Rhône är vinvärldens svar på gummistövlar. Rustika, allsidiga, tidlösa och samtidigt ganska trendiga. Och något man alltid ska ha ett par av hemma. Per Styregård rapportera från resan längs Frankrikes minst pretentiösa vindistrikt.

Arge vinmakaren Éric Texier hinner tala illa om både biodynamisk och konventionell vinodling medan jag provar årgång 2011 av hans goda, röda Côtes-du-Rhône från Brézème. För honom finns bara ekologisk odling. Han berättar hur han arbetar med täckande grödor istället för att tillföra en massa grejor till jorden och vinrankorna. Men i samma andetag erkänner han: ”We don’t understand shit!”

Han är ett vanligt inslag i Rhônedalen. Här är fullt av vinmakare som gärna håller hov och förklarar sin filosofi kring bio, eko, hållbar vinodling och justa metoder. Delvis säkert för att de vet att journalister går igång. Men också för att det faktiskt är viktigt.

Och Rhônevinodlarna får mycket uppmärksamhet just nu. Försäljningen går bra, både internationellt och i lilla Sverige. Rödvinerna från Rhône är tillsammans med Bourgogne de franska klassiska vindistrikt som går bäst.
Varför är Rhône så poppis? Är det apk-värdet … alkoholen ligger oftast på 14-15 procent? Eller den frikostiga fruktigheten som druvan grenache ger? Eller för att Rhône inte är lika pretto och löjligt svårt att överblicka som Bordeaux och Bourgogne?

Färdas man som jag de 20 milen från Vienne i norr till Avignon i söder och korkar upp (och spottar ut) det bästa Rhônedalen har att erbjuda, blir det ganska uppenbart: Systembolagets inköpare och vinimportörerna måste skärpa till sig. Några av de mest upphetsande smakupplevelserna finns i flaskor som inte hittar till Sverige. Åtminstone inte till privata konsumenter.

Som de mondäna vinerna från Domaine Gangloff med sina vackra konstnärsetiketter. Svårslagna Châteauneuf-du-Pape från Domaine Pegaus eller mäktiga Saint-Joseph-viner från Christophe Curtat och Pierre Gonon. Eller sparsmakad Crozes-Hermitage från Lucie Fourels lilla gård Le Domaine de Lucie. ”Jag gillar fruktighet med koncentration, men koncentration utan inverkan”, säger hon. ”Den ska komma automatiskt”. För att få till den nästan aggressiva fruktigheten i sina viner har hon låtit sig inspireras av den teknik som vinmakarna i Beaujolais använder.

Det allra godaste vinet under resan var Côte-Rôtie från Domaine Jamet. Efter att ha stått ett tag i deras monter på mässan, trollade ägaren Jean-Paul Jamet fram en flaska av årgång 1998 som stod gömd under disken. Bland det bästa jag provat från Rhône. Men det är klart att även bland de 394 rödviner från Rhône som att döma av Systembolagets hemsida ligger i sortimentet, kan man hitta många väldigt bra viner.

För att göra det busenkelt, kan Rhône delas in i norr och söder. I norr görs rött oftast på syrah, ändå skiftar smaken helt beroende på var druvorna vuxit. En del är sträva, mineraliska och strama, andra superfylliga, aromatiska och fruktmättade.

Vardagsviner i prisklassen 100-200 kronor från norra Rhône hittar man lättast i Crozes-Hermitage, ibland i Saint-Joseph. De är inte så fullproppade med smak som i flaggskeppvingårdarna – Côte-Rôtie, Hermitage och Cornas – men med samma omisskännligt kryddiga stil. Ibland är Crozes-Hermitage till och med tunnare än väntat, vilket inte alls behöver vara fel. Lättare att kombinera med mat och kräver inte så lång lagring.

Det finns förvånansvärt få Crozes-Hermitage och Saint-Joseph att köpa i Sverige. Osäkert varför. De som finns i sortimentet och som släpps då och då är ofta värda att prova, så håll koll.

I södra Rhône odlas samma druvor som i norr, men det är ändå en helt annan femma. Istället för syrah, är grenache den vanligaste rödvinsdruvan och ger ännu mer kraft, alkohol och mäktig frukt. Marknadsföringen av södra Rhône har extremt stor hjälp av ett av vinvärldens mest etablerade vinnamn, Châteuneuf-du-Pape. Även om man inte vet ett dyft om vin, känner man till CDP, som det förkortas i branschen.

Det är ingen idé att snegla mot CDP-hyllan utan minst tre hundringar i näven. Med mindre än så är det kringliggande kommuner som Lirac, Vinsobres, Ventoux, Rasteau eller Vacqueras som gäller. Eller helt vanlig Côtes du Rhône. Underskatta aldrig de synbart enklaste ursprungen, där finns ofta de verkliga fynden.

Av någon anledning har viner från Rhônedalen fått rykte om sig att passa bäst till vilt. Det är nästa elakt. Nästan alla smakrika rödviner är goda till älgstek och rådjurssadel. Nej, Rhôneviner är oändligt mycket mer allround än så. Elegantare stilar som Crozes-Hermitage är utmärkta att dricka som de är eller till grillade grönsaker, rostade rotsaker, kalv eller fläsk.

Viner med massor av smak, alkohol och frukt från södra Rhône är mina favoriter till rätter där färska och torkade örter har en framträdande roll i kombination med råvaror som lamm, viltkött och svamp.

Men man ska inte stirra sig blind på den svenska statens propaganda för att alltid dricka vin till maten. Ibland kan till och med de allra mustigaste rödviner vara goda på egen hand. Till och med Rhôneviner. Eller som Patrick Jasmin på Domaine Jasmin i Côte-Rôtie så kärleksfullt sa om syrah: ”Det är min favoritdruva i hela världen. Kanske för att jag har ätit den sen den dag jag föddes.”