Exakt hur många som är i färd med att ställa om till mindre kött och mer vegetariskt är omöjligt att säga. Men slår man ihop ökningen av vegetarianer, veganer och fegveganer blir det sammantaget sannolikt en av de största livsstilsförändringarna i vår tid. Och ser man enbart till antalet veganer, handlar det om en ökning på flera hundra procent på ett antal år, beroende på vilket land det gäller och vilken organisation siffrorna kommer ifrån.

Nu när vi just har lämnat ”Veganuary” bakom oss (ett koncept skapat för att inspirera till att prova att leva veganskt första månaden varje år), är det dags att även ta med vinet i diskussionen.

Ett glas vin till kotletten, torsken och omeletten är det många som dricker. Men att protein från gris, fisk och ägg även används i tillverkningsprocessen av en del vin, är det inte alla som vet. Och det ställer till det inte bara för veganer, utan för en del allergiker. Även om det animaliska protein som används inte lämnar några, eller mycket små mätbara spår i färdigt vin, räcker det inte som tröst för alla.

Det kan verka onödigt med djurprodukter när man gör vin, men det är vanligare än man tror, och dessutom en gammal tradition. Protein från djurriket används framför allt för att bli av med döda jästceller, oönskade bakterier och partiklar som gör vinet grumligt. När proteinet tillsätts, binder det till sig partiklarna som sedan lätt kan avlägsnas, vilket gör vinet kristallklart och utan grumlighet. Vanligast är gelatin från gris, fiskgelatin (husbloss), äggvita (äggalbumin) och mjölkproteinet kasein.

Det går också att klara vin utan att blanda in djurprodukter. Bentonit, en typ av lera, används ofta. Och under de senaste decenniet har bland annat ärt- och potatisprotein, och jästprotein utvecklats för att kunna tillgodose det ökade intresset för växtbaserade alternativ.

Många viner görs helt utan att filtreras och klaras. Då behövs varken djurprodukter, växtbaserade ämnen eller mineraler. Den typen av vin tror jag är bästa vägen till veganskt vindrickande. Jag tror också att de är en ökande trend. Viner där en viss grumlighet antingen är en del av karaktären, eller där vinet ligger så länge på fat eller tank att oönskade partiklar sjunker till botten och på det sättet lätt kan tas bort.

Samtidigt ska man vara medveten om att animaliska ämnen också har andra funktioner, vissa för- och nackdelar ur ett smakperspektiv. Kasein, som ofta används för klarning av vita viner, motverkar exempelvis oxidation i vinet, en effekt som växtbaserade ämnen inte har i samma utsträckning. Och äggprotein, som har en lång tradition av att användas för att klara fylliga rödviner, råder inte bara bukt på grumligheten, utan dämpar strävheten och ger vinet en mer attraktiv konsistens.

Enligt chefen på CEEV, ”Representationsområdet för EU:s industri och handel på vinområdet”, Dr Ignacio Sancez Recarte, går trenden stadigt mot att färre och färre producenter använder ämnen från djurriket. Men han säger också att vissa av dessa ämnes egenskaper är svåra att ersätta ur vinmakarnas perspektiv.

Hur vet man då att vinet man köper är tillverkat utan användning av animaliska ämnen? Ett sätt är att leta på baksidesetiketter efter någon av certifieringarna för veganvin. En av märkningarna ser ut som en cirkel med en liten grön växt. Problemet är att de ännu inte är särskilt vanliga. Ett annat sätt är att bara köpa viner som varken är filtrerade eller klarade, och hoppas på att det också innebär att de är helt veganska.

En del företag och organisationer publicerar listor över veganskt vin i Sverige. Men listorna är oftast begränsade, och lyfter fram vin från ett fåtal, utvalda producenter. Systembolagets har ännu ingen officiell märkning för veganskt vin, men enligt hemsidan arbetar de som bäst på en lista. Och frågar man snällt hos deras kundtjänst, kan man säkert få en hel del tips.

Säkrast är att själv kontakta importör eller producent för att kolla hur det ligger till  med just deras vin. Lite omständligt, men information brukar vara mer tillförlitlig ju närmare källan man kommer.

