries for Climate Action, IWCA, startades 2019 av spanska vinproducenten Familia Torres och kaliforniska producenten Jackson Family Wines. Strax före COP26 utökade organisationen antalet medlemmar till 24. De är utspridda över världen, från Cullen Wines i Australien och Ridge Vineyards i Kalifornien till Château Troplong Mondot i Bordeaux, Symington Family Estates i Portugal och Sula Vineyards i Indien. Medlemmarna förbinder sig att vara klimatneutrala till 2050, och fram till dess arbeta för att successivt minska klimatavtrycket i enlighet med FN:s initiativ, Race to Zero Campaign.

Miguel Torres Maczassek, femte generationen vinboss på Familia Torres, listar en rad tecken på att saker och ting håller på att gå åt skogen för världens vinodlingar. Dramatiska temperaturökningar, allt oftare förekommande torka, och en alltmer tidigarelagd skörd leder till förlust av frisk syra, förhöjd alkoholhalt och allt mindre fräscha aromer i vinerna.

Men vad kan då en vanlig vinbonde egentligen göra åt saken?

Det är Miguel Torres Maczasseks åsikt att vinindustrin kommit till en punkt när det inte längre räcker att odla ekologiskt. Det är inte tillräckligt för att komma till rätta med akuta problem som jorderosion, försämrad jordkvalitet och förlorad biologisk mångfald. Det måste till mer radikala åtgärder. Han tror starkt på att inte låta jorden ligga öppen, utan täcka med olika grödor för att behålla kolet i jorden och öka biologisk mångfald. Han tror också på, inspirerad av den afrikanske ekologen Allan Savory, att rädda utarmade jordar genom att flytta boskap från jordlott till jordlott. Familia Torres använder själva fårhjordar som får beta på de jordar som behöver mer näring och organiskt material.

Ett annat internationellt initiativ är Montreal-baserade Tasting Climate Change, vars senaste digitala konferens pågår 8–30 november 2021. Konferenserna ska fungera som en resurs för vinbranschen, media och privatpersoner nyfikna på hur klimatförändringarna påverkar vinvärlden. Men också en kunskapsbank för folk och företag som vill veta hur de ska agera för att bidra till positiva trender i framtidens vinkultur.

Grundare är den kanadensiska vinjournalisten och vinutbildaren Michelle Bouffard. Under konferenserna låter hon vinmakare, odlare och experter berätta om sina erfarenheter på områden som regenerativt jordbruk, vattenförvaltning, smart förpackningsdesign och arbete med inhemska, motståndskraftiga druvsorter.

Som med alla storslagna, internationella initiativ – såväl på COP26-nivå och i vinindustrin – är risken stor att det blir mycket snack och liten verkstad. Och sannolikt utförs de allra viktigaste handlingarna på gräsrotsnivå, hos helt vanliga vinbönder dagligdags över världen. Vinodlare och vinmakare som undviker metoder, tillsatser och traditioner som bidrar till att skada planeten och oss själva.

Bäst är det förstås om både de storvulna initiativen och alla enskilda vinbönder jobbar i samma riktning. Men dit är det förmodligen fortfarande en bit kvar.

 

Vin från stora, klimatengagerade vinproducenter

Reyneke Organic Shiraz Cabernet Sauvignon 2018, Sydafrika (nr 73625) 109 kronor: Rött vin på ekologiskt odlade druvor från olika håll i Sydafrika. Mest shiraz med en skvätt cabernet sauvignon.

Río Claro Reserva Carmenère 2020, Chile (nr 2301) 89 kronor: Mustigt, josigt och mycket smakrikt från Familia Torres odlingar i södra Chile.

Jackson Estate Camelot Highlands Chardonnay 2016, Kalifornien (nr 78107) 374 kronor: Klassisk kalifornisk chardonnay från Jackson Family Wines av druvor från Santa Maria Valley utanför Santa Barbara.

 

SNACKISARNA I VINVÄRLDEN 2021 (publicerad i DI Weekend 8 januari 2021)

2020 var omvälvande. Mycket talar för att även 2021 blir händelserikt. Det gäller förmodligen även i vinvärlden. Här kommer de största samtalsämnena.



Amerikansk skatt. 
Tar Joe Biden bort den 25-procentiga importskatten på franska, tyska och spanska viner som Donald Trump införde sent 2019? Förhoppningar finns, men den tillträdande presidenten har säkert annat högst på agendan. Kanske påverkar det också att Biden och Trump har den gemensam nämnaren att inte dricka alkohol?

Skatten vore inte så viktig, om det inte vore för att amerikanerna dricker mest vin i världen. Det leder till stora förluster för europeisk vinindustri, men även amerikanska vinhandlare drabbas. Enligt chefen för branschorganisationen för franska vinkooperativ, Anne Haller, har fransk vinindustri förlorat 500 miljoner euro på skatten hittills.

Näthandlandet. Alltfler svenskar köper vin direkt från nätvinhandlare som lockar med nischkunskap och flaskor som inte säljs på Systembolaget. Om handeln har en ljus framtid i Sverige, kanske avgörs 2021.

I oktober föll domen i Patent- och marknadsdomstolen mot en av aktörerna, Winefinder, som förbjuder dem ”vid vite att marknadsföra alkoholdrycker för försäljning och hemleverans till svenska konsumenter”. Winefinder har överklagat och inväntar besked om prövningstillstånd.

Alkohol på nätet står för några procent av marknaden. Men med tanke på näthandelsboomen under pandemin, kan även näthandeln med alkohol växa snabbt.

Gårdsbutikerna. Bryggerier säljer öl, vingårdar vin, cidertillverkare cider och destillerier sprit till besökare, det låter väl självklart? Nej, inte i Sverige. Producenterna får bara sälja dryck med upp till 3,5 procent alkohol. Förslag att tillåta gårdsförsäljning av dryck med högre alkoholhalt, har utretts av regeringen två gånger tidigare, och under 2021 är det dags igen.

Förespråkarna pekar på fler arbetstillfällen på landsbygden och ökad svensk livsmedelsproduktion och export. Motståndarna hävdar att de flesta producenter ligger i storstäderna, och att det är storföretag inom alkoholindustrin som ligger bakom lobbyingen och gynnas mest. En del tror inte att EU kommer tillåta Sverige att ha både detaljhandelsmonopol och gårdsförsäljning.

De heta årgångarna. Under 2021 kommer några riktiga stänkare till årgångar att börja säljas i Sverige. Årgångar av vin från olika vinområden som är de bästa på länge.

Från Tyskland släpps förträffliga årgången 2019 lös. Den kombinerar optimalt mogna druvor och härligt krispig, välstrukturerad syra i vinerna, att njuta av direkt eller lagra länge.

Från Bordeaux börjar årgång 2018 säljas, en årgång som inflytelserika vinsajten Wine-searcher kallar ”excellent (legendary)”.

Viner från Piemonte av årgång 2016 har redan fångat en hel vinvärlds fascination med unik kombination av stramhet, elegans och finstämd frukt. Fortfarande återstår cuvéer från bra producenterna att lanseras.

Australiensare används ord som ”pearler” och ”cracker of a year” för att beskriva årgång 2018, särskilt i delstaten South Australia med vindistrikt som Barossa Valley, McLaren Vale, Clare Valley och Coonawarra.

Och i Argentina, som dragits med en rad trista årgångar, kallas årgång 2018 för den bästa sedan 2013. Sikta på fruktstinna och mumsiga malbec-viner från distriktet Mendoza.

Migrerande druvor. Begreppet ”ädla druvor” har aldrig känts så gammaldags. Det finns inget ädelt med cabernet sauvignon, pinot noir, merlot, chardonnay, sauvignon blanc och riesling om druvorna blir för mogna, syran i vinerna blir för låg eller får för mycket alkohol. Allt på grund av klimatförändringarna.

Under året kommer andra druvor ta plats på scenen. Många lokala, tidigare okända eller bortglömda, men också helt nya sorter framtagna för att tåla framtidens klimat och kräva mindre besprutning. Dessutom kommer välkända druvor migrera och importeras till helt nya områden och acklimatiseras på nya platser. Var beredd på överraskningar. Inget blir sig längre likt i druvornas värld.

Nyårslöften

  1. Beställa takeaway och matkassar från restaurang så ofta som möjligt. Ett litet sätt att stötta en krisande bransch och njuta på samma gång.
  2. Besöka så många nordiska dryckesproducenter som möjligt. För att hindra att pandemin raderar ut det momentum branschen fått upp under senare år.
  3. Genomför korta träningspass för doft- och smaksinnet varje dag. Forskning tyder på att doftträning förebygger hälsoproblem.

SÅ DRABBAS AUSTRALIENS VINER AV SKOGSBRÄNDERNA (publicerad i DI Weekend 17 januari 2020)

När det känns svårt att på avstånd riktigt förstå vidden av naturkatastrofer, hjälper det att ta till jämförande fakta. De pågående skogsbränderna i Australien omfattar 4 856 000 hektar, utspridda över alla åtta delstater. Den största skogsbranden hittills i Kaliforniens historia – Mendocino Complex Fire 2018 – upptog 186 000 hektar. Och skogsbranden i svenska Västmanland 2014 täckte 13 800 hektar skog.

Skogsbränder tillhör visserligen vanligheterna i Australien, men de som pågår just nu är störst någonsin och säsongen har bara börjat. Dessutom råder värmrekord. Enligt australiska Bureau of Meteorology var förra året varmast någonsin. Och på vissa ställen är temperaturen nu uppe i nästan 50 grader.

För tillfället handlar det främst om att rädda människoliv, den unika faunan och byggnader. Historier och bilder från eldhärjade områden är mycket starka. Men effekter på jordbruk och vinodlingar är och kommer bli mycket kännbara. På en del vinegendomar har byggnader och odlingarna helt gått upp i rök. På andra håll kommer rökskadade druvor påverka vinernas karaktär.

”Perioden då risken är störst för rök- och solskador på druvorna, börjar inte förrän i slutet av januari, i samband med att druvorna börjar mogna,” säger Tony Battaglene, VD på organisationen Australian Grape & Wine. ”Röken från skogsbränderna penetrerar druvskalen när de mognar, och ger vinet en obehagligt rökig karaktär.”

Värst drabbat just nu är Adelaide Hills, med egendomar som Penfolds Magill Estate, Henschke, The Lane Vineyards, Bird in Hand, Deviation Road, Murdoch Hills och Shaw & Smith. Enligt Tony Battaglene har bränderna förstört 1 100 hektar av områdets 3 300 hektar vinodlingar, en tredjedel av skörden, motsvarande ett värde av 188 miljoner kronor eller 794 000 lådor vin. Förhoppningen är att de förstörda vingårdarna ska återskapas, men det gäller att odlarna har råd.

Inledningstexten på Tilbrook Estates hemsida talar sitt tydliga språk: ”On Friday 20th December the Cudlee Creek bushfire swept through our property destroying 21 years of hard work. The winery, all the wine stock, 90 percent of the vineyard, all of the farm, all of the sheds. Our beautiful dream of an eco haven has been destroyed. But we will rebuild, replant and get back on track! We need your help to get us there. Our insurance will cover the physical items, but it’s going to take months if not years to get there. We have lost our livelihood, we have no wine or grapes so we have no income. We need your help to let us pay our mortgage and other outgoings. Please give generously and please share on your social media pages. Thank you!”

På andra håll ser utmaningarna annorlunda ut:

”I regioner som Hunter Valley, där druvorna börjar mogna i början av januari, och som är omgärdade av skogsbränder, är effekterna av röksmaken sannolikt mycket stor,” säger Tony Baggaglene. ”Tidiga tester visar att druvornas kvalitet är allvarligt påverkade.”

Eftersom brandssäsongen bara börjat, hänger hotet kvar. Bränder härjar i Tasmanien, även om inga skador är inrapporterade från vinindustrin. Där befaras vinturismen ta skada, och många små familjeägda vingårdar är beroende av förbipasserande turister.

I Queensland beräknas produktionen ligga på en bråkdel av den normala, efter torka och vattenbrist. Och i Victoria kommer stora vindistrikt som Gippsland, Rutherglen, King Valley och Beechworth, hotas av bränder den närmaste tiden.

Det går att donera pengar till katastrofhjälp via lokala brandmyndigheter, välgörenhetsorganisationer, Världsnaturfonden och Röda korset. Även enskilda vingårdar, som Tilbrook Estate, har gjort det möjligt att donera direkt till dem. Kanske är ytterligare ett sätt att hjälpa vindistrikten att köpa deras viner.

Just nu talas det mest om bränder i Australien, men skogsbränder och vin som tar smak av rök är ett problem även i USA, Sydafrika, Chile, Kanada, Grekland, Frankrike, Spanien, Portugal och Nya Zeeland.

”Budskapet till våra konsumenter är att trots de katastrofala bilderna, är vi fortfarande ”open for business”, och många delar av Australien är opåverkade och välkomnar turister. Vi är beroende av att människor köper våra viner, och vi kommer tillbaka starkare än någonsin!”.

Små producenter i Adelaide Hills som inte finns på Systembolaget:

Gentle Folk Wines: Josiga och aromatiska ”non-intervention”-viner som kan privatimporteras via Byracka Vin i Malmö.

Lucy Margaux Farm: Eleganta, mycket fruktiga viner utan svaveltillsats. Finns hos nätvinhandlaren www.drinksco.se.

The Other Right: Ovanligt elegant och aromatisk shiraz, ”Love Potion”, och lättklunkad Petnat, ”Bright Young Pink”. Privatimport via Byracka Vin.

SÅ HÄR SER VINVÄRLDEN UT 2070 (textversion av artikel publicerad i Icon Magazine 2017)

Den enes bröd den andres död. När oron sprider sig bland sydeuropas anrika vinslott föds nya möjligheter i norr. 

Winemaker and owner of Hällåkra Vingård, Håkan Hansson, amongst some of his Solaris vines.

Landskapet är inte helt olikt Toscana. Oändliga rader vinrankor bildar böljande mönster över kullarna mot horisonten. Inklämt här och var står ett och annat träd, mindre bokskogar, bäckar och häckar. En rovfågel glider runt ovanför oss på den soliga junihimlen. Det är vingårdsägaren och vinmakaren Håkan Hansson glad för. Många stora fåglar innebär färre små fåglar, som i sin tur äter upp druvorna.

Just här, mellan skånska Söderslätt och Lundaslätten, två av Sveriges mest högintensiva jordbruksområden, ligger Håkan Hanssons Hällåkra vingård. Och det är just det kuperade landskapet som inte passar för storskaligt jordbruk, som fick honom att satsa på vin.

”Det var upprinnelsen till den här mer eller mindre galna idén jag satte igång 2003.”

