Den enes bröd den andres död. När oron sprider sig bland sydeuropas anrika vinslott föds nya möjligheter i norr. 

Landskapet är inte helt olikt Toscana. Oändliga rader vinrankor bildar böljande mönster över kullarna mot horisonten. Inklämt här och var står ett och annat träd, mindre bokskogar, bäckar och häckar. En rovfågel glider runt ovanför oss på den soliga junihimlen. Det är vingårdsägaren och vinmakaren Håkan Hansson glad för. Många stora fåglar innebär färre små fåglar, som i sin tur äter upp druvorna.

Just här, mellan skånska Söderslätt och Lundaslätten, två av Sveriges mest högintensiva jordbruksområden, ligger Håkan Hanssons Hällåkra vingård. Och det är just det kuperade landskapet som inte passar för storskaligt jordbruk, som fick honom att satsa på vin.

”Det var upprinnelsen till den här mer eller mindre galna idén jag satte igång 2003.”

Idag driver han en av Sverige största, ekologiskt certifierade vingårdar, och gör mousserande, vitt och rött vin. Och eftersom det är nära både till Malmö Airport, Malmö och Köpenhamn, är konferenscentret, restaurangen, konserterna och konstutställningarna på vingården bara mer och mer välbesökta. Även vinerna får uppmärksamhet, i Sverige och internationellt. Men det har tagit tid att bygga upp självförtroendet.

”Jag fick en sån jävla aha-upplevelse, tror det var sommaren 2009, då det plötsligt stod två vinmakare från Bordeaux här. De hade av någon anledning hamnat på turistbyrån i Eslöv och läst om oss där. Då blir man ju lite byxis, och frågar sig som de verkligen tycka att det vi gör är någonting att ha. Men en av deras första kommentarer var: ’Wow, vilken syra!’ Och så klappade han mig på axeln och sa: ’Var rädd om den! Hade vi haft in närheten av samma syra hade vi varit jätteglada’.”

Jag kan förstå både Håkan Hansson och fransoserna. Håkan Hansson för att hans arbete och produkter från ett så marginellt vinodlingsområdet som Sverige, får beröm från representanter från ett av världens absolut största och mest kända vindistrikt. Det är fullt möjligt att fransmännen innan de kom till Sverige inte ens visste att det gick att odla vin här. Så okänt är Sverige fortfarande som vinland.

Det är också lätt att förstå fransosernas fascination över syran. Den utgör ryggraden i ett vin. Den är nödvändig för att balansera sötma och smaken av mogen frukt, annars skulle alla viner smaka sött och sliskigt. Syran är också livsviktig om man har som målsättning att göra viner som går att lagra länge, något som Bordeaux är bäst i världen på. Men framför allt, det allt varmare klimatet riskerar att påverka nivån på syran i vinerna från Bordeaux på ett sätt som förändrar vinernas smak och lagringstålighet för alltid.

I de svalare vinodlingarna i norra Europa – norra Tyskland, norra Frankrike, södra England och Skandinavien – har många effekter av de högre genomsnittstemperaturer som den globala uppvärmningen lett till varit positiva. Fler soltimmar har ofta gjort livet lättare för vinodlare. Men det innebär inte att vinodlarna inte är oroade över framtiden.

Och längre söderut i Europa, där de i särklass största vinländerna ligger, är oron stor över det varmare klimatet. Därför har det på senare år startats en lång rad olika initiativ på olika nivåer i vinbranschen för att öka medvetenheten kring klimatförändringarna, för att hitta på smarta lösningar på utmaningar som det varmare klimatet skapat och för att lista ut hur vinbranschen ska kunna bidra till omställningen till ett mer hållbart och klimatsmart samhälle. Vinvärlden saknar kanske en egen Greta Thunberg, men det finns många som på olika sätt försöker gå i spetsen och vara förebilder.

När Barack Obama öppningstalade på en vinkonferens i den portugisiska staden Porto 2018, var det säkert någon som höjde på ögonbrynen. Är den före detta presidenten verkligen vinnörd? Men konferensen Porto Protocol, med underrubriken Climate Change Leadership, har ambitioner som gör att det anstår en ex-president att delta. Syftet är att få vinindustrin att ta en ledande roll globalt i att minska fossila utsläpp och på så sätt mildra klimatförändringarna. Och även om vi i nordligaste Europa mest tänker på vin som något att korkar upp till middagen, är vin en av EU:s viktigaste jordbruksprodukter.