Mina gröna boktips:

The Modern Cook’s Year (Fourth Estate, 2017). En av mina brittiska favoritkockar, Anna Jones, inkluderar en lång rad veganska och vegetariska recept i nya boken.

Plantlab (Regan Arts, 2017): Amerikanska veganrörelsens Jesusfigur Matthew Kenneys kreativa gröna rätter i boken med undertiteln ”Crafting the future of food”.

The Middle Eastern Vegetarian Cookbook (Phaidon, 2016): Små mezze-rätter och vegetariska råvaror är en mycket lyckad kombination, tillagade av Libanonfödda kocken Salma Hage.

En av de senaste årtiondenas tydligaste trender i Champagne är odlare som säljer vin under eget namn. Odlarchampagne. Det har också ökat fokus på exakt var druvorna vuxit, och hur den platsen påverkar vinets doft och smak. Men oavsett om champagnen kommer från en liten odlare eller ett stort champagnehus som köper druvor från andra, är det lika viktiga att hålla koll på vem som egentligen gjort vinet. Att lära sig några producentnamn och hur deras viner smakar, är fortfarande bästa sättet att hitta fram till champagnen som faller dig i smaken.

Charles Heidsieck har sin bas i staden Reims och är kända för att blanda i en ovanligt stor andel vällagrade viner i sina cuvéer. Det gör att även deras ingångsvin, Charles Heidsieck Brut Réserve, har ett ovanligt bra djup och stor nyansrikedom för att vara en standardcuvée (champagnehusens motsvarighet till bilfirmornas basmodeller). 475 kronor låter kanske mycket men är inget överpris med tanke på den behagligt munfyllande karaktären.

En av de mest intressanta producenterna i området Montagne de Reims är Egly-Ouriet, känd bland annat för sina mycket smakrika, karaktärsfulla och lagringståliga champagner gjorda på pinot noir. Ägaren Francis Egly använder bara egna druvor i källaren, och kan således kalla sina viner för ”odlarchampagner”. Hans standardcuvée, den icke årgångsbetecknade Egly-Ouriet Brut Tradition för 589 kronor, är både smakrikare, torrare och har en större andel pinot noir än många andra baschampagner.

Bonnaire Grand Cru Blanc de Blancs Extra Brut för 339 kronor är inget för tunnisar. Champangehuset brukar göra krämiga, inställsamma viner, men det här har mer attityd. Den sedvanligt nötiga, kexiga, citruslika stilen kompletteras av hård syra och angenämt snustorr eftersmak.

Champagnehuset Pol Roger kräver knappt någon presentation. Deras årgångsbetecknade prestigecuvée, Pol Roger Cuvée Sir Winston Churchill 2004, kostar svettiga 1399 kronor, men å andra sidan får man ett myller av nyanser, elegans, komplexitet och mystik som är redo att korka upp, även om man också kan välja att ligga på den många år än. Få viner kan på samma sätt vara både hemlighetsfulla och lättillgängliga på samma gång.

Redan 1971 startades organisationen Club de Viticulteurs Champenois (idag kallad Club Trésors de Champagne), riktad mot druvodlare i Champagne som ville göra vin under eget namn, alltså odlarchampagner. Av tradition buteljerar medlemmarna sina allra bäst cuvéer under namnet Spécial Club. En av medlemmarna är Marc Hébrart, vars Spécial Club Premier Cru 2012 för 469 kronor domineras av druvor från byn Crámant, och har en generöst fruktig, fyllig stil. Karaktären gör att det går bra att dricka redan nu, men med tanke på den unga årgången 2012, kan vinet tänkas bli ännu mer tilltalande om några år.

En annan av medlemmarna i Spécial Club-gänget, Pierre Gimmonet, har nyligen lanserat sin Gimonnet Extra Brut Oenophile Premier Cru 2008 för 469 kronor i Sverige. Det är inte en Spécial Club, men lika intressant ändå med sin knastertorra smak. Ett vin som borde har flera av sina bästa år framför sig.

Legendariska champagnehuset Krug var tidigt ute att redan 1979 med att lansera en champagne med druvor från en enda vingård, Clos du Mesnil. En annat av deras kända cuvéer, Grand Cuvée för svindlande 1529 kronor, är gjord på ett helt annat sätt – genom att blanda upp till två hundra viner från olika byar och vingårdar i Champagne. Resultatet är imponerande och tilltalande. Något av det rikaste, fylligaste och mest smakintensiva i hela Champagne.

I Côte de Blanc, som är klart mest känt för några av Champagnes bästa jordar för chardonnaydruvor, håller champagnehuset Delamotte till. De har också draghjälp i marknadsföringen av att höra ihop med det ännu mer kultiga huset Salon. Standardcuvéen Delamotte Brut för 389 kronor innehåller större delen chardonnay, parat med en mindre del pinot noir och en skvätt pinot méunier, en inte helt ovanlig druvfördelning.

Champagne blir alltmer behandlat som ett vanligt vin, där både ursprung, druvsort, årgång och producent är viktiga för resultatet. Men fortfarande är det lättast att lära sig producenternas stilar, och på så sätt hitta fram till sin favorit.

Karaktärsfulla odlarchampagner 

Olivier Hoirot 5 Sens för 600 kronor: Längst söderut i Champagne gör Olivier Hoirot sin egensinnig champagne på hela fem av distriktets druvor i mixen (privatimporteras från www.vinnatur.se).

Marie-Courtin Concordance: De flesta av Dominique Moreaus cuvéer är gjorda på pinot noir. Den här är gjord helt utan att tillsätta svavel (privatimporteras från www.vinik.se).

Eric Rodez Cuvée des Crayéres Ambonnay Grand Cru (nr 72569) för 458 kronor: Odlingarna i Ambonnay ger mycket eleganta, ovanligt komplexa viner jästa på ekfat (beställ på www.systembolaget.se).

Du måste inte vara vinexpert för att ställa till med vinprovning. Ju mer du vet om vinerna, desto bättre, men egentligen räcker det med att välja dem noga, ha rätt utrustning och vara bra på att leda diskussionen. Sen sköter det mesta sig självt, så länge deltagarna är nyfikna och inte totala nybörjare. Det är ungefär som med musiklärare … de bästa musikerna är inte alltid de bästa pedagogerna. Jag har själv varit på alldeles för många vinprovningar med ledare som hellre framhålla sin egen kunskap än lockar fram deltagarnas åsikter, och hjälper dem vidare i utvecklingen.

Temat. Välja först tema. Det beror på vilka deltagarna är. Tänk som när du förbereder ett föredrag. För att budskapet ska gå fram, måste du anpassa innehåll och sätt att prata efter vem som lyssnar.

Ett vanligt tema för både nybörjare och proffs är att jämföra vin av samma druvsort, men från olika områden. Ett pedagogiskt sätt att pränta in i minnet hur olika druvor doftar och smakar. Och ett sätt att lära sig hur olika vinerna blir, beroende på var druvorna vuxit och vinet är tillverkat. Se till att vinerna är i ungefär samma prisklass. Välj till exempel Clay Shales Crystallum 2016 från USA och Chablis Premier Cru Mont de Milieu 2014 från Frankrike. Båda gjorda på chardonnay, och med liknande prislapp, men helt olika smak.

Horisontalprovning är att testa flera viner av samma årgång, druva och region, men från olika producenter. För att få ut mycket av en sådan provning bör deltagarna vara rutinerade.

Temat som brukar engagera icke-proffs bäst är att jämföra pris med smak. Eller mer krasst, försöka hjälpa deltagarna att svara på frågan: ”hur dyra viner är det meningsfullt att jag köper?”. Totalt åtta viner brukar fungera bra på en sådan provning, fördelade i fyra par. Varje vinpar ska ha mycket gemensamt, som druvsort och ursprung. Men prisskillnaden ska vara rejäl. Ta till exempel australiska mousserande vinet Jansz Tasmania för 259 kronor och ställ mot din favoritchampagne för runt femhundringen.

Bordet. Se till att bordsunderlaget är ljust, helst vitt. En vit duk eller papper går bra. Då är det lättare att se färgnyanserