MY VERY OWN WINE AND BEVERAGE LOG FOR APRIL 2017

A mostly enjoyable mix of bitchin brews from restaurant visits close and afar, from private dinners, monopoly tastings, travels and much more. All bottles are recommended, or else there’s a warning. 

Pure magic from Domaine Bobinet in Saumur. Single parcel Cab Franc treated with carbonic maceration giving turbo fruit.

Brand new roof top resto Tak pouring sparkling saké. Not the best producer but a nice thought.

It’s dry, inexpensive, full of character, all round and with only 5 % abv. Where do I sign!?

A simple vegetarian Sunday dinner with something to drink.

Cedric Bouchard’s masterpiece in magnum, Roses de Jeanne. Buy!

VAD KOMMER TRUMP GÖRA MED MATEN OCH DRYCKEN? (publicerad i DI Weekend 20 januari 2017)

Mat och dryck var inte i fokus under den amerikanska presidentvalskampanjen. Och den tillträdande 45:e presidenten har sedan valvinsten inte pratat mycket mat, vin, öl och krog. Men hans kommande politik får direkta konsekvenser inte bara för inhemskt jordbruk, matproduktion, vin-, öl- och dryckesindustri, och amerikanernas hälsa och miljöpåverkan. Den styr också handelsrelationer, och inverkar därför även på vad vi svenskar äter och dricker.

Vi har en tendens att se ner på amerikansk matkultur. För att den handlar mycket om snabbmat, att portionerna och läskmuggarna är stora, att de äter mycket kött och är positiva till genmodifierade grödor. Men amerikansk mat är så mycket mer, och påverkar oss mer än vi kanske tror, både historiskt och i nutid.

Även om mikrobryggeritrenden startade i Storbritannien, hade den aldrig fått samma luft under vingarna utan USA. Idag finns nästan 3000 amerikanska små, oberoende och traditionellt arbetande bryggerier eller ”brew pubs” som brygger ”craft beer”, hantverksöl.  Deras entreprenörskap och passion för ölbryggarkonsten har inspirerar bryggsugna över hela världen, och hjälpt till att utveckla ölkulturen globalt.

Amerikanerna kan göra vin också. Den legendariska provningen i Paris 1976, då Kaliforniens bästa rödvin vann över de bästa franska, och rörde upp en storm i vinvärlden, var bara början. 2010 passerade amerikanerna fransmännen när det gäller att sörpla i sig vin i volym räknat. Och idag dricks nästan hälften av vinet i USA, 42 procent, av unga i generation y.

Att skriva ut druvsorten på etiketten har en lång tradition i flera europeiska vindistrikt, men det är tack vare (eller på grund av) kalifornierna att så många viner idag säljs just på druvsort. Det finns förstås både för- och nackdelar med att förenkla ett vins karaktär på det sättet, men det är förmodligen en av anledningar till att så många nya grupper av konsumenter kommit till.

En annan anledning till att vin blivit lättare att marknadsföra är poängskalor. Och den mest inflytelserika av alla, 100-poängsskalan, har utvecklats i USA. Det finns många nackdelar med att poängsätta vin, men i marknadsföringssyfte är det genialt.

På Systembolaget finns drygt 400 amerikanska rödviner och ett 170-tal vita. Att jämföra med Frankrike som listar 1400 röda viner och drygt tusen vita. För att hitta ännu bättre urval amerikanska viner, sök på hemsidorna hos svenska importörer med USA som specialitet, som Divine och Vinopia.

Vinopia är för övrigt importör av de enda tre amerikanska viner som lanseras på Systembolaget idag, 20 januari. Alla tre är gjorda på druvan pinot noir och kommer från den lilla producenten Domaine de la Côte norr om Santa Barbara. Vingårdens ägare, kändissommelieren Rajat Parr och vinmakaren Sashi Moorman, har ambitionen att locka fram varje enskild odlingslotts karaktär i vinerna, vilket jag måste säga att de lyckats mycket bra med. I listan finns det minst kostsamma vinet med, Domaine de la Côte St Rita Hills 2014 för 380 kronor. Men även de övriga två som lanseras – Domaine de la Côte Blooms 2014 för 566 kronor och Domaine de la Côte La Côte 2014 för 716 kronor – är värda sina prislappar med tanken på den stora smakupplevelsen, särskilt om det får vila några år i källaren.

På ölsidan har bara Sverige fler ölmärken på monopolhyllorna än USA med sina drygt 200 sorter. Både Storbritannien, Tyskland och Belgien har färre. För att hitta ett ännu större sortiment hantverksöl, håll koll på svenska ölimportörer som Galatea, Brill & Co, Wicked Wine och Cask Sweden. På sajten craftbeer.se, som drivs av Galatea, finns en lång rad amerikanska öl för privatimport. Andra företag säljer hantverksöl via nätet och levererar till dörren. Ett av dem är danska boxbeers.dk med ett litet urval hantverksöl av hög kvalitet i portföljen.

Hur USA:s politik följande år kring invandrad arbetskraft, miljölagstiftning och handelsavtal kommer påverkar vår syn på amerikansk matkultur återstår att se. Förhoppningsvis kan vi fortsätta utöka utbytet mellan våra länders kulturer, och få ökad tillgång till frukterna av deras entreprenörsskap.

 

Tre amerikanska favoritbrygder

Lagunitas New Dogtown Pale Ale 5,9 %, Petaluma, Kalifornien (nr 1697) 22,70 kronor. Balanserar fint mellan den amerikanska humlestinna traditionen och den mer maltfokuserade brittiska pale ale-stilen. Lätt att ta till sig men samtidigt karaktärsfull.

Founders All Day IPA Session Ale 4,7 %, Grand Rapids, Michigan (nr 88361) 21,10 kronor. Något nedtonad i både beska och alkoholhalt gör att den inte tröttar ut smaklökarna utan snarare piggar upp dem.

Terrapin Moo-Hoo Chocolate Milk Stout 6 %, Athens, Georgia (nr 11407) 26,20 kronor. En chokladkryddad stout där kakaokryddan helt integrerats med övriga, komplexa smaker av mörkt bröd, torkad frukt, nötter, lakrits och kola.

The new Eater Heatmap Stockholm now live with 10 new restos

75C483E6-CE1D-4858-8DEF-276B712A01BF

Hearty seafood stew at Malin Söderström’s The Fishery.

For the fourth time, my annual selection of new restaurants in Stockholm are published on American food and restaurant site Eater.com. This year’s list features the addictive Portal by Klas Lindberg, the cocktail destination Penny & Bill by the Lux Restaurants team, the small and unique restaurant Skåpmat i Järna, Beatrice Beecher’s and Jonas Sandberg’s Folii at Erstagatan, Niklas Ekstedt’s wine bar Tyge & Sessil, Markus Aujalay’s flamboyant Tegelbacken, Malin Söderström’s much needed contribution to Teatern at Ringen i Skanstull, The Fishery and more.

One of the delicious small dishes at Penny & Bill combined with "foodtails".

One of the delicious small dishes at Penny & Bill combined with “foodtails”.

DRUVOR SOM INGÅR I FOLKBILDNINGEN (publicerad i DI Weekend 16 oktober 2015)

Avfolkningen av landsbygden och inflytten till stan har lämnat oss nordbor i en slags naturlimbo. Under det senaste halvseklet har vår relation till natur, odling och råvaror nästan helt gått förlorad. Ingen har egentligen förväntat sig att vi ska se skillnad på ingrid marie- och åkeröäpplen, majrovor och palsternackor, penséer och narcisser.