Idag driver han en av Sverige största, ekologiskt certifierade vingårdar, och gör mousserande, vitt och rött vin. Och eftersom det är nära både till Malmö Airport, Malmö och Köpenhamn, är konferenscentret, restaurangen, konserterna och konstutställningarna på vingården bara mer och mer välbesökta. Även vinerna får uppmärksamhet, i Sverige och internationellt. Men det har tagit tid att bygga upp självförtroendet.

”Jag fick en sån jävla aha-upplevelse, tror det var sommaren 2009, då det plötsligt stod två vinmakare från Bordeaux här. De hade av någon anledning hamnat på turistbyrån i Eslöv och läst om oss där. Då blir man ju lite byxis, och frågar sig som de verkligen tycka att det vi gör är någonting att ha. Men en av deras första kommentarer var: ’Wow, vilken syra!’ Och så klappade han mig på axeln och sa: ’Var rädd om den! Hade vi haft in närheten av samma syra hade vi varit jätteglada’.”

Jag kan förstå både Håkan Hansson och fransoserna. Håkan Hansson för att hans arbete och produkter från ett så marginellt vinodlingsområdet som Sverige, får beröm från representanter från ett av världens absolut största och mest kända vindistrikt. Det är fullt möjligt att fransmännen innan de kom till Sverige inte ens visste att det gick att odla vin här. Så okänt är Sverige fortfarande som vinland.

Det är också lätt att förstå fransosernas fascination över syran. Den utgör ryggraden i ett vin. Den är nödvändig för att balansera sötma och smaken av mogen frukt, annars skulle alla viner smaka sött och sliskigt. Syran är också livsviktig om man har som målsättning att göra viner som går att lagra länge, något som Bordeaux är bäst i världen på. Men framför allt, det allt varmare klimatet riskerar att påverka nivån på syran i vinerna från Bordeaux på ett sätt som förändrar vinernas smak och lagringstålighet för alltid.

I de svalare vinodlingarna i norra Europa – norra Tyskland, norra Frankrike, södra England och Skandinavien – har många effekter av de högre genomsnittstemperaturer som den globala uppvärmningen lett till varit positiva. Fler soltimmar har ofta gjort livet lättare för vinodlare. Men det innebär inte att vinodlarna inte är oroade över framtiden.

Och längre söderut i Europa, där de i särklass största vinländerna ligger, är oron stor över det varmare klimatet. Därför har det på senare år startats en lång rad olika initiativ på olika nivåer i vinbranschen för att öka medvetenheten kring klimatförändringarna, för att hitta på smarta lösningar på utmaningar som det varmare klimatet skapat och för att lista ut hur vinbranschen ska kunna bidra till omställningen till ett mer hållbart och klimatsmart samhälle. Vinvärlden saknar kanske en egen Greta Thunberg, men det finns många som på olika sätt försöker gå i spetsen och vara förebilder.

När Barack Obama öppningstalade på en vinkonferens i den portugisiska staden Porto 2018, var det säkert någon som höjde på ögonbrynen. Är den före detta presidenten verkligen vinnörd? Men konferensen Porto Protocol, med underrubriken Climate Change Leadership, har ambitioner som gör att det anstår en ex-president att delta. Syftet är att få vinindustrin att ta en ledande roll globalt i att minska fossila utsläpp och på så sätt mildra klimatförändringarna. Och även om vi i nordligaste Europa mest tänker på vin som något att korkar upp till middagen, är vin en av EU:s viktigaste jordbruksprodukter.

Vinodling upptar 3,3 miljoner hektar av marken i Europa. Det är ungefär 44 procent alla vinodlingar i världen. Och med 2,5 miljoner vingårdsägare – från små odlingslotter till gigantiska egendomar – handlar vinodling i Europa inte bara om fint vin och god dryckeskultur. Det handlar om stora pengar och om makt. En bransch som ger massor av arbetstillfällen och en industri som skapar stora värden för ägare, regioner och länder i försäljningsinkomster och export. Det gäller särskilt Spanien, Frankrike och Italien som står för tre fjärdedelar av Europas vinodlingar och där vinegendomarna också i genomsnitt är stora.

Vinodlingsmark är en av de mest långsiktiga investeringarna. I likhet med fastigheter är det ett sätt för individer och företag att placera och öka värdet på sin förmögenhet i ett långt och säkert perspektiv. Själva karaktären av en vinodling uppmuntrar långsiktig planering. Efter plantering av vinrankor tar det minst tre år innan skörden går att göra vin av, och flera år till innan vinerna blir av någorlunda kvalitet. Riktigt bra vin är oftast gjorda på druvor från många decennier gamla rankor. Det kan dessutom ta 10, 20 eller 30 år innan en investering i en vingård betalat sig.

I årets upplaga av Porto Protocol-konferensen talade, förutom Al Gore, även amerikanska klimatforskaren Kimberly Nicholas från Lund University Center for Sustainability Studies. Hon kommer från en vinodlarfamilj i Kalifornien och sammanfattar klimatutmaningarna så här när jag får tag på henne på telefon:

”It’s warming.

It’s us.

We’re sure.

It’s bad.

We can fix it.”

Hon har också tydliga bilder av hur vinindustrin ska hjälpa till att stoppa uppvärmningen av planeten, och vad som kommer hända i annat fall. Antingen ser vi till att hålla nere utsläppen av växthusgaser och stoppar uppvärmningen. Om vinindustrin själva går i spetsen för den processen och dessutom jobbar hårt på att anpassa sig till de förändringar som redan skett eller kommer ske, kan även framtida generationer korka upp härliga viner som passar bra till maten. Men stiger temperaturerna med 3 eller 4 grader, då kommer smaken på våra viner vara, som Kimberly Nichols uttrycker det: ”vårt minsta problem”.

Hon tycker att vinvärldens ska ”handskas med förändringarna som är oundvikliga, och undvika förändringarna den inte kan handskas med”. Vi står idag står inför ett avgörande beslut som vilken typ av värld vi vill leva i. Ett val som inte bara gäller vår egen framtid, utan vilken värld alla kommande generationer kommer att leva i.

”Vi talar om de här två världarna som något abstrakt som ligger långt in i framtiden, men jag förväntar mig att leva tillräckligt länge för att uppleva konsekvenserna av vad vi väljer.”

Om vi inte ser till att hålla nere de fossila utsläppen och på andra sätt förhindra klimatförändringarna, kommer genomsnittstemperaturen höjas till kring fyra grader eller varmare.

”Då är det orimligt att tro att vinindustrin finns kvar. En fyra grader varmare värld är en värld som vi inte skulle känna igen. Det är svårt att med ord beskriva hur annorlunda en sådan värld skulle vara. Jag tror inte en fyra grader varmare värld är kompatibel med ett civiliserat samhälle och demokrati. Och definitivt inte något där vinodling är av betydelse.”

De flesta jag pratar med – både folk i vinbranschen och forskare – vill inte eller kan inte spekulera över hur vinindustrin i Europa skulle se ut om temperaturhöjningen börjar närma sig tre, fyra eller till och med fem grader. Även om jag försöker pressa dem, glider de in på hur situationen ser ut idag, hur vinbranschen kan dra sitt strå till stacken när det gäller klimatanpassning, och framför allt hur det kan komma att se ut om några decennier om temperaturhöjningen ligger kring 1,5-2 grader.

En person som vågar sticka ut hakan lite mer är Bruce Zoecklein, professor i vintillverkning på Food Science and Technology på Virginia Tech. För honom ser vinvärldens framtid problematisk ut.

”Förutsättningarna för vinodling ändras mycket snabbare än väntat. Och årgångsvariationerna kommer öka och bli mycket mer extrema. Klimatförändringarna och människans delaktighet i dem accepteras av den absoluta majoriteten av alla forskare, vinodlare och den breda allmänheten, med det anmärkningsvärda undantaget av Donald Trump.”

Han säger att vinproducenter inte har något val, de måste anpassa sig till förändringarna på många olika sätt för att kunna fortsätta göra kvalitetsviner. De som inte gör det kommer gå under.

”Väldigt få platser har undgått effekterna av klimatförändringarna. Och det faller sig bara så att vinodling fungerar som kanariefågeln i kolgruvan. Vinodlingar är mycket mer känsliga och påverkbara av förändringarna än andra grödor.”

Bruce Zoecklein listar vad han ser som de viktigaste förändringarna vinvärlden står inför. Med mycket mer dramatiska väderombyten, kommer årgångsvariationerna bli mer extrema. Årgångsvariationerna kommer bli mycket större i framtiden, på grund av dramatiska väderomslag. I och med de stora förändringarna, kommer det också bli svårare och svårare att göra vin med stor typicitet, alltså viner som tydligt reflekterar stället de vuxit på. Bruce Zoecklein förutsäger att det kommer bli ett större problem i Europa än i USA, eftersom kända vindistrikt i Europa är kända för att vinerna har en mycket speciell karaktär, som till exempel Bordeaux, Champagne, Chianti, Rioja eller Mosel.

”Nämn vilken sval region som helst på jordklotet som just nu inte är att betrakta som ett vinodlingsområde, och vi kan i princip ta förutsätta att det kan odlas vin där om 50 år. Kina är ett bra exempel. Där finns många områden som tidigare inte betraktats som lämpliga för att odla vin, men som just nu håller på att planteras upp med rankor. Det är ett resultat av klimatförändringarna, men också den ökande vinkonsumtionen i världen.”

Bruce Zoecklein har också en vag förhoppning om att genteknik ska kunna hjälpa växtförädlare att presentera en lösning. Kanske en hel t ny sorts vinranka som klarar hetta och dramatiskt väderleksskiften bättre.

”Men för närvarande är det ren science fiction.”

Ett annat skrå med stort intresse för hur framtidens vinvärld ser ut är ekonomerna. Och en av dem med mycket tydliga åsikter kring vinodling och klimat är Karl Storchmann, ekonomiprofessor på New York University och redaktör för The Journal of Wine Economics från Cambridge University Press som publicerar forskningsrapporter om ekonomiska aspekter av vin, vinodling och vinproduktion. Kanske är det just hans roll som journalist på tidningen som gör att han är den expert som svarar snabbast på mina mail med intervjuförfrågan.

Hans intresse för kopplingen mellan vin och ekonomi startade när han på 90-talet arbetade i en ekonomitankesmedja i Tyskland. Intresset mynnade ut i en forskningsrapport 2010 om prisutvecklingen för vingårdsmark i Moseldalen han skrev tillsammans med en annan amerikansk ekonomiprofessor, Orley Ashenfelter från Princeton University. Med hjälp av två modeller undersöker de hur klimatförändringarna kan påverka priset på vinodlingsmark. Den ena mäter hur vingårdens förmåga att absorbera energi från den ökande solexponeringen påverkar kvaliteten och därmed priset på druvskörden och i förlängningen även priset på vinodlingsmarken. Den andra modellen mäter hur effekterna av årliga, generella väderförändringar påverkar värdet av vinodlingsland och viner, för att sedan förutsäga framtida prisutveckling.

”Våra empiriska resultat indikerar att klimatförändringarna kan resultera i en betydande ökning av värdet för vinodlingsmark i Moselregionen, på grund av en ökning av vinernas kvalitet. En måttlig temperaturhöjning på 1 grad skulle leda till en samlad ökning i markvärde på 20 procent eller mer, medan en höjning med 3 grader skulle mer än fördubbla markvärdet.”

Resultatet var så spännande att Karl Storchmann själv investerade i en mindre vingård i Mosel. Den sålde han emellertid när han flyttade därifrån 1999. Var i vinvärlden han idag skulle investera om han hade mycket pengar till övers, är han inte helt säker på.

”Jag förstår att du vill höra: i Storbritannien eller norra Tyskland. Men förväntad vinst är redan inräknad i dagens priser. Följer man den teorin, finns det inget att tjäna. En bättre fråga skulle förmodligen vara: var förväntar jag och marknaden sig att vinsten från ägorna kommer vara höga. Kanske i svala områden som Storbritannien, Tyskland, norra Frankrike, (Sverige?). Vinodlingen i Europa borde och kommer flytta norrut, men lagstiftningen kring vingårdsplanteringar kan bli ett hinder.”

Europa har till skillnad från de flesta andra delar av världen strikta regler när det gäller hur mycket land som får användas för vinodling. Det gäller framför allt de stora vinländerna i EU, som inte får öka odlingsarealen med mer än en procent per år.

Med samma modeller för att beräkna framtida priser på vingårdsmark, skulle sannolikt andra, liknande områden också få ett mycket positivt resultat. Områden som tidigare varit på gränsen till för kyliga för att druvor ska hinna nå perfekt mognad. Som södra England, Danmark, Sverige, Norge, Tasmanien, Nya Zeelands sydö och södra Chile och Argentina.

Karl Storchmanns uträkningarna skulle sannolikt få mindre uppmuntrande resultat tillämpade på vinodlingsområden i de varmare delarna av Kalifornien, södra Frankrike, Spanien, Italien och Australien. Och frågan är om de mest etablerade och penningstinna områdena i vinvärlden överhuvudtaget är särskilt öppna för den här typen av beräkningar, som Napa Valley, Champagne, Bourgogne och Bordeaux.

När jag arbetade som vingårdsdräng i Bordeaux under skörden 1996, var det inte på något av de världsberömda slotten vars viner kostar tusentals kronor redan när de släpps till försäljning. Jag höll till på lilla Château de Fontenille i den del som heter Entre-deux-Mers, och som förmodligen har det vackraste landskapet i hela Bordeaux, men inte alls de dyraste vinerna.

Min chef, vingårdsägaren Stéphane Defraine, hade filosofin att göra så bra vin som möjligt till så låg kostnad som möjligt, för att så många som möjligt ska kunna njuta av det. Han hade också ett talesätt som ganska bra beskrev hur han såg på sin och andras utmaning som vinmakare i området: ”Det tre viktigaste förutsättningarna för att göra bra vin i Bordeaux, är att för det första skörda mogna druvor, för det andra skörda mogna druvor, och för det tredje skörda mogna druvor.”

Så här drygt två årtionden år senare, finns det säkert fortfarande årgångar då det är svårt att få druvorna att mogna i tid i Bordeaux, men de åren har blivit färre. Och liksom i alla andra vindistrikt i Europa har genomsnittsdatumet för skörden sakta men säkert tidigarelagts. Även om jag inte pratat med Stéphane Defraine själv om just detta, har jag diskuterat genomsnittligt skördedatum med vinodlare de senaste åren när jag rest i olika vindistrikt. Från italienska Sicilien, spanska Penedes och grekiska Peloponnesos i söder till tyska Ahr, franska Champagne och svenska Skåne i norr, alla säger samma sak. Jämfört med för bara ett par decennier sedan, skördar de druvorna i genomsnitt 10 dagar till tre veckor tidigare.

Egentligen är det i sig ingen katastrof. Många områden där det tidigare varit på gränsen till för kallt, som i norra Tyskland, södra England och Sverige, kan förändringen till och med vara positiv. Men vad händer om druvorna fortsätter att mogna allt tidigare i samma takt? När skördar vi druvorna i Europas vingårdar om femtio år? Och kan man redan nu se på prisutvecklingen för vingårdsmark i olika regioner vart trenderna blåser?

Den franska myndighet som håller koll på transaktioner inom vingårdar och vinodlingar heter La Safer. Enligt deras statistik har priserna i Frankrike utanför de mest kända vinområden stagnerat. Det har däremot inte vinodlingsmark i mer kända områden, där priserna gått upp med i snitt 70 procent. Det området som utmärker sig mest är Champagne, där priserna ökat med ungefär 300 procent på tjugo år.

I Frankrikes största vindistrikt, Bordeaux, ökade priserna på land med några procent, men skillnaderna är enorma mellan kända, dyra och mindre kända deldistrikt. I Pauillac, ett av de dyraste, kostar vinodlingarna kring 20 miljoner kronor per hektar, medan mindre kända distrikt kan ligga på 300 000 kronor. Alla vinälskares favoritdistrikt, Bourgogne, är som väntat skållhett. Maxpriset 2018 per hektar låg på 140 miljoner kronor.

Två konkreta exempel på prisnivå för större vinegendomar i Bordeaux, kommer från ägaren till vingårdsmäklarfirman Vineyards-Bordeaux, Michael Baynes. De två egendomar hans företag senast sålde – Château de Cadillac-en-Fronsadais och Château de Fayoll – hade utgångspriserna 90 respektive 35 miljoner kronor.

Han säger att Bordeaux som handlat med vin i två tusen år, kommer göra allt för att förbli den största vinmarknaden i världen. Och han tror inte vinindustrin kommer bli lidande av klimatförändringarna.

”Om du eller jag hade en väldig massa pengar över, skulle vi förmodligen fundera på att investera i en vingård, eftersom vi älskar produkten, miljön och hela branschen. Då skulle vi förmodligen säga till oss själva: ’Bordeaux har 110 000 hektar vinodlingar och en vinindustri som omsätter 146 miljarder kronor per år. Och det finns så många flaskor från Bordeaux ute i världen. Det är helt enkelt för stort för att misslyckas.”

Ett reportage om vinodlingar i södra England jag skrev för tidningen Res för tolv år sen, inleddes så här: ”Vinkännare har alltid hånskrattat åt blotta tanken på engelska viner. Alla utom engelska vinkännare. Nu går rykten om att den engelska vinindustrin hittat en ny framgångsrik nisch.”

På den tiden var det gott om mediokra, vita viner gjorda på specialdruvor anpassade för kalla klimat i södra England, men mer tunnsått med riktigt goda mousserande viner gjorda på samma druvor i Champagne. Det var det som var vinindustrins nya nisch och artikelns nyhetsvinkel.

Den största vingården av alla, Chapel Down, hade då precis byggt ett stort besökscentrum med restaurang och delikatessaffär där de höll provningar och kursade viner till den växande strömmen med vinturister från London. Marknadschefen Caroline Stockley tyckte alla borde ge engelska viner en andra chans: ”Alla som provade engelska viner för några år sen borde prova igen. Det är bättre nu, vi har ingen anledning att skämmas.” Hon påstod sig också veta att flera stora champagnefirmor hade varit i Sydengland och kollat in mark i smyg för att eventuellt göra investeringar.

Ägaren till en av de andra stora gårdarna, Ridgeview, Michael Roberts, som tidigare byggt upp en stor förmögenhet i IT-branschen, fokuserade på den magra jordmånen som i viss mån liknar den i Champagne på andra sidan Engelska kanalen: ”När vi kollade jordmånen så visste jag direkt: Här är mitt nya jobb! Bättre mark för mousserande vin finns inte.”

I slutet av 2018 släpptes en stor rapport från University of East Anglia i södra England signerad en grupp klimat- och vinodlingsforskare som fick stor uppmärksamhet. Inte nog med att den lyfter fram forskningsbaserade argument för att investera i den sydengelska vinindustrin, den identifierar 35 000 hektar mark i södra England och Wales ännu inte planterade med vinrankor, med potential att bli den bästa vingårdsmarken för att mousserande vin av hög klass.

Så här skriver huvudförfattaren Alistair Nesbitt, som doktorerat i ämnet vintillverkning och klimatförändringar:

”I några av de bästa områdena vi hittade, finns idag relativt få vingårdar, som i Essex och Suffolk – delar av landet som är torrare, varmare och mer stabilt vädermässigt än en del områden med dagens etablerade vingårdar.”

Alistair Nesbitt arbetar idag som rådgivare i den brittiska vinbranschen, och hans företag, Vinescapes, hjälper investerare att identifiera den bästa vingårdsmarken. Han säger att de flesta av Storbritanniens ungefär 600 vinegendomar är relativt små: ”Men på sistone har vi sett en väldig massa stora investeringar. Inte folk som planterar en eller ett par hektar, utan som planterar hundratals”.

Han säger också att den långsamt förhöjda medeltemperaturen ger mer extrema värmeböljor, något som kan vara en fördel på ställen där klimatet annars är på gränsen till för svalt för vinodling, som Storbritannien, Sverige, Polen, Belgien och Norge.

”Klimatförändringarna påverkar vinodling på olika sätt i olika delar av världen. I England skapar inte extrem värme eller torka problem, men om du är i Kalifornien, Portugal, Grekland, delar av Australien och även Frankrike … när det är hett där kan det bli för hett. När du talar om klimatförändringarnas risker och möjligheter, beror det på var i världen du befinner dig.”

Om Alistair Nesbitt hade tio miljoner euro över, är det solklart var han skulle stoppa dem: ”För tillfället, om du letade efter en seriös investering, är England ett bra val. Om en klient kom till oss med den typen av pengar och frågade: ’I vilket område ska jag investera med den bästa potentialen på medellång sikt?’, då är det här rätt ställe”.

Även i Danmark var väderleken unik under förra året, 2018. Många vingårdar gjorde sina bästa viner någonsin tack vare värmen och torkan. Enligt Torben Toldam-Andersen, docent i pomologi och fruktvetenskap på Köpenhamns universitet, var 2018 ganska precis två grader varmare än normalt i Danmark, och därmed varmast någonsin.

”Det resulterade i temperatursumman 1000 grader i genomsnitt för hela landet, vilket liknar temperaturer i Champagne och tyska Rheingau.”

Men Torben Toldam-Andersen säger samtidigt att vinodling i Norden är möjlig bara med hjälp av druvor speciellt framtagna för kalla klimat. Även om hettan 2018 hade gjort det möjligt just det året att odla samma druvor som i Champagne och Tyskland, är det ett undantag, i alla fall ännu så länge. Dessutom har de här druvsorterna anpassade för kalla klimat större motståndskraft mot sjukdomar, vilket kan komma att göra dem väldigt populära inte bara i Norden i framtiden.

”Det är en parallell till utvecklingen på romartiden då vinodlingen flyttade norrut till Centraleuropa och Tyskland tack vare introduktionen av riesling och pinot noir. På den tiden skulle vinproducenterna vid Medelhavet ha skrattat om de fick höra att folk odlade druvor i Champagne eller Rheingau.”

Även Torben Toldam-Andersen skulle sikta in sig på Storbritannien om han hade 10 miljoner euro att investera, eftersom vinodlingsmark i etablerade vinregioner i norra Frankrike och Tyskland ligger så högt i pris.

”Ett stort problem i Danmark är den höga kostnaden för arbetskraft och att det mesta av utrustningen för vinproduktion måste importeras. Det gör det svårt att tjäna pengar på vinproduktion i Skandinavien.”

På andra sidan Öresund, på skånska Hällåkra Vingård, avslutar jag mitt besök hos vingårdsägaren Håkan Hansson med vinprovning i den gassande eftermiddagssolen framför gårdsrestaurangen. Vi går igenom hela vinportföljen. Ett av vitvinerna är lagrat på fat av svensk ek, vilket är ganska unikt. Smaken är frisk och snustorr, och samtidigt fruktigt och lättklunkad med välstrukturerade drag av rostat bröd. Ett av de röda vinerna är gjort på druvan pinot noir, tillverkat helt utan tillsatser, ett naturvin. Även det är angenämt torrt, men ändå med extremt saftig smak som påminner om friska blåbär, hallonpastiller, färsklakrits och körsbär. Det perfekta vinet att dricka svalt just i solen.

Since cellar-door sales of wine are not allowed in Sweden – and to attract customers – Håkan Hansson runs a popular restaurant and wine bar at the estate.

”Om vi tittar 50 år framåt, vet jag egentligen inte om jag vågar spekulera i när det gäller vart odlingen är på väg. Men klimatmässigt är det mycket som talar för att södra Skandinavien kommer bli en oerhört gynnsam region för vinodling. Vi kommer sannolikt få en förflyttning, man brukar populärt säga att England snart blir Champagne och vi snart blir Alsace.”

Några av vinerna från Hällåkra Vingård har karaktärsdrag som påminner en smula om vin andra mer kända vindistrikt. Som smaken av citrus i chablis, hallon i Beaujolais, kryddor i röd Bourgogne och blommor i Alsace. Men helhetsupplevelsen av Hällåkras viner är ändå att de är väldigt olika det mesta jag brukar smaka. Och det när nog precis vad Håkan Hansson vill. Han vill inte kopiera och imitera viner från andra, kända vindistrikt, utan gå sin egen väg, och göra viner som avspeglar förutsättningarna i just hans böljande odlingar mellan skånska Söderslätt och Lundaslätten. Han vill heller inte falla för frestelsen att ängsligt försöka göra tillrättalagda viner för att så många som möjligt ska tycka om dem.

”Det jag är rädd för när det gäller det vi håller på med just nu här i Sverige, Skandinavien och i viss mån Danmark, är att vi fortfarande strävar efter att göra viner som på nåt sätt är politiskt korrekta. Att de ska likna någonting som människor känner igen. Jag värjer mig för det.”

 

WINE AND WEED NOT FOR SWEDES (previously published in DI Weekend)

I takt med att fler länder och områden avkriminaliserar, och på vissa håll legaliserar cannabis, vill fler vara med och dela på vinsterna från ”the green rush”. Cannabis är en snabbt växande näringsgren i bland annat Kanada, Kalifornien, Oregon och Colorado. För vinindustrins del är cannabis delvis en konkurrent, men på senare tid har det dykt upp sätt att göra gemensam sak. Genom att arrangera utflykter med både vin- och cannabisprovning, har en ny turistgren skapats.

I Kalifornien anordnar företaget Happy Travelers utflykter som ”Sip-&-Sniff Sunset Tour” och ”Wine-&-Weed Tour to a Mountain Top Grow”. Idén är att besöka vingårdar och cannabisodlingar i samma veva. I Denver i Colorado är ”Wine & Weed: An Elevated Walking Tour” en guidad promenad i stadens hippa RiNo-kvarter. Den börjar med besök på ett försäljningsställe för cannabis, går vidare till en privat lounge, för att avslutas med vinprovning i en urban vinanläggning.

Cannabis kommer säkert inte på samma sätt vara del av den snabbt växande svenska vinindustrin, men att på andra sätt skapa mervärde för besökare och ta marknadsandelar av den globalt växande vinturismen kan komma att bli mycket viktig för ekonomin. Många har redan dragit igång restauranger och hotell vid sidan av vinproduktionen, men det finns egentligen inga gränser för uppfinningsrika entreprenörer.

I framför allt Spanien, Österrike och Kalifornien har det länge varit tradition att anlita skickliga arkitekter för att locka turister. Uppbackade större förmögenheter ƒrån tidigare vinförsäljning eller annan verksamhet har en del vingårdar kunna anlita och ge fria händer åt några av världens mest kända arkitekter att skapa spektakulära byggnader som av egen kraft drar stora skaror turister med intresse både i arkitektur och vin.

Spa har också blivit vanliga. Les Sources De Caudalie på Château Smith Haut Lafitte i Bordeaux är ett av de mest kända. Där kan man bada i rödvin, bli inlindad i vinrankslöv och få massage med druvkärnor, alltid med utsikt över slottets välansade odlingar.

En annan uppenbar aktivitet att kombinera med vinturism är livemusik. I Indien var den svenske dåvarande marknadschefen på vinfirman Sula, Noi Cecilia Oldne, med och skapade Sula Fest. Festivalen är nu inne på sitt trettonde år, drar över 10 000 besökare, band från världens hörn och en massa publicitet för vinfirman.

Andra gårdar satsar hårt på konst. Starkaste konstminnet från mina vinresor är lilla Bodegas Tradicion i Jerez de la Frontera i Andalusien där konstgalleriet i anslutning till vinkällaren rymmer 300 verk av spanska mästare från 1400- till 1900-talet. Med ett glas av bodegans sherry i näven kan man njuta av nästintill ovärderliga målningar av Goya, Velázquez och Zurbarán.

Vad ska då svensk vinindustri locka med? Det går säkert att kombinera vingårdsturism med deckarturism, men kanske vore något som anknyter mer till vårt rykte som ett hälsosamt, modernt och jämställt folk med hållbar livsstil bättre i längden? Kanske kan Le Marathon des Châteaux du Médoc vara något att ta efter? Ett lopp 42 kilometer långt lopp mellan slotten i Bordeaux under vilket man kan äta och dricka i princip hur mycket som helst från traktens delikatesser, allra helst utklädd till någon sagofigur.

Eller inspireras av vingårdsägaren Philippe Blanck på Domaine Paul Blanck i Alsace, som när jag var där berättade om kurserna i qigong han själv håller i vingården. Han hade nyligen haft besök av en svensk modetidningsredaktion som festat rätt hårt kvällen före. För att komma tillrätta med redaktörernas huvudvärk, var ett pass qigong bland vinkankorna den bästa medicinen.

De svenska vingårdarna kommer säkert hitta spännande sidoverksamheter för att dra till sig turister och uppmärksamhet, men för de allra flesta ligger legalisering av gårdsförsäljning av alkohol allra högst på önskelistan. Utan en sån upplagring av lagen, kommer inte vinnäringen tycka att konkurrensen med övriga världen sker på lika villkor.

PLANERA VINGÅRDSHOPPINGEN 2019! LÄS MIN KRÖNIKA FRÅN I SOMRAS (tidigare publicerad i DI Weekend)

En del planerar semesterresan i detalj, för att kunna slappna ordentligt. Andra gillar att lämna det mesta obokat, och istället låta saker och ting falla på plats under gång. Alla sätt är nog bra, men vill man få ut maximalt av vinupplevelsen i trakten man besöker, är det bäst att förbereda sig. Jag har en förkärlek för böcker och tidningsartiklar för att samla information och få inspiration, men bloggar och poddar är minst lika bra. För att ta reda på vilka vingårdar som tar emot besök och var de bästa vinhandlarna håller till. Ibland får man även reda på vilka krogar och vinbarer som gäller, och vilka viner du ska beställa där.

Sydfranska Roussillon ligger högt på listan över vinområden att besöka. Frankrikes varmaste och torraste del, inklämd mellan spanska Katalonien, Medelhavet, Pyrenéerna och bergen i Corbière. Det finns så många vackra bilder därifrån, och historier att lyssna till om det förunderligt karga landskapet och den torra och heta luftens dragningskraft. Lägg till chansen att avnjuta några av världens bästa viner till choklad- och nötdesserter – Maury och Banyuls – och resmålet blir oemotståndligt.

Förbered dig för Roussillon med att läsa Richard Mark James ”Roussillon, France’s wild wine country” som kom ut i slutet av 2017. Ett bra sätt att navigera bland områdets hundratals vingårdar, stora urval druvsorter och vinstilar.

Betydligt svalare är södra England, i varje fall när jag åkte runt där på jakt efter det bästa mousserande vinet för några år sen. Med tanke på att utvecklingen kanske går snabbare än någon annan stans i Europa, är det hög tid för nästa besök. Och kanske kommer priserna efter brexit göra vinerna oöverkomligt dyra i Sverige.

I rykande färska ”A Celebration of English Wine”, förklarar rutinerade brittiska vinskribenten Liz Sagues det mesta om hur brittiskt vin gått från hobbyodlingar till fullt utvecklad industri på internationell nivå. Boken innehåller porträtt av en rad av de mest spännande vinproducenterna att besöka.

Ett riktigt favoritställe att resa runt och prova vin på är Napa Valley i Kalifornien. Men känslan är ambivalent. Odlingar, producenter och viner är ikoniska, men vinerna är svindyra, och dalen är turistig och exploaterad. Egentligen vill man hellre styra kosan över bergen, in i det vilda, vidsträckta och mer avslappnade Sonoma Valley.

Författaren James Conaway kanske svarar på varför det inte bara är jag som känner så i sin nya bok “Napa at Last Night: America’s Eden in an Age of Calamity”. Där målar han en ganska mörk bild av dagens Napa Valley, med intressekonflikter mellan multinationella företag, anrika ägarfamiljer och dalens vanliga invånare. Boken har inte oväntat dragit på sig kritik, men efter att ha skrivit om utvecklingen i Napa Valleys vinindustri i flera årtionden, är James Conaways analys svår att vifta bort.

Ännu mer praktiskt användbara guider kommer från Benjamin Lewins penna. Han är molekylärbiolog, grundare av den vetenskapliga tidskriften Cell, och läroboksförfattare med en PhD från Cambridgeuniversitetet i bagaget. Som om inte det vore nog är han Master of Wine-utbildad, och har författat en rad detaljerade guider till klassiska vindistrikt. ”Barolo & Barbaresco” innehåller det mesta från favoritdistrikten i Piemonte, och ”Burgundy” ger en bra överblick över världens förmodat krångligaste vinregion. Guiderna ”Tuscany: Chianti, Montalcino & Bolgheri” och ”The Loire” är också utmärkta ledsagare.

Men det finns guider på svenska också. Vinskribenten Johan Franco Cereceda kommer snart ut med sin bok ”Vino! Älskade spanska viner.”, som ger en bra, generell överblick över Spanien som vinland, och är en bra bok att ha i näven på resan.

Är man ute efter att problematisera vinupplevelsen, och söka historiska förklaringar till smaken, invänta reportern Kevin Begos ”Tasting the Past: The Science of Flavor and the Search of the Origins of Wine” som utkommer i juni 2018. En djupdykning i vinets smak ledsagad av arkeologer, kemister och botanister.

Vill man istället förenkla och bara njuta, då är favoritvinskribenten på San Francisco Chronicle, Jon Bonné på väg med en ny bok, ”The New Wine Rules”. Blott 159 sidor med enkla tumregler att följa i en modern vinvärld.

Bästa vinpoddarna

Vinpratarna: Mästarsommelier Béatrice Becher och mångsidige journalisten Andreas Grube pratar vin och intervjuar tunga vinprofiler.

I’ll Drink To That: Legendarisk pod med vinexperten Levi Dalton. I senaste avsnitt 449 intervjuas världens bästa sommelier, Arvid Rosengren!

A Glass With … ?: Podcastserie med tv-profilen och vinexperten Olly Smith som möter kändisar från hela vinbranschen.

DEN ROSA FÄRGENS FÖRUNDERLIGA KRAFT (tidigare publicerad i DI Weekend)

När Josh Ostrovsky, också känd som The Fat Jew, 2015 lanserade sitt vin White Girl Rosé, hade han redan fyra miljoner följare på instagram. Idag har han över tio. Den multibegåvade sociala media-experten från New York tänkte egentligen bara släcka törsten hos festglada unga i The Hamptons, som under hettan sommaren 2015 möttes av tidningsrubriker att rosévinerna var på upphällningen. Men hans vinföretag Swish Beverages blev snabbt framgångsrikt. Tidigt 2018 gick världens största bryggeriföretag, Anheuser Busch, in som delägare.

Josh Ostrovsky är bara en av dem som förstått att utnyttja att rosévin inte bara är en dryck, utan minst lika mycket en livsstil. ”Det finns många roséviner som smakar gott ”i” dig, men vårt vin ser bra ut ”på” dig”, säger han i en intervju med vinepair.com 2017. Något han själv många gånger bevisat med bild på sig själv på instagram, med en flaska rosé i varje hand, knallrosa linne, rosa pannband och solglasögon.

Och sannolikt är rosévinets förmåga att se mer flärdfullt ut på bild än rött och vitt vin en anledning till att konsumtionen exploderat de senaste decennierna. Och särskilt på marknader där sociala medier är starka, som i USA, Storbritannien och Nordeuropa. Som brittiska influencern Lorna Andrews, med 615 000 instagram-följare, uttrycker sig 2017 i The Guardian: ”En enda bild på instagram kan motsvara en 200-sidig roman, om bilden är bra, och rosa är vackert på ”insta”.

Hur mycket sociala medier påverkar i Sverige är svårt att säga, men på få andra marknader har rosévinsdrickandet ökat så mycket som här. Och i världens största rosévinsland Frankrike, ökar både produktion och konsumtion stadigt. Det gäller även i USA, med världens glupskaste vindrickare.

Samtidigt har de fyra största rosévinsländerna Frankrike, Spanien, USA och Italien fått konkurrens. Sydafrika, Chile och Australien har ökat försäljningen av rosé mer flera hundra procent sen 2000. Det enda på neråtgående i rosévinsvärlden verkar vara färgen. Idag är det mycket ljusa nyanser som gäller med knappt förnimbara, blekrosa toner.

Om rosévin är bättre på att få människor att anknyta till varandra är osäkert, men man kan ju spekulera. Pinknic är en årlig rosévins- och musikfestival på Governors Island i New York, som i år går av stapeln 30 juni–1 juli. Tusentals rosévinssugna betalar glatt 115 dollar för att sitta på festivalens egna rosafärgade picknickfiltar, iklädda vitt och rosa, och lyssna på livemusik. Och som det står på hemsidan: ”… to rosé all day with friends”, allt med siluetten av Frihetsgudinnan och Manhattan i bakgrunden.

Sveriges svar är Almedalsveckan, som startar några dagar senare. Där handlar det mer om politik och mindre om picknick, men båda evenemangen använder rosévin som socialt smörjmedel.

Och kanske finns en politiska agenda bakom det rosa vinet i Almedalen. Redan 2011 skrev socialantropologen Fanny Ambjörnsson boken ”Rosa: den farliga färgen”.  I den tar hon upp frågor som varför rosa färg är så laddad, varför det i vissa sammanhang och inte i andra uppfattas som provocerande när män klär sig i rosa, vad rosa betyder för unga feminister, och varför små flickor ofta frossar i rosa, medan deras föräldrar är tveksamma till färgvalet.

Även HBTQ-rörelsen har en intim relation till rosa. I nazisternas koncentrationsläger användes färgkoder för att gruppera fångarna, och homosexuella fick bära en upp-och-nervänd, rosa triangel. Samma triangel nyttjades från 1970-talet av HBTQ-rörelsen – nu med spetsen uppåt – för att hedra minnet av nazismens offer och som en symbol för homosexuellas rättigheter.

Man kan också tänka sig andra underliggande orsaker till att välja rosa i glaset. Kanske ett ställningstagande av en yngre generation mot det nördiga rödvinet. En protest mot en äldre generation vindrickare – företrädesvis män – med egen vinkällare som gillar att skryta om gamla årgångar av dyra viner.

Frågan är nu om rosévinsboomen kan pågå hur länge som helst. Är det dags att skrota den rosa flärdfullheten ni när rosa varit årets färg 2016, och den ljusrosa nyansen ”millennial pink” dykt upp i olika kulturyttringar ända sen 2012? Inte mycket tyder på det än, i varje fall inte på sociala medier.

VEGANTRENDEN ÄNDRAR VINMAKARNAS METODER (tidigare publicerad i DI Weekend)

Exakt hur många som är i färd med att ställa om till mindre kött och mer vegetariskt är omöjligt att säga. Men slår man ihop ökningen av vegetarianer, veganer och fegveganer blir det sammantaget sannolikt en av de största livsstilsförändringarna i vår tid. Och ser man enbart till antalet veganer, handlar det om en ökning på flera hundra procent på ett antal år, beroende på vilket land det gäller och vilken organisation siffrorna kommer ifrån.

Nu när vi just har lämnat ”Veganuary” bakom oss (ett koncept skapat för att inspirera till att prova att leva veganskt första månaden varje år), är det dags att även ta med vinet i diskussionen.

Ett glas vin till kotletten, torsken och omeletten är det många som dricker. Men att protein från gris, fisk och ägg även används i tillverkningsprocessen av en del vin, är det inte alla som vet. Och det ställer till det inte bara för veganer, utan för en del allergiker. Även om det animaliska protein som används inte lämnar några, eller mycket små mätbara spår i färdigt vin, räcker det inte som tröst för alla.

Det kan verka onödigt med djurprodukter när man gör vin, men det är vanligare än man tror, och dessutom en gammal tradition. Protein från djurriket används framför allt för att bli av med döda jästceller, oönskade bakterier och partiklar som gör vinet grumligt. När proteinet tillsätts, binder det till sig partiklarna som sedan lätt kan avlägsnas, vilket gör vinet kristallklart och utan grumlighet. Vanligast är gelatin från gris, fiskgelatin (husbloss), äggvita (äggalbumin) och mjölkproteinet kasein.

Det går också att klara vin utan att blanda in djurprodukter. Bentonit, en typ av lera, används ofta. Och under de senaste decenniet har bland annat ärt- och potatisprotein, och jästprotein utvecklats för att kunna tillgodose det ökade intresset för växtbaserade alternativ.

Många viner görs helt utan att filtreras och klaras. Då behövs varken djurprodukter, växtbaserade ämnen eller mineraler. Den typen av vin tror jag är bästa vägen till veganskt vindrickande. Jag tror också att de är en ökande trend. Viner där en viss grumlighet antingen är en del av karaktären, eller där vinet ligger så länge på fat eller tank att oönskade partiklar sjunker till botten och på det sättet lätt kan tas bort.

Samtidigt ska man vara medveten om att animaliska ämnen också har andra funktioner, vissa för- och nackdelar ur ett smakperspektiv. Kasein, som ofta används för klarning av vita viner, motverkar exempelvis oxidation i vinet, en effekt som växtbaserade ämnen inte har i samma utsträckning. Och äggprotein, som har en lång tradition av att användas för att klara fylliga rödviner, råder inte bara bukt på grumligheten, utan dämpar strävheten och ger vinet en mer attraktiv konsistens.

Enligt chefen på CEEV, ”Representationsområdet för EU:s industri och handel på vinområdet”, Dr Ignacio Sancez Recarte, går trenden stadigt mot att färre och färre producenter använder ämnen från djurriket. Men han säger också att vissa av dessa ämnes egenskaper är svåra att ersätta ur vinmakarnas perspektiv.

Hur vet man då att vinet man köper är tillverkat utan användning av animaliska ämnen? Ett sätt är att leta på baksidesetiketter efter någon av certifieringarna för veganvin. En av märkningarna ser ut som en cirkel med en liten grön växt. Problemet är att de ännu inte är särskilt vanliga. Ett annat sätt är att bara köpa viner som varken är filtrerade eller klarade, och hoppas på att det också innebär att de är helt veganska.

En del företag och organisationer publicerar listor över veganskt vin i Sverige. Men listorna är oftast begränsade, och lyfter fram vin från ett fåtal, utvalda producenter. Systembolagets har ännu ingen officiell märkning för veganskt vin, men enligt hemsidan arbetar de som bäst på en lista. Och frågar man snällt hos deras kundtjänst, kan man säkert få en hel del tips.

Säkrast är att själv kontakta importör eller producent för att kolla hur det ligger till  med just deras vin. Lite omständligt, men information brukar vara mer tillförlitlig ju närmare källan man kommer.

Mina gröna boktips:

The Modern Cook’s Year (Fourth Estate, 2017). En av mina brittiska favoritkockar, Anna Jones, inkluderar en lång rad veganska och vegetariska recept i nya boken.

Plantlab (Regan Arts, 2017): Amerikanska veganrörelsens Jesusfigur Matthew Kenneys kreativa gröna rätter i boken med undertiteln ”Crafting the future of food”.

The Middle Eastern Vegetarian Cookbook (Phaidon, 2016): Små mezze-rätter och vegetariska råvaror är en mycket lyckad kombination, tillagade av Libanonfödda kocken Salma Hage.

IT’S BUDDING TIME IN CÔTE CHALONNAISE

A fan of La Tâche.

Ideally, I want to visit Burgundy at least once a year. To make sure it’s still there, and in shape to continue delivering some of my and most other winos favourite bottles to pop.

Focus this year’s mid-April trip were wines in not-so-stunningly expensive price brackets. Wines that showcase true Burgundian character at a reasonable price for many to enjoy. Geographically, this meant Côte Chalonnaise, although we could not resist detours to Côte de Beaune.

See below for more details on the trip, quotes from some of the wine profiles I met, and my very own recommendations for which bottles to select.