Vinodling upptar 3,3 miljoner hektar av marken i Europa. Det är ungefär 44 procent alla vinodlingar i världen. Och med 2,5 miljoner vingårdsägare – från små odlingslotter till gigantiska egendomar – handlar vinodling i Europa inte bara om fint vin och god dryckeskultur. Det handlar om stora pengar och om makt. En bransch som ger massor av arbetstillfällen och en industri som skapar stora värden för ägare, regioner och länder i försäljningsinkomster och export. Det gäller särskilt Spanien, Frankrike och Italien som står för tre fjärdedelar av Europas vinodlingar och där vinegendomarna också i genomsnitt är stora.

Vinodlingsmark är en av de mest långsiktiga investeringarna. I likhet med fastigheter är det ett sätt för individer och företag att placera och öka värdet på sin förmögenhet i ett långt och säkert perspektiv. Själva karaktären av en vinodling uppmuntrar långsiktig planering. Efter plantering av vinrankor tar det minst tre år innan skörden går att göra vin av, och flera år till innan vinerna blir av någorlunda kvalitet. Riktigt bra vin är oftast gjorda på druvor från många decennier gamla rankor. Det kan dessutom ta 10, 20 eller 30 år innan en investering i en vingård betalat sig.

I årets upplaga av Porto Protocol-konferensen talade, förutom Al Gore, även amerikanska klimatforskaren Kimberly Nicholas från Lund University Center for Sustainability Studies. Hon kommer från en vinodlarfamilj i Kalifornien och sammanfattar klimatutmaningarna så här när jag får tag på henne på telefon:

”It’s warming.

It’s us.

We’re sure.

It’s bad.

We can fix it.”

Hon har också tydliga bilder av hur vinindustrin ska hjälpa till att stoppa uppvärmningen av planeten, och vad som kommer hända i annat fall. Antingen ser vi till att hålla nere utsläppen av växthusgaser och stoppar uppvärmningen. Om vinindustrin själva går i spetsen för den processen och dessutom jobbar hårt på att anpassa sig till de förändringar som redan skett eller kommer ske, kan även framtida generationer korka upp härliga viner som passar bra till maten. Men stiger temperaturerna med 3 eller 4 grader, då kommer smaken på våra viner vara, som Kimberly Nichols uttrycker det: ”vårt minsta problem”.

Hon tycker att vinvärldens ska ”handskas med förändringarna som är oundvikliga, och undvika förändringarna den inte kan handskas med”. Vi står idag står inför ett avgörande beslut som vilken typ av värld vi vill leva i. Ett val som inte bara gäller vår egen framtid, utan vilken värld alla kommande generationer kommer att leva i.

”Vi talar om de här två världarna som något abstrakt som ligger långt in i framtiden, men jag förväntar mig att leva tillräckligt länge för att uppleva konsekvenserna av vad vi väljer.”

Om vi inte ser till att hålla nere de fossila utsläppen och på andra sätt förhindra klimatförändringarna, kommer genomsnittstemperaturen höjas till kring fyra grader eller varmare.

”Då är det orimligt att tro att vinindustrin finns kvar. En fyra grader varmare värld är en värld som vi inte skulle känna igen. Det är svårt att med ord beskriva hur annorlunda en sådan värld skulle vara. Jag tror inte en fyra grader varmare värld är kompatibel med ett civiliserat samhälle och demokrati. Och definitivt inte något där vinodling är av betydelse.”

De flesta jag pratar med – både folk i vinbranschen och forskare – vill inte eller kan inte spekulera över hur vinindustrin i Europa skulle se ut om temperaturhöjningen börjar närma sig tre, fyra eller till och med fem grader. Även om jag försöker pressa dem, glider de in på hur situationen ser ut idag, hur vinbranschen kan dra sitt strå till stacken när det gäller klimatanpassning, och framför allt hur det kan komma att se ut om några decennier om temperaturhöjningen ligger kring 1,5-2 grader.

En person som vågar sticka ut hakan lite mer är Bruce Zoecklein, professor i vintillverkning på Food Science and Technology på Virginia Tech. För honom ser vinvärldens framtid problematisk ut.

”Förutsättningarna för vinodling ändras mycket snabbare än väntat. Och årgångsvariationerna kommer öka och bli mycket mer extrema. Klimatförändringarna och människans delaktighet i dem accepteras av den absoluta majoriteten av alla forskare, vinodlare och den breda allmänheten, med det anmärkningsvärda undantaget av Donald Trump.”

Han säger att vinproducenter inte har något val, de måste anpassa sig till förändringarna på många olika sätt för att kunna fortsätta göra kvalitetsviner. De som inte gör det kommer gå under.

”Väldigt få platser har undgått effekterna av klimatförändringarna. Och det faller sig bara så att vinodling fungerar som kanariefågeln i kolgruvan. Vinodlingar är mycket mer känsliga och påverkbara av förändringarna än andra grödor.”

Bruce Zoecklein listar vad han ser som de viktigaste förändringarna vinvärlden står inför. Med mycket mer dramatiska väderombyten, kommer årgångsvariationerna bli mer extrema. Årgångsvariationerna kommer bli mycket större i framtiden, på grund av dramatiska väderomslag. I och med de stora förändringarna, kommer det också bli svårare och svårare att göra vin med stor typicitet, alltså viner som tydligt reflekterar stället de vuxit på. Bruce Zoecklein förutsäger att det kommer bli ett större problem i Europa än i USA, eftersom kända vindistrikt i Europa är kända för att vinerna har en mycket speciell karaktär, som till exempel Bordeaux, Champagne, Chianti, Rioja eller Mosel.

”Nämn vilken sval region som helst på jordklotet som just nu inte är att betrakta som ett vinodlingsområde, och vi kan i princip ta förutsätta att det kan odlas vin där om 50 år. Kina är ett bra exempel. Där finns många områden som tidigare inte betraktats som lämpliga för att odla vin, men som just nu håller på att planteras upp med rankor. Det är ett resultat av klimatförändringarna, men också den ökande vinkonsumtionen i världen.”

Bruce Zoecklein har också en vag förhoppning om att genteknik ska kunna hjälpa växtförädlare att presentera en lösning. Kanske en hel t ny sorts vinranka som klarar hetta och dramatiskt väderleksskiften bättre.

”Men för närvarande är det ren science fiction.”

Ett annat skrå med stort intresse för hur framtidens vinvärld ser ut är ekonomerna. Och en av dem med mycket tydliga åsikter kring vinodling och klimat är Karl Storchmann, ekonomiprofessor på New York University och redaktör för The Journal of Wine Economics från Cambridge University Press som publicerar forskningsrapporter om ekonomiska aspekter av vin, vinodling och vinproduktion. Kanske är det just hans roll som journalist på tidningen som gör att han är den expert som svarar snabbast på mina mail med intervjuförfrågan.

Hans intresse för kopplingen mellan vin och ekonomi startade när han på 90-talet arbetade i en ekonomitankesmedja i Tyskland. Intresset mynnade ut i en forskningsrapport 2010 om prisutvecklingen för vingårdsmark i Moseldalen han skrev tillsammans med en annan amerikansk ekonomiprofessor, Orley Ashenfelter från Princeton University. Med hjälp av två modeller undersöker de hur klimatförändringarna kan påverka priset på vinodlingsmark. Den ena mäter hur vingårdens förmåga att absorbera energi från den ökande solexponeringen påverkar kvaliteten och därmed priset på druvskörden och i förlängningen även priset på vinodlingsmarken. Den andra modellen mäter hur effekterna av årliga, generella väderförändringar påverkar värdet av vinodlingsland och viner, för att sedan förutsäga framtida prisutveckling.

”Våra empiriska resultat indikerar att klimatförändringarna kan resultera i en betydande ökning av värdet för vinodlingsmark i Moselregionen, på grund av en ökning av vinernas kvalitet. En måttlig temperaturhöjning på 1 grad skulle leda till en samlad ökning i markvärde på 20 procent eller mer, medan en höjning med 3 grader skulle mer än fördubbla markvärdet.”

Resultatet var så spännande att Karl Storchmann själv investerade i en mindre vingård i Mosel. Den sålde han emellertid när han flyttade därifrån 1999. Var i vinvärlden han idag skulle investera om han hade mycket pengar till övers, är han inte helt säker på.

”Jag förstår att du vill höra: i Storbritannien eller norra Tyskland. Men förväntad vinst är redan inräknad i dagens priser. Följer man den teorin, finns det inget att tjäna. En bättre fråga skulle förmodligen vara: var förväntar jag och marknaden sig att vinsten från ägorna kommer vara höga. Kanske i svala områden som Storbritannien, Tyskland, norra Frankrike, (Sverige?). Vinodlingen i Europa borde och kommer flytta norrut, men lagstiftningen kring vingårdsplanteringar kan bli ett hinder.”

Europa har till skillnad från de flesta andra delar av världen strikta regler när det gäller hur mycket land som får användas för vinodling. Det gäller framför allt de stora vinländerna i EU, som inte får öka odlingsarealen med mer än en procent per år.

Med samma modeller för att beräkna framtida priser på vingårdsmark, skulle sannolikt andra, liknande områden också få ett mycket positivt resultat. Områden som tidigare varit på gränsen till för kyliga för att druvor ska hinna nå perfekt mognad. Som södra England, Danmark, Sverige, Norge, Tasmanien, Nya Zeelands sydö och södra Chile och Argentina.

Karl Storchmanns uträkningarna skulle sannolikt få mindre uppmuntrande resultat tillämpade på vinodlingsområden i de varmare delarna av Kalifornien, södra Frankrike, Spanien, Italien och Australien. Och frågan är om de mest etablerade och penningstinna områdena i vinvärlden överhuvudtaget är särskilt öppna för den här typen av beräkningar, som Napa Valley, Champagne, Bourgogne och Bordeaux.

När jag arbetade som vingårdsdräng i Bordeaux under skörden 1996, var det inte på något av de världsberömda slotten vars viner kostar tusentals kronor redan när de släpps till försäljning. Jag höll till på lilla Château de Fontenille i den del som heter Entre-deux-Mers, och som förmodligen har det vackraste landskapet i hela Bordeaux, men inte alls de dyraste vinerna.

Min chef, vingårdsägaren Stéphane Defraine, hade filosofin att göra så bra vin som möjligt till så låg kostnad som möjligt, för att så många som möjligt ska kunna njuta av det. Han hade också ett talesätt som ganska bra beskrev hur han såg på sin och andras utmaning som vinmakare i området: ”Det tre viktigaste förutsättningarna för att göra bra vin i Bordeaux, är att för det första skörda mogna druvor, för det andra skörda mogna druvor, och för det tredje skörda mogna druvor.”

Så här drygt två årtionden år senare, finns det säkert fortfarande årgångar då det är svårt att få druvorna att mogna i tid i Bordeaux, men de åren har blivit färre. Och liksom i alla andra vindistrikt i Europa har genomsnittsdatumet för skörden sakta men säkert tidigarelagts. Även om jag inte pratat med Stéphane Defraine själv om just detta, har jag diskuterat genomsnittligt skördedatum med vinodlare de senaste åren när jag rest i olika vindistrikt. Från italienska Sicilien, spanska Penedes och grekiska Peloponnesos i söder till tyska Ahr, franska Champagne och svenska Skåne i norr, alla säger samma sak. Jämfört med för bara ett par decennier sedan, skördar de druvorna i genomsnitt 10 dagar till tre veckor tidigare.

Egentligen är det i sig ingen katastrof. Många områden där det tidigare varit på gränsen till för kallt, som i norra Tyskland, södra England och Sverige, kan förändringen till och med vara positiv. Men vad händer om druvorna fortsätter att mogna allt tidigare i samma takt? När skördar vi druvorna i Europas vingårdar om femtio år? Och kan man redan nu se på prisutvecklingen för vingårdsmark i olika regioner vart trenderna blåser?

Den franska myndighet som håller koll på transaktioner inom vingårdar och vinodlingar heter La Safer. Enligt deras statistik har priserna i Frankrike utanför de mest kända vinområden stagnerat. Det har däremot inte vinodlingsmark i mer kända områden, där priserna gått upp med i snitt 70 procent. Det området som utmärker sig mest är Champagne, där priserna ökat med ungefär 300 procent på tjugo år.

I Frankrikes största vindistrikt, Bordeaux, ökade priserna på land med några procent, men skillnaderna är enorma mellan kända, dyra och mindre kända deldistrikt. I Pauillac, ett av de dyraste, kostar vinodlingarna kring 20 miljoner kronor per hektar, medan mindre kända distrikt kan ligga på 300 000 kronor. Alla vinälskares favoritdistrikt, Bourgogne, är som väntat skållhett. Maxpriset 2018 per hektar låg på 140 miljoner kronor.

Två konkreta exempel på prisnivå för större vinegendomar i Bordeaux, kommer från ägaren till vingårdsmäklarfirman Vineyards-Bordeaux, Michael Baynes. De två egendomar hans företag senast sålde – Château de Cadillac-en-Fronsadais och Château de Fayoll – hade utgångspriserna 90 respektive 35 miljoner kronor.

Han säger att Bordeaux som handlat med vin i två tusen år, kommer göra allt för att förbli den största vinmarknaden i världen. Och han tror inte vinindustrin kommer bli lidande av klimatförändringarna.

”Om du eller jag hade en väldig massa pengar över, skulle vi förmodligen fundera på att investera i en vingård, eftersom vi älskar produkten, miljön och hela branschen. Då skulle vi förmodligen säga till oss själva: ’Bordeaux har 110 000 hektar vinodlingar och en vinindustri som omsätter 146 miljarder kronor per år. Och det finns så många flaskor från Bordeaux ute i världen. Det är helt enkelt för stort för att misslyckas.”

Ett reportage om vinodlingar i södra England jag skrev för tidningen Res för tolv år sen, inleddes så här: ”Vinkännare har alltid hånskrattat åt blotta tanken på engelska viner. Alla utom engelska vinkännare. Nu går rykten om att den engelska vinindustrin hittat en ny framgångsrik nisch.”

På den tiden var det gott om mediokra, vita viner gjorda på specialdruvor anpassade för kalla klimat i södra England, men mer tunnsått med riktigt goda mousserande viner gjorda på samma druvor i Champagne. Det var det som var vinindustrins nya nisch och artikelns nyhetsvinkel.

Den största vingården av alla, Chapel Down, hade då precis byggt ett stort besökscentrum med restaurang och delikatessaffär där de höll provningar och kursade viner till den växande strömmen med vinturister från London. Marknadschefen Caroline Stockley tyckte alla borde ge engelska viner en andra chans: ”Alla som provade engelska viner för några år sen borde prova igen. Det är bättre nu, vi har ingen anledning att skämmas.” Hon påstod sig också veta att flera stora champagnefirmor hade varit i Sydengland och kollat in mark i smyg för att eventuellt göra investeringar.

Ägaren till en av de andra stora gårdarna, Ridgeview, Michael Roberts, som tidigare byggt upp en stor förmögenhet i IT-branschen, fokuserade på den magra jordmånen som i viss mån liknar den i Champagne på andra sidan Engelska kanalen: ”När vi kollade jordmånen så visste jag direkt: Här är mitt nya jobb! Bättre mark för mousserande vin finns inte.”

I slutet av 2018 släpptes en stor rapport från University of East Anglia i södra England signerad en grupp klimat- och vinodlingsforskare som fick stor uppmärksamhet. Inte nog med att den lyfter fram forskningsbaserade argument för att investera i den sydengelska vinindustrin, den identifierar 35 000 hektar mark i södra England och Wales ännu inte planterade med vinrankor, med potential att bli den bästa vingårdsmarken för att mousserande vin av hög klass.

Så här skriver huvudförfattaren Alistair Nesbitt, som doktorerat i ämnet vintillverkning och klimatförändringar:

”I några av de bästa områdena vi hittade, finns idag relativt få vingårdar, som i Essex och Suffolk – delar av landet som är torrare, varmare och mer stabilt vädermässigt än en del områden med dagens etablerade vingårdar.”

Alistair Nesbitt arbetar idag som rådgivare i den brittiska vinbranschen, och hans företag, Vinescapes, hjälper investerare att identifiera den bästa vingårdsmarken. Han säger att de flesta av Storbritanniens ungefär 600 vinegendomar är relativt små: ”Men på sistone har vi sett en väldig massa stora investeringar. Inte folk som planterar en eller ett par hektar, utan som planterar hundratals”.

Han säger också att den långsamt förhöjda medeltemperaturen ger mer extrema värmeböljor, något som kan vara en fördel på ställen där klimatet annars är på gränsen till för svalt för vinodling, som Storbritannien, Sverige, Polen, Belgien och Norge.

”Klimatförändringarna påverkar vinodling på olika sätt i olika delar av världen. I England skapar inte extrem värme eller torka problem, men om du är i Kalifornien, Portugal, Grekland, delar av Australien och även Frankrike … när det är hett där kan det bli för hett. När du talar om klimatförändringarnas risker och möjligheter, beror det på var i världen du befinner dig.”