Men nu håller det på att bli ändring. Stads-, tak- och balkongodlingar, bondens marknad, koloniträdgårds-, svamplocknings- och närodlattrender, och en ökad förståelse för att världen faktiskt inte bara består av asfalt och stadsplanering, gör att grönsaker, frukt, örter, gryn och groddar numera ingår i folkbildningen även för ingrodda stadsbor. Det inte längre ok att se ut som ett frågetecken när någon ber dig skilja på skärbönor och bondbönor. Bara att börja plugga.

Vill du ligga några steg före, kan det vara bra att även lära sig några mindre kända druvsorterna och hur de smakar. Inte för att de går att odla i balkonglådan med särskilt stor framgång på våra breddgrader, men de är bra att ha koll på om man vill veta hur vinet man köper smakar innan man korkar upp. Det handlar inte om chardonnay, riesling, cabernet sauvignon och pinot noir – de ingår redan i folkbildningen. Snarare relativa doldisar som gewürztraminer, cabernet franc och tannat.

Tack vare den utstuderade blommigheten i doften och smaken skulle man kunna kalla gewürztraminer vinvärldens svar på kultfotografen Robert Mapplethorpe. Så pass parfymerat i karaktären att det nästan är stötande, men samtidigt oerhört elegant och raffinerat.

Gewürztraminer (eller gewurz som branschfolk ibland kallar den) är bra att ta till om man tycker tysk riesling är för surt, fransk chablis är för torrt, och att chardonnayviner från resten av världen smakar för mycket smör och vanilj. Gewurz smakar nämligen på ett helt annat, alldeles eget sätt. Det doftar en hel del blommor, mest rosor och kaprifol. Det är inte överdrivet syrligt, och så smakar det väldigt mycket frukt. Fast inte citron och äpple, som så många andra viner, utan snarare litchefrukt.

Vinet har en benägenhet att smaka väldigt gott tillsammans med anklever. Äter man inte anklever av moraliska skäl eller andra, går det även bra med kycklinglever. Äter man inte det heller, brukar jag kombinera gewurz med mat med söta eller kryddiga inslag. Som långbakade rödbetor, honungsglaserade ankbröst, vietnamesiska vårrullar, gratinerade havskräftor eller grillad purjo med honung.

De flesta som druckit vin på tannatdruvan har förmodligen gjort det omedvetet. På sydfranska vinflaskor med tannat-vin står det nämligen oftast inte tannat utan Madiran, eftersom det är namnet på regionen där druvorna växer. Har man däremot druckit tannatvin från Uruguay, är chansen större att druvan skrivits ut på etiketten.

Gör dig bara besväret att leta rätt på franska tannatviner om du tycker rödviner i gemen är för veka och mjäkiga, att du ofta saknar smakrikedom och strävhet. Tannatviner är nämligen riktiga monster av strävhet, syra, kärvhet och bonnighet. Vinmakarna får verkligen jobba för att vinerna ska bli drickbara utan att behöva lagras i många år. Det gör också tannatviner till ett bra val när man vill fylla på vinkällaren utan att det kostar för mycket.

Druvan cabernet franc kan man likna vid en skicklig birollsinnehavare, en sådan som ofta är nominerad men sällan vinner, och därför förblir ganska okänd. En otacksam roll. Men på samma sätt som biroller ibland gör hela filmupplevelsen, är cabernet franc ofta väldigt viktig för helhetsupplevelsen. Och ibland briljerar den alldeles på egen hand. Som de lättklunkade och örtsmakande rödvinerna från Chinon, Bourgueil och Saumur-Champigny i franska Loiredalen.

Har du fått smak för den körsbärs- och örtsmakande druvsorten, är det en bra idé att även leta i Toscana, Sydafrika, amerikanska delstaten Washington, och i Australien och Nya Zeeland. Långsamt blir druvan mer och mer populär på många håll i världen.

Cabernet franc i den örtiga, eleganta stilen är utmärkta matviner, de dominerar inte smakupplevelsen, utan fungerar mer som stöd åt maten. Samtidigt gifter vinets aromer sig med en hel rad rätter, smaker och råvaror. Riktigt klockrena kombinationer är kalvkött med smak av citron och färska örter. Eller årstidens allra godaste comfort food, pasta med svart trumpetsvamp. Fast det förutsätter förstås viss koll på naturens skafferi och hur man handskas med just den svampen.

FINNS DET OBJEKTIVA SANNINGAR I VINPROVARVÄRLDEN? (publicerad i DI Weekend 13 maj 2016)

Vinprovare och krogtestare blir ständigt ifrågasatta. Ofta av någon som tycker annorlunda, och försöker härleda diskrepansen till tillvägagångssätt, poängsystem eller brist på kompetens och oberoende. Många gånger finns goda skäl att vara misstänksam. Krogtestare och vinprovare har inte alltid ordentligt på fötterna.

Många frågar sig om det finns en objektiv sanning om smak i allmänhet och vin i synnerhet. Titt som tätt publiceras undersökningar där billiga viner får minst lika bra betyg av stora mängder testare än mycket dyrare viner. Varför köpa dyra viner när billiga är lika goda?

I senaste numret av blytunga vintidningen The World of Fine Wines, skriver skribenten Steve Slatcher om objektivitet och subjektivitet i vinprovning. Hans bakgrund som fysikforskare gör hans perspektiv vetenskapligt.

Han konstaterar att eftersom vi uppfattar doft, smak och aromer i munhåla och hjärna, handlar vinprovning i grunden om subjektivitet. För att jämföra, drar han en parallell till hur vi uppfattar färg. Även om man tar färgblindhet i beaktan – som drabbar ett fåtal procent av den manliga befolkningen – uppfattar ändå de allra flesta färger ungefär lika.

Samma sak gäller dock inte smak. Stora delar av befolkningen har anomsier, luktblindheter, permanent eller tillfälligt. Ungefär tio procent känner inte doften av cyanväte (påminner om bittermandel). Tjugo procent känner inte doften av rotundone, ett ämne som gör att många viner doftar peppar. Det finns andra dofter som över femtio procent av genomsnittsbefolkningen inte har fysiska förutsättningar att känna. Hur kan man då prata om en objektiv smak?

Och inte nog med det, smaken varierar inte bara från individ till individ, varje person uppfattar smak olika beroende på miljö, dagsform, förväntningar och fysiska förutsättningar.

För att krångla till det, men också göra det mer spännande, tar Steve Slatcher upp intersubjektivitet. Begreppet används i psykologi, filosofi, sociologi och antropologi, och har flera definitioner, men innebär i det här sammanhanget att en subjektiv uppfattning delas av medlemmarna i en större eller mindre grupp. Ett slags ”objektivitet light”. Det kan förklara att folk som provat oerhört mycket whisky, har lätt att kommunicera sina intryck med varandra, men att kommunicera med rutinerade teprovare kan vara svårare.

Ett bevis på objektivitet (eller i varje fall intersubjektivitet) i vinprovandet, är svenske sommelieren Arvid Rosengrens briljanta sätt att ro hem förstaplatsen i VM i Argentina nyligen. Ni som inte redan sett bedriften, kolla youtube. Dels är det intressant att se hur tävlandet och uppgifterna är upplagda, med ”fejkade” gäster kring bord på scen, oförberedda utmaningar och en teoretiska delen med ”finn ett fel” på extremt hög nivå. Men framför allt är det imponerande att studera Arvids sätt att tackla uppgifterna och utmaningarna.

Jag skulle nog gå längre än Steve Slatcher. Det finns en objektiv sanning i vinets smak. Kanske inte vad gäller kvalitet, men karaktären. Vissa av vinets dofter och smaker berättar om världen därute, oavsett hur vi uppfattar och vad vi tycker om smaken. Hög syra signalerar kyligt klimat, mintsmak tyder på eukalyptusträd nära odlingarna, graden fruktighet avslöjar årgången.

Om man följer Slatchers resonemang får följande frågor sina svar. Kan man lita på sin egen smak? Ja! Det är egentligen det enda man kan lita på. Är dyrare viner godare än billiga? Det beror på vem man frågar!

Det innebär också att – givet att man inte helt litar på sin egen smak och vill fråga om råd – man bör vända sig till rätt grupp intersubjektiva. De som oftast provar och konsumerar äldre årgångsviner, är bäst på att ge råd om dem. De som dagligen provar och dricker lådviner, är således experter på sitt område.

Är jag då rätt person att rekommendera vin under 125 kronor? Kanske inte, eftersom jag är en snobb, och till vardags oftare dricker vin som kostar mer (brukar ligga på 125-175 kronor). Å andra sidan provar jag hundratals, ibland tusentals, viner under hundralappen i jobbet varje år, så en liten fingervisning borde listan ge.

KONSTEN ATT VÄLJA APERITIF (publicerad i DI Weekend 3 juni 2016

Att välja aperitif till middagen är ungefär som när män väljer slips. Den får gärna vara klassisk, men inte tråkigt. Man vill inte framstå som förutsägbar, men ändå hitta något som faller många i smaken. Man bör vara genomtänkt, men absolut inte feg. Varken middag eller klädsel står och faller med valet, men allt går så mycket lättare om det blir lyckat och man kommer igång på rätt fot.

När man hör ordet aperitif, tänker många säkert ”champagne!” som en betingad reflex. Det har årtionden av framgångsrik marknadsföring och generationer av envisa sommelierer sett till. Ska man nu dricka champagne som aperitif, ta en gjord på bara chardonnaydruvor, en ”blanc de blancs”. Då retas aptiten till max. Om drycken däremot även ska passa till första rätten, låt maten styra vilken typ av champagne som passar bäst.

Beroende på plånbok och vanor, tänker många snarare på andra bubbliga drycker än champagne. Spansk cava, italiensk prosecco, fransk crémant eller bubbel från Sydafrika och Ungern. Håll särskilt ögonen på den här typen av mousserande vinerna i prissegmentet 150-250 kronor. Ofta mycket karaktär för pengarna där, och mer generositet än i champagne för samma pris. Håll särskilt ögonen på ursprung som australiska, Tasmanien, italienska Franciacorta Sydafrika och Sydengland.

Ett annat säkert aperitifkort att spela ut är chablis. Kallt och torrt men sällan gratis. Det funkar utmärkt på egen hand, bara för att sätta sprätt på aptiten. Men också till snacks och förrätter med ingredienser vi gillar här i Norden: skaldjur, musslor eller fisk som är picklad, gravad, rimmar eller rökt.

Om chablis blir för kostsamt eller förutsägbart, finns en uppsjö alternativ. Andra chardonnayviner som inte har fatlagrats eller fatats med fingertoppskänsla? Albarino från Galicien? Sauvignon blanc från Sydafrika? Grüner veltliner från Österrike? Chenin blanc från Sydafrika?

Om tilltuggen eller förrättsingredienserna drar mer år lufttorkad skinka, charkuterier, nötter, mandlar och oliver, är det bra att gå upp ett par snäpp i smakkoncentration på drycken. Dit hör ljust, knastertorr sherry som dessutom ofta lämnar ett litet spår av sälta på tungan. Ett par olika sorters sådan här fino (och kusinen manzanilla) finns alltid i sortimentet. Mycket mer sällsynt är däremot fino med beteckningen ”en rama”. Det är en fino som tappats på flaska i princip direkt från faten, utan att gå igenom särskilt mycket filtrering och annat fipplande. Ett sätt att bevara maximal smakrikedom och personlighet.

Överkurs för sherrynördar är att två av de tre ”fino en rama” som lanseras fredag 3 juni från firman Lustau som har lagrats i två olika städer i Andalusien. I den ena – El Puerto de Santa Maria – ligger lagringskällarna ett stenkast från svalkande och salta havsvindar som under lagringstiden sätter sina spår i dryckernas karaktär. Den andra staden där firma Lustau har sina vinkällare – Jerez de la Frontera – ligger några mil inåt landet. Där är det någon grad varmare, och inte tillräckligt nära havet för att det ska påverka vinernas slutliga karaktär.

Vill man vara lurig och bjuda på något inga andra än mycket erfarna vinprovare kan gissa vad det är, häll upp vitt, torrt från Jurabergen, gjort på druvan savagnin. Den är svår att beskriva och variera en del från vin till vin, men ibland påminner den faktiskt om finosherry en hel del. Även om det också finns andra nyanser i vinerna från Jurabergen, som en lite nyanserad blommig, nästan tropisk fruktighet i doften.

Den lilla blommigheten i savagnin ska man inte vara rädd för. Den finns även i andra viner som funkar utmärkt som aperitif. Rieslingviner till exempel. Eller druvor som är släkt med eller har likheter med de parfymerade muskat- eller gewürztraminerdruvorna på ett eller annat sätt. Som italienska zibibbo eller argentinska torrontés. Eller moscatel galego bianco i portugisiska Dourodalen, som med en kombination av friskt pirrande syra och blommiga övertoner formar mycket bra aperitifviner (som Vallado Primo 2015).

Underskatta inte första intrycket. Kommer man igång på rätt sätt under en middag, med dryck och tilltugg som går hem, har man vunnit mycket. Lägg ner extra tid nästa gång listan över dryckerna ska skrivas. Betrakta första drycken i sitt sammanhang, vad den ska passa ihop med, vad som kommer efter, och hur den tar sig ut om man tittar på måltiden som helhet.

TIO TENDENSER SOM DEFINIERADE 2016 (tidigare publicerad i DI Weekend 16 dec 2016)

  1. Lagom till lådvinets 20-årsfirande i Sverige 2016, är det nu dags för burkens intåg. Och eftersom vi svenskar ofta är så förtjusta i allt praktiskt, och aluminiumburken är ett delvis hållbart förpackningsalternativ, finns det nog inget som kan stoppa vin på burk. I USA dubblerades försäljningen under det senaste året, och redan finns ett par varianter att köpa på Systembolaget.
  2. 2016 blir sannolikt året då Systembolaget når sitt mål att sälja tio procent ekologiskt. Frågan är vilket nästa mål blir och vem som definierar det. Systembolaget? Regeringen? 50 procent 2030? Hundra procent 2050? Eller får den ekologiska märkningen lämna plats för ett ännu mer holistiskt tänkande som tar fler aspekter av det totala miljöavtrycket i beaktan?
  3. Klimatförändringarna kan vara en av anledningarna till att skörden 2016 blev en av de minsta under de senaste tre decennierna i Frankrike. Bordeaux går visserligen mot strömmen, men i Bourgogne var det särskilt mycket frost och hagel, till och med druvstölderna ökade, vilket gör oss pinot noir- och chardonnayälskare både lessna och oroliga. Det återstår att se hur det påverkar vinernas kvalitet och pris.
  4. I många årtionden har vinodlingarna i EU varit satta på strikt bantningskur, för att minska överproduktion och öka konkurrenskraften. Men sedan 1 januari 2016, tillåter EU vinproducerande länder att öka sin areal med en procent. Eftersom det också gör det möjligt att starta vinodlingar i nya områden, har flera etablerade distrikt, framför allt i Frankrike, protesterat högljutt, bland annat Champagne. Men för oss konsumenter är det nog snarast en fördel. När potentiella nyplaneringar så småningom börjar bära frukt, kan spännande nya ursprung och vinmakare dyka upp.
  5. Under 2016 blev naturviner vardagsmat och slutade kallas naturvin. Det är en bra utveckling, eftersom naturvin kan vara så många olika saker. Krögare och vinbarsägare har också blivit mindre kategoriska. Klassiska viner står sida vid sida med utstuderade exempel i naturvinssegmentet. Mer kvalitet än kategori styr urvalet.
  6. En annan tendens på krog och bar är ett ökat antal viner på glas. En anledning är apparaten Coravin som gör det möjligt att tappa upp ett glas ur flaskan utan att ta ur korken och därmed riskera att resten av vinet oxiderar vid fortsatt lagring.
  7. Kändisar på olika nivåer och från olika genrer fortsätter att utveckla sina personliga varumärken genom att lägga sig till med en vinetikett. Det kramas dock inte bara ut pengar ur personliga varumärken, även tv-serier och filmer har sina egna vinetiketter. Det går redan att korka upp en flaska Downtown Abbey Chardonnay och Fifty Shades of Grey Red Satin till fredagsmyset. Kanske får vi snart se Så Mycket Bättre Merlot eller Fyra Nyansera av Brunt Claret på hemmaplan.
  8. Wine trucks inte blivit en lika snabb framgång i Sverige som food trucks. Vår lagstiftning är inte anpassad för snabba förändringar på alkoholmarknaden. Men internationellt är mobila vinbarer en succé som tar dryckeskultur till ställen som annars inte skulle få smaka. Och visst vore de mysigt med mobila vinbarer vid trottoarkanten?
  9. Under året har vinindustrins totala hållbarhetsfilosofi hamnat under luppen i flera medier. Förpackningar och transporter är två av bovarna. Medan Systembolaget propagerar för lättare glasflaskor, tittar andra på alternativa transportmedel. För några år sedan gick segelfartyget Tres Hombres i spetsen genom att föra viner hela vägen från franska vingårdar till hamnen i Köpenhamn med vindkraft. Kanske köper vi snart vin som bara åkt tåg, segelbåt eller häst och vagn?
  10. För någon månad sedan retade amerikanske kändiskocken Anthony Bourdain upp ölkonnässörsvärlden när han hävdade att ”hantverksöl förvandlar folk till zombies”. Han liknade också välsorterade ölbarer och deras trogna gäster vid scifi-filmen Världsrymden anfaller. Ungefär samtidigt förde UNESCO upp belgisk ölkultur på listan över immateriella kulturarv. Kommer uppmärksamheten från bittra tv-kändisar och franska byråkrater påverka utvecklingen? Eller ångar småbryggerierna bara vidare och snor ännu fler marknadsandelar från de gigantiska ölkonglomeraten?

Om hur Houllenbecq, Atwood och Didion färgsätter med mat och dryck (krönika publicerad i DI Weekend 16 sept 2016)

Blodig biff, surt vitvin, len risotto och styva martinis kan vara effektfulla kryddor i en text. Att appellera till syn, hörsel och känsel med beskrivning av vackra landskap, ljuv musik och eggande smekningar är verkningsfullt, men att träffa mitt i prick med doft- och smakupplevelser kan bli ännu kraftfullare.

Mat och dryck kan samtidigt användas för att spetsa till intrigen. Det var kanske franske författaren Michel Houllenbecqs plan med alla måltidsskildringar i den politiska satiren Underkastelse. Som när litteraturläraren François laddar inför valnatten med ”tarama salata, houmos, blinier och kaviar”, och kvällen innan lägger två flaskor Rully på kylning: ”Inte förrän strax efter midnatt, samtidigt som jag avslutade min andra flaska Rully, dök det slutgiltiga resultaten upp.”

Eller på middag hos kollegan Marie-Françoise, som lagar maten, och hennes man, som korkar upp: ”… han öppnade först en flaska Cahors och sedan en flaska Sauternes innan han kom på att jag absolut måste smaka hans portvin”. På menyn står ”snittar med ankhals och charlottenlök”, ”bönsallad med maskrosblad och hyvlad parmesan” och ”confiterade lammlägg med sauterad potatis”.

Man kan också, som ungerske Lásló Krasznahorkai i Motståndets melankoli, lyfta fram det sjaskiga i livet. Som när ett helt koppel bargäster vägrar lyssna på den barägaren som desperat försöker stänga: ”… inte heller den apatiska samlingen chaufförer, lagerarbetare, målare eller bagare från trakten brydde sig nämnvärt, de hade bara vant sig vid föreställningen, liksom de vant sig vid den tarvliga smaken av billig riesling, de hade fäst sig vid den liksom de fäst sig vid sina skrapade glasbägare.”

Att döma av Vad jag pratar om när jag pratar om löpning, har Haruki Murakami hälsosammare inställning till alkohol. Trots att han länge varit barägare, namedroppar han inte en enda drink. Däremot fantiserar han om öl. Under första loppet mellan Aten och Marathon längtar han ”desperat efter en iskall öl”. Men när han äntligen greppar glaset, är det en besvikelse: ”Denna morgon dricker jag mig otörstig på Amstelöl på Marathons kafé. Ölen är naturligtvis god, men verklighetens öl är inte hälften så god som jag hade föreställt mig den medan jag sprang.”

Smaker kan förflytta läsaren bakåt i tid. I Kalifornien, min historia återberättar amerikanskan Joan Didion delar av episoderna i boken The Octopus av Frank Norris som utspelar sig kring förra sekelskiftet. Mat och dryck förtydligar samtidigt klassmotsättningarna som huvudpersonen Presley upplever: ”Genom att ha publicerat ”The Toilers” får Presley möjlighet att äta middag med Järnvägskungen (ostron från Blue Point, purée à la Derby, ortonlanpastejer, grenadins på havsabborre och färserad lax, fasaner från Londonderry, escalopes av and, rissolettes à la Pompadour och sparris som fraktats till Järnvägskungens kök med specialtåg bara några timmar efter att den skördats), samtidigt som änkan efter en av de veteodlare i San Joaquin, som vräkts från sin mark och dödats, mer eller mindre svälter till döds där ute i dimman och faller i koma på en ödetomt längst uppe på den branta Clay Street med sin lilla dotter vid sin sida, medan den äldre dottern tvingas prostituera sig … Han sitter vid Järnvägskungens dignande bord medan man serverar Château Latour och föreställer sig hur glasens klirrande ”dränks av revolverskotten” i San Joaquin Valley.”

Vi kan också förflyttas framåt. I Oryx & Crake använder Margaret Atwood ofta mat för att skildra scifi-samhället. Äkta råvaror är en bristvara i den kollapsade civilisationen. Enda sättet för huvudpersonen Jimmy att komma över whisky är att plundra: ”Han hade sökt igenom de närbelägna barerna först, sedan restaurangerna, sedan husen och husvagnarna. Han hade druckit hostmedicin, rakvatten, tvättsprit.”

Kaffet och chokladen är gjorda på substitut, räkorna på soya och kycklingarna, ChickieNobs, springer runt huvudlösa: ”Crake åt kanga-lamm, en ny australisk korsning som kombinerade fårets fridsamma karaktär och höga proteinhalt med känguruns motståndskraft mot sjukdomar och frånvaro av metangasproducerande ozonförsvårande väderspänningar.”

Många tänker nog inte på vilken roll mat- och dryckskildringar kan spela i skönlitteratur. Alla äter, och de flesta har åsikter om vad de äter, även om det inte alltid är så välartikulerat, därför är också smak som färgsättare av texter ett inkluderande verktyg.

Tre viktiga böcker om mat

Seafood From Slaves (2016). En av 2016 års viktigaste böcker med matanknytning. Vann Pulitzerpriset i public service. Fyra journalister på AP avslöjar slavhandel i den asiatiska fiskeindustrin.

The Third Plate (2015). Kocken Dan Barbers tjocka lunta om hur vi måste revolutionera vårt sätt att äta och förhålla oss till råvaror, odling och smak.

Wine Folly (2015). Ett sätt att lära sig om det mesta om vin för dem som inte gillar långa texter. Grafer, scheman, kartor och diagram gör teorin mycket lättare att svälja.

RETSINA ÄR FAN INTE GOTT UTANFÖR GREKLAND (tidigare publicerad i DI Weekend 2 sept 2016)

Högreven snurrade långsamt på rotisseriet. Att hålla nere temperaturen i grillen till 110 grader i sju timmar var inte lätt. Inte ens med hjälp av kol från den gamla kolmilan i Svartnäs i norra Dalarna. Men det gick. Grillytan fick inte den där knapriga, rostade och knäckiga smaken som direkt värme ger, utan en rökigare, örtigare, underbart dov karaktär.

De blod- och köttsaftdrypande köttskivorna serverades med ångande, provensalsk gratäng på tomat, zucchini, äggplanta och färsk salvia. Och coleslaw på kål, morötter och en skvätt majonnäs.

Ändå var det inte särskilt gott med rödvin till. Både flaskan från spanska Ribera del Duero och argentinska malbec-vinet kändes knutna, de blommade aldrig ut ordentligt, trots köttigt sällskap. Kan det ha berott på högrevens rökiga smak? Eller att vi inte har tillräckligt bra vinglas i stugan? Eller att lokala Systembolaget inte för den typ av vin jag gillar?

Eller att doften av tät granskog, nyklippt gräs och vindpustar av grisdynga från närmaste gård ställer in smaklökarna på öl istället för vin? För det är nästan alltid gott att klunka öl på vårt landställe, nästan oavsett maträtt på bordet. Gärna lokalt från Oppigårds bryggeri. Med balans mellan den maltiga ryggraden, distinkt beska och citruslik humlearom.

För ett tiotal år sen åkte jag oftare till den grekiska övärlden än till Dalarna på somrarna. En mycket gästvänlig bekant höll sig med båt med både kapten och kock ombord. Där dracks det mycket grekiskt vin, som jag då tyckte var världens absolut godaste. Särskilt när de användes för att skölja ner skicklige skeppskockens kökskonst baserad på råvaror han köpt på marknaden och dykt efter i havet innan vi andra ombord hade vaknat. Jag har förstås druckit en massa utmärkta, grekiska viner sedan dess, men så gott som på den båten, smakar de aldrig.

Däremot dracks det aldrig retsina, som brukar tas som exempel på en dryck som smakar gott på semestern men illa när man kommer hem till vardagen med sin medköpta butelj.

Från torpet i södra Dalarna åkte jag den här sommaren vidare till Nice. Besöket i den vackra staden med den nästan oändliga strandpromenaden präglades förstås av minnet av de hemska scener som utspelade sig där några veckor innan. Ett hav av blombuketter, värmeljus och teckningar längs Promenade des Anglais gjorde det omöjligt att vara där utan att ständigt fundera på konsekvenserna för alla de som drabbades.

Men livet i staden rullar förstås ändå vidare, med allt vad det innebär av kulinariska och kulturella upplevelser. Och här smakar det verkligen gott med vin. Medan andra reflexmässigt beställer rosévin så fort de kommer i närheten av Provence, tänker jag i banorna rött eller vitt, gärna men inte nödvändigtvis från trakten. Helst franska ursprung där urvalet inte är något att hurra för i Sverige: Ventoux, Savoie, Cheverny, Bourgueil, Bandol, Bellet, Costières de Nîmes, Montlouis-sur-Loire eller helt vanliga bordsviner, Vin de France.

Platsen och våra förväntningar har enorm betydelse för hur vi uppfattar det vi äter och dricker. Men det har även sällskapet, dagshumöret, glasets utformning, klimatet, vad vi äter till och har stoppat i oss till frukost. Betrakta smaklökarna och de andra sinnen vi uppfattar mat och dryck med som ett labb, en försöksverkstad. Där du själv kan experimentera med upplevelser.

En verkligt experimentell smakresa gjorde jag en sommar för längesen till Libanon. Det fantastiska köket bestod av för mig i många fall helt nya smakkombinationer. Som tärnad, rå lammlever och lammspäck serverat i tunt bröd med rå vitlök och färsk mynta. Dessutom var det genom måltiderna ett ständigt pimplande av den aniskryddade, löjligt starka spritsorten arrak, visserligen utspädd med lite vatten. Det dracks generösa mängder både före, under och efter maten. Kanske för att hjälpa till att smälta lamminälvorna. Det är inget jag brukar dricka hemma, men kanske vore det läge att prova nästa sommar till min specialrätt, ugnsbakad fänkål med mandel och vällagrad hårdost från Dalarna.

Tre vattenhål i Nice du absolut inte får missa:

La Part des Anges: Ett av Provence bästa vinhak. Meny med chark- eller ostbricka eller hälften av varje. Och dagens rätt. Ofiltrerat, naturjäst och biodynamiskt i glasen.

Le Canon: Bistromat på dagens råvaror från den lokala marknaden till vilka t-shirtprydde ägaren Sébastien häller upp sydfranska viner till överkomliga priser.

Café Marché: Begåvade svenske kocken Isak Oldenburg kör popup-krog i Nice gamla stad torsdag till lördag. 24 platser, lokala råvaror, franska viner.

SÅ BLIR DU EN BÄTTRE VINSAMLARE (tidigare publicerad i DI Weekend 19 aug 2016)

Du är den ende som kan skapa en vinkällare som passar dig. Även om du är osäker på vilka viner du gillar, har ingen annan bättre koll på din smak. Du vet också vad du vill dricka vinerna till, hur länge du orkar vänta tills de mognat och hur mycket du vill lägga per flaska. Den egna smaken är ledstjärnan, men det finns massor att lära av proffs. Om vilka viner som tjänar på lagring och hur länge. Hur man hittar vin som faller dig på läppen inte bara idag, utan om 5, 10 och 25 år.

Då är det bra att lyssna till dem som inte bara byggt upp eget vinarkiv, utan hjälper andra med samma sak. Experter med tydlig filosofi kring vinkällarens uppbyggnad. Sommelierer, krogägare, vinjournalister, vinmakare, importörer, privata samlare och andra entusiaster med skilda mål med sitt samlande. Framöver kommer jag att låta några av de kunnigaste komma till tals för att ge råd och knep.

Först ut är Johan Magnusson, som driver vinkällare under eget namn i Stockholm. Han är sommelier, auktoriserad värderingsman av Sveriges Handelskammare och Systembolagets värderingsman vid dryckesauktioner. I hans personliga samling ingår ett tretusental flaskor.

”Och jag gick själv i samma fälla som många gör. När man ska starta upp köper man för många flaskor i början som sen mognar samtidigt. Det gäller att inte gripas av den här känslan av att det är sista chansen. Det kommer ju faktiskt en ny årgång varje år.”

Bästa utgångspunkt för vad som ska ligga i källaren är ditt konsumtionsmönster. Hur, vad, när, till vad och med vem dricker du? Och även om du inte har brukar ha så många gäster samtidigt, köp inte för få flaskor av samma vin. Det är ett vanligt fel. En poäng med vinkällare är att korka upp en flaska då och då, för att testa av och njuta. Då räcker det inte med ett par, tre flaskor, snarare en eller en och en halv låda.

Hur undviker man då att sitta med för många flaskor som ska drickas samtidigt? Genom att skapa struktur. Johan Magnusson rekommenderar att dela källaren i två: ”En konsumtionsdel som mognar snabbare, där det mer handlar om hur länge vinerna klarar sig, än att de utvecklas på lång sikt. Som kostar kanske 100-300 kronor. Sen en ryggrad. Viner som lever väldigt länge som man tar fram vid vissa tillfällen. Den delen är naturligtvis mycket mindre, men består av mer välprofilerade viner som kostar mer.”

Under trettio år i branschen har han sett en tydlig förändring. Numera dricks vinerna mycket tidigare, och en annan typ av vin, gjorda för tidig konsumtion: ”Många som startar vinkällare idag har inte provat mogna viner som de gjordes förr. Man är ute efter de primära aromerna istället. Men jag är övertygad om att pendeln svänger tillbaka till mogna viner framöver. Marknaden går dit.”

Han tar ett exempel på en blindprovning nyligen med bland annat ett Bourgognevin från 1937. ”Ett fantastiskt vin. En typ som inte görs idag. Men ingen runt bordet kunde ens tänka tanken att det var nästan 80 år gammalt. Det ingår i inlärningskurvan att ’gå in genom den dörren’. Fyller man upp sin källare med moderna, endimensionella viner, blir det inte roligt till slut.”

De flesta som samlar på vin gör det för att själva kunna njuta av flaskorna, inte som ren investering. Vill man ha möjligheten att sälja av flaskorna senare, finns tumregler: ”Att köpa erkända producenter från årgångar som håller väldigt länge i originalförpackningar, och att lagra dem väl. Och ha respekt för att värdeförändringarna inte är så snabba.”

Ett annat råd från Johan Magnusson gäller hur man får tag på långlivade viner från bra årgångar: ”För att komma över de bra vinerna måste man även köpa de dåliga vinerna. Man kan skapa lojalitet gentemot sina källor. Är du med och köper kontinuerligt får du även vara med och köpa de riktigt bra vinerna.”

Det gäller om man köper vin utomlands, inte från Systembolaget. Men även i Sverige kan man skapa relationer genom att anmäla sig till vinimportörernas kundklubbar, genom vilka små partier av den här typen av vin brukar slussas ut. Och så länge alkoholskatten är betald, finns numera även många sätt att få tag på vin genom distansförsäljning, och få dem levererade direkt från företag utomlands.

WHAT TO GLOUGLOU THIS SUMMER (part 1)

Masieri Bianco 2014 from Angelino Maule in Veneto. My white house wine this summer, conveniently delivered in magnum bottles. Wild yeast, no filter, bla bla. Somewhere just above 200 SEK. Must be “privatimporterat” from Winetrade through Systembolaget.

Champagne Mailly Exception Blanche Grand Cru Blanc de Blancs 2002 (nr 95316) 549 SEK from Netterberg & Co. Big stuff this, pleasantly developed character with notes that can be associated with honey and hazelnuts. Creamy mouth-feel. Great complexity and a lingering aftertaste. Will continue to develop and become even more exciting during the next 5-10 years.

Barolo Massolino 2011 (nr 95026) 299 SEK. Such clarity! Like fresh sour cherries, peach, dried flowers, lingonberries. So full of exciting nuances and life. But also has a touch of self-flagellation with decisive tartness, astringency and potent acidity.

Simonnet-Febvre Chablis Grand Cru Vaudesir  2008 (nr 99089) 349 kronor Klockrena frukttoner av körsbär, kärnor, persikor, torkade blommor, lingon. Mycket nyansrik, sträv, kärv, motsträvig och tillgänglig på samma gång. Stor, utvecklad, karaktärsfull doft och smak med toner av vått ylle, snäckskal, våt sten, torkade örter, mandel.

Mullineux White 2014 from Swartland in South Africa (nr 95186) 179 SEK. The almost embarrassingly fruity attack is balanced by it’s dry and elegant palate. Aromatic fruit in the aftertaste with a dash of vanilla, apricot and herbs. A terrific wine from Terrific Wines.

Gérard Bertrand Château L’Hospitalet La Réserve Rouge 2014, Coteaux du Languedoc (nr 73142) 159 SEK. With generosity in both nose and palate. Some smokey notes, quite distinctive, toasted style and lots of vanilla, spices, pepper. From Ward Wines.

McManis Viognier 2015, USA, California (nr 6290) 99 SEK. Scent of spring flowers, just at a good viognier-dominated wine should. Lot’s of generous, fruity taste with a slight resemblance to peaches. A little warm from the alcohol content of 13,5 %. And with a slight touch of grapefruit bitterness at the end. From Divine.

Jus de Pommes Artisanal Pétillant, France (nr 1990) 39 SEK. Pleasantly dirty, apple character reminding of a basket of over ripe apples in the basement. Also touch of apple seeds and apple peel.

Cidre Ponpon (11723) 39 SEK from Normandy. Quite developed, matur, apply style with some notes of honey and herbs.

Mâcon-Charnay Vieilles Vignes 2014 from Domaine Cordier (nr 90025) 159 SEK. Fine tuned, super fresh, elegant in a classic Bourgogne way with a pinch of hazelnutty oak character, green apples, herbs and stuff. I’d pop it to any whole, grilled fish.

 

 

SÅ HÄR FÅR DU UT MAXIMALT AV SOMMARENS VINGÅRDSBESÖK (publicerad i DI Weekend 27 maj 16)

Ska du kuska runt på vingårdar hela sommaren? Eller bara pausa från strandlivet med en avstickare till närmaste vindistrikt? Här är punkterna som gör resan ännu mer lyckad.

  1. Ju mer känt, desto arrogantare

Det är nog en naturlag. Att stora, kända distrikt med svindyra viner inte har samma incitament att vara snälla och välkomnande mot turister som anspråkslösare områden. Dessutom är gårdar i celebra Bourgogne, Bordeaux, Rioja och Chianti ofta under stor press. De behöver arbetsro för att få fram sina dyrgripar till kräsna kunder världen över. Å andra sidan är ofta organisation bättre kring vinturismen i stora, kända distrikt. Och många turister innebär ofta att det är lättare att handla direkt från vinbonden. Därför kan alla distrikt vara värda att besöka, men ta reda på i förväg hur vinturismen går till.

  1. Året i vingården

Det är respektfullt och praktiskt att ha koll på var i skördecykeln vingårdsarbetet befinner sig. Är det semestertider för vinbönderna? Är skördeförberedelserna full gång? Har den viktigaste fasen under hela året redan rullat igång?

  1. Kratta innan

Vinområdets offentliga turistkontor hjälper till med information, men sällan något personligt och kul. Kolla om det finns en organiserad ”wine road” eller ”wein strasse”. Nästan alla små och stora vindistrikt har tillgivna bloggare som ägnar stora delar av sitt liv att resa, testa och blogga om älsklingsområdet. Oslagbart detaljerad information, det gäller bara att hitta. Välj ett par vingårdar som faller er på läppen, kolla hemsidan eller ring upp och pejla läget. Tar de emot besök? Är tidpunkten oläglig på grund av arbetet i vingården eller vinkällaren? Säljs vin på gården?

  1. Bästa maten

Bästa källan till kunskap om krogar och marknader är varken guider, bloggare, turistkontor eller lokalpress. Det är vingårdarna. Fråga ödmjukt efter tips på den gård ni besöker. De får inte betalt för att göra reklam för områdets finkrogar som turistkontoren, utan tipsar om det allra bästa både när det gäller smaker, atmosfär och service.

  1. Hur man köper

Planera i förväg vad som ska inhandlas. Kolla pris på vinfirmans hemsida. Jämför med andra säljställen på nätet. Du vill ju inte släpa på buteljer som är tillgängliga hemma till marginellt dyrare pris. Om du vill vara säker, införskaffa den mest vederhäftiga vinguiden för området som vägledning. Mer spännande är förstås att helt lita på sin egen gom.

  1. Transporten

Anpassa antalet flaskor och prisnivå efter transportmedel. Ska de ligga och svettas i en het släpvagn, skaka i bagageluckan, pressas ner i incheckat bagage eller skickas med budfirma?

  1. Några favoriter

Vinodlingarna i södra Rhônedalen ligger på hyggligt bekvämt bilavstånd från flärden på Rivieran. Bonnigt och stekhett med strålande viner till förvånansvärt hyggliga priser. Utgå från vackra Avignon och gör avstickare till de små gulliga vinbyarna i utspridda i trakten. Gränslandet mellan Slovenien och Italien, strax norr om staden Trieste, är ett av Europas mest experimentvilliga och därför mycket spännande områden. Kombineras med fördel med vandring i Dolomiterna eller strandliv i Istrien. Från surfingmeckat i Biarritz är det bara några timmars väg till I Bordeaux, men undvik superkända områden. Åk istället till Entre-deux-Mers, Côtes du Bordeaux, Saint-Georges Saint-Émilion, Côtes de Blaye, Cadillac eller andra mindre kommuner. Södra delen av Bourgogne med Beaujolais och Mâconnais är förmodligen de mysigaste och mest välkomnande delarna av Bourgogne. Kombineras med fördel med ett par dagars protein- och fettrika krogrundor i närliggande Lyon. På Andalusiens sydspets ligger sherryproducenterna ett stenkast från strandparadisen. Kitesurfa i Tarifa på förmiddagen, ta sedan en sväng förbi bodegorna i Jerez de la Frontera, El Puerto de Santa Maria och Sanlúcar de Barrameda på eftermiddagen.

  1. Förkovring för läshuvuden

Litteraturen om vin och vinturism är inte lika snabbfotad som information på nätet, men blir ständigt mer och mer nyanserad och av allt högre kvalitet. Det finns nästan hur mycket bra böcker och magasin som helst att fördjupa sig i.

Att läsa på resan

Peñín Guide to Spanish Wines 2016: Spaniens vinbibel med nästan 11000 vinrecensioner från 2100 vingårdar i hela landet.

Slow Wine 2016: Recensioner av 2500 viner från ett 300-tal vingårdar. Fokuserar främst på producenter som arbetar ekologiskt.

The Finest Wines of Burgundy: Ett referensverk från 2012 över vinerna i Bourgogne skriven av kemisten Bill Nanson som också delar med sig av sina kunskaper på bloggen Burgundy Report.

Bönor och bärs, en hyllning till baljväxten (tidigare publicerad i DI Weekend 26 februari 2016)

Torkade baljväxter kanske inte låter så aptitretande, men begreppet döljer fler delikatesser än man tror. Och särskilt när FN utropat 2016 till ”International Year of Pulses” – de torkade baljväxternas år – är det dags att slå ett slag för bönor, linser och ärtor med goda drycker. För FN har inte valt temat av en slump. Det här är något av det mest miljövänliga och hållbaraste man kan äta. Proppfulla med näring och protein, fettfattiga och fiberrika, och med en rad direkta och indirekta fördelar som gröda. Tro mig, vi kommer äta mer av de här råvarorna framöver.

Färska baljväxter räknas enligt FN egentligen inte som ”pulses”, bara de som torkas. Men för att inte bli alltför smal, handlar den här krönikan både om torkade och färska baljväxter.

Det är inte så lätt att ge råd för att kombinera just baljväxter med dryck, eftersom de oftast spelar biroller på tallriken. De är där för att lyfta fram andra, mer ädla råvaror och smaker. Ungefär som med potatis. Men det finns undantag.

Seden att servera omogna, kokta soyabönor i sin skida med (eller utan) flingsalt – edamame – slog igenom för ett antal år sen. De som för länge sen tröttnat på denna ganska enformiga rätt, vilket torde vara ganska många, kan prova den svenska varianten, släpärtor. Åker- eller märgärtor som plockas innan de är helt mogna och kokas försiktigt i vatten med en nypa salt och eventuellt lite dill. En del doppar skidorna i skirat smör innan man repar av ärtorna från skidan med tänderna.

Den lilla sältan, dill och smöret gör att ett vitt, torrt vin med toner av mineral och örter passar till. Viner med eller utan fat, men absolut inte hårt fatat. Som torrt vitt vin från Österrike på grüner veltliner-druvan eller från Ungern gjort på druvan furmint. Vitt vin från norra Italien gjort på druvan verdicchio eller chardonnay funkar säkert också mycket bra.

Många i vår del av världen underskattar den proteinrika lilla kikärtan. Förmodligen för att de bara provat den på någon mindre nogräknad krogs salladsbuffé, upphälld direkt från konservburken. Men kikärtan har många mumsiga rätter och tillbehör på sitt samvete. En av de mest allsidiga är hummus, kikärtsröran numera populär i hela Mellanöstern och Nordafrika. Ett av alla otaliga sätt att äta den är tillsammans med böngrytan foul, gjord på bondbönor smaksatt med citron, spiskummin och olivolja.

Den rätten passar utmärkt till ljus lager, veteöl eller ingefärsöl. Eller till isvatten smaksatt med citron och mynta.

Ännu godare med en kall öl blir det om ärtorna är torkade och sedan rostade med kryddor. Chilipulver, garam masala, spiskummin, rosmarin, timjan … ta vad du har. Smaken är oändligt mycket intressantare än chilinötter och dessutom ett bra cocktailtilltugg. Häll upp pilsner, ale i engelsk stil eller möjligtvis en stram daiquiri.

En fransk klassiker där en baljväxt spelar en avgörande roll är konfiterad anka med puylinser. Det feta ankköttet med krispig stekyta kompletteras på ett optimalt sätt av de spröda små linserna som kokat med lök, kryddor och färska örter. Många hävdar nog att ankflottstekt potatis är ännu godare till ankan, men man mår definitivt bättre efteråt om man väljer linserna.

Välj ett rött vin som plockar upp de mustigt örtiga tonerna i linserna. Gärna smakrikt, men skippa överdrivet alkoholstarkt eller hårt fatlagrat vin. Tänk cabernet franc-vin från Loire, mognande Rioja i traditionell stil eller kanske kalifornisk pinot noir? Eller mindre kraftfulla viner från distrikt som Premières Côtes de Bordeaux, Entre-deux-Mers eller några av satellitkommunerna i St Emilion.

Det finns ett spirande intresse för svenska baljväxter med kvalitet och karaktär odlade på olika håll i landet. Kanske kan den trenden, tillsammans med matlagningskunskaperna hos en del av våra större invandrargrupper, göra att baljväxter blir en ännu vanligare och ännu mer salivstimulerande del av vår framtida matkultur.

 

Styregårds val

Nya öl med stor personlighet i februari

La Calavera Catrina 6 %, Garage Project, Nya Zeeland (11245) 36,90 kr (330 ml)I grunden ett lageröl rejält pimpat med majs, habaneropeppar, rosvatten och vattenmelon. Väldigt långt ifrån en lager i smaken!

Ring Your Mother 1832 XXXX Mild 9,5 %, Buxton Brewery, Storbritannien (11555) 39,90 kr (330 ml)Stor smakrikedom baserad på en mild ale med lite söta toner av mörkt bröd, knäck, kryddor, pomerans, russin och rejäl beska på slutet.

Black Malts And Body Salts 9,9 %, To Øl, Danmark/Belgien (11567) 39,90 kr (330 ml)Brutalt smakbombardemang av espressokaffe, mörkt bröd, fruktiga citrustoner, kakao, sirap och rök. Drick i stor kupa.

 

Om vad man dricker till nässlor, renskav och Pax Cultura (tidigare publicerad i DI Weekend 15 april 2016)

Den 15 april 1935 undertecknades ett fördrag i Ovala rummet i Vita huset som heter Roerich Pact eller Pax Cultura. Fördraget kom att ha stor betydelse, och handlar om att se till att kulturella objekt och byggnader aldrig får hotas av militära offensiver. Om initiativtagaren – den ryske konstnären, författaren och mystikern Nicholas Roerich – varit i livet, hade han förmodligen inte varit särskilt nöjd med hur fördraget efterlevs.

Han skulle säkert heller inte vara glad över hur hans instiftande av ”The Universal Day of Culture” den 15 april firas – en dag han ville skulle ägnas den globala kulturen. Visserligen firas den fortfarande i länder som Litauen, Ryssland, Brasilien och Kanada, men något globalt genomslag kan man inte tala om. Särskilt inte eftersom FN 2001 kontrat med att istället utropa 21 maj till Världsdagen för kulturell mångfald, ”World Day for Cultural Diversity for Dialogue and Development”. Med tanke på hur världen ser ut idag borde vi nog ägna båda dagarna att ta rejäla funderare på hur vi egentligen tar han om och vårdar världens kulturer egentligen.

En spännande tankeövning en dag som den här är att jämföra åldern på olika kulturyttringar. För vi talar ju ofta om kulturers ålder: gamla grekiska eller mesopotamiska eller unga som dataspel eller hiphop.

Med tanke på att vi åt och drack redan innan vi blev människor, borde mat- och dryckeskulturerna kunna räknas till två av våra allra äldsta. Och om nu dryckeskulturen är så gammal, borde vi kommit riktigt långt i utvecklingen. Vi har ju haft god tid på oss att lära, förkovra oss och ta reda på vad som är både gott, nyttigt, miljömässigt fördelaktigt och positivt för alla inblandade parter. Men är verkligen vår tids lådvinsdominans, alkoholmonopol, mikrobryggeritrender, green smoothies och ekovinintresse tecken på en väl utvecklad och mogen dryckeskultur?

Något som många nog skulle räkna till findryckeskultur, och andra betrakta som självklar allmänbildning, är förmågan att laga mat av säsongens, närodlade råvaror och matcha med lämplig dryck. Men just i april är det faktiskt inte helt enkelt på våra breddgrader. För tills nya, innovativa lösningar dyker upp för ljusokänsliga inomhus- och vinterodlingar, är ju april en ganska knaper månad för grödor från svensk jord.

En av få färska säsongsvaror är nässlor som ska nypas tidigt. Soppa på de späda knopparna med kokt ägg är klassikern. Den slevar man med fördel i sig med hjälp av vitt, torrt vin. Många föredrar sauvignon blanc-dominerat från Nya Zeeland eller Loiredalen, som Menetou-Salon, men lite mindre utstuderat fruktiga viner kan många gånger vara precis lika lämpligt. Som ungerskt vitt på druvan furmint.

Ett annat aprilgrönt är ramslök, som också går fint att göra soppa på med kokt ägg. Och då gäller samma vinrekommendation. Men ramslök är så mycket mer allsidigt än så.

Även om det inte alltid är så lätt att få tag på renkött i färsk form, är det rent teoretiskt sett i säsong fram till och med april. Krydda gärna renfärsen med enbär, gör biffar och servera med pressgurka och rårörda lingon. Välj ett kryddigt rött vin som inte är alltför strävt, koncentrerat eller fatlagrat. Kolla på rödvinshyllan där de franska Rhônevinerna står, och ursprunget Côte du Ventoux. Om det skulle kännas för blaskigt, ta istället något från ursprunget Crozes Hermitage.

Renskaven matchar man med fördel med fintärnad kålrot, morot och palsternacka, för att sen servera med smörig mandelpotatispuré. Ös på ordentligt med smak i rödvinsglaset. Leta till exempel bland de spanska rödvinerna och ursprung som Priorat eller Ribeira Sacra.

Nicholas Roerich skrev redan 1931 att han ville att den 15 april skulle bli en dag som ”helt och fullt ägnades åt att helga alla nationella och universella kulturella skatter”. Frågan är om inte en tvårättersmeny med nässelsoppa och ungerskt vitt vin, och renfärsbiffar med rårörda lingon och Rhônevin, är ett perfekt exempel på vad han syftade på.

Styregårds val

Tre nya karaktärsfulla öl

Boon Black Label 7 %, Brouwerij Boon, Belgien (11258) 99 kr (750 ml): Ett öl packat med personlighet. Stor, rik doft av citronskal, kryddor, örter, ostkanter och funkighet. Snustorr, superfriskt, men ändå mycket lättdrucket.

Hanssens Oude Gueuze 6 %, Hanssens Artisanaal, Belgien (11423) 62,50 kr (375 ml): Om man står ut med den rakbladsvassa surheten, finns ett härlig myller av gröna äpplen, aprikoser, citron, vinäger och lagårdsbacke att njuta av.

Arrogant Double Bastard Ale 11 %, Stone Brewing Co, USA (11619) 99,90 kr (650 ml): Namnet säger egentligen allt som smaken. Påminner egentligen mer om en årgångsportvin än om öl. Drick långsamt och njut.

 

Early summer luncheon at Narisawa, Tokyo 21 May 2016

Fabulous luncheon at Narisawa in Tokyo. Themes “Early Summer Collection 2016” and subtitled “Innovative Satoyama Cuisine, Beneficial and Sustainable”. Satoyama is a Japanese term for the borderlands between foothills and arable land, or in Narisawa’s interpretation, the meeting of sea, forest and cultivated land.

The menu is also a tribute to the Japanese national mold, Koji, Aspergillus Orzyae: “A microbe, living in Japan for over a millenium, its secret power used at Narisawa in the dessert Tsubaki & Koji”.