Om Alistair Nesbitt hade tio miljoner euro över, är det solklart var han skulle stoppa dem: ”För tillfället, om du letade efter en seriös investering, är England ett bra val. Om en klient kom till oss med den typen av pengar och frågade: ’I vilket område ska jag investera med den bästa potentialen på medellång sikt?’, då är det här rätt ställe”.

Även i Danmark var väderleken unik under förra året, 2018. Många vingårdar gjorde sina bästa viner någonsin tack vare värmen och torkan. Enligt Torben Toldam-Andersen, docent i pomologi och fruktvetenskap på Köpenhamns universitet, var 2018 ganska precis två grader varmare än normalt i Danmark, och därmed varmast någonsin.

”Det resulterade i temperatursumman 1000 grader i genomsnitt för hela landet, vilket liknar temperaturer i Champagne och tyska Rheingau.”

Men Torben Toldam-Andersen säger samtidigt att vinodling i Norden är möjlig bara med hjälp av druvor speciellt framtagna för kalla klimat. Även om hettan 2018 hade gjort det möjligt just det året att odla samma druvor som i Champagne och Tyskland, är det ett undantag, i alla fall ännu så länge. Dessutom har de här druvsorterna anpassade för kalla klimat större motståndskraft mot sjukdomar, vilket kan komma att göra dem väldigt populära inte bara i Norden i framtiden.

”Det är en parallell till utvecklingen på romartiden då vinodlingen flyttade norrut till Centraleuropa och Tyskland tack vare introduktionen av riesling och pinot noir. På den tiden skulle vinproducenterna vid Medelhavet ha skrattat om de fick höra att folk odlade druvor i Champagne eller Rheingau.”

Även Torben Toldam-Andersen skulle sikta in sig på Storbritannien om han hade 10 miljoner euro att investera, eftersom vinodlingsmark i etablerade vinregioner i norra Frankrike och Tyskland ligger så högt i pris.

”Ett stort problem i Danmark är den höga kostnaden för arbetskraft och att det mesta av utrustningen för vinproduktion måste importeras. Det gör det svårt att tjäna pengar på vinproduktion i Skandinavien.”

På andra sidan Öresund, på skånska Hällåkra Vingård, avslutar jag mitt besök hos vingårdsägaren Håkan Hansson med vinprovning i den gassande eftermiddagssolen framför gårdsrestaurangen. Vi går igenom hela vinportföljen. Ett av vitvinerna är lagrat på fat av svensk ek, vilket är ganska unikt. Smaken är frisk och snustorr, och samtidigt fruktigt och lättklunkad med välstrukturerade drag av rostat bröd. Ett av de röda vinerna är gjort på druvan pinot noir, tillverkat helt utan tillsatser, ett naturvin. Även det är angenämt torrt, men ändå med extremt saftig smak som påminner om friska blåbär, hallonpastiller, färsklakrits och körsbär. Det perfekta vinet att dricka svalt just i solen.

”Om vi tittar 50 år framåt, vet jag egentligen inte om jag vågar spekulera i när det gäller vart odlingen är på väg. Men klimatmässigt är det mycket som talar för att södra Skandinavien kommer bli en oerhört gynnsam region för vinodling. Vi kommer sannolikt få en förflyttning, man brukar populärt säga att England snart blir Champagne och vi snart blir Alsace.”

Några av vinerna från Hällåkra Vingård har karaktärsdrag som påminner en smula om vin andra mer kända vindistrikt. Som smaken av citrus i chablis, hallon i Beaujolais, kryddor i röd Bourgogne och blommor i Alsace. Men helhetsupplevelsen av Hällåkras viner är ändå att de är väldigt olika det mesta jag brukar smaka. Och det när nog precis vad Håkan Hansson vill. Han vill inte kopiera och imitera viner från andra, kända vindistrikt, utan gå sin egen väg, och göra viner som avspeglar förutsättningarna i just hans böljande odlingar mellan skånska Söderslätt och Lundaslätten. Han vill heller inte falla för frestelsen att ängsligt försöka göra tillrättalagda viner för att så många som möjligt ska tycka om dem.

”Det jag är rädd för när det gäller det vi håller på med just nu här i Sverige, Skandinavien och i viss mån Danmark, är att vi fortfarande strävar efter att göra viner som på nåt sätt är politiskt korrekta. Att de ska likna någonting som människor känner igen. Jag värjer mig för det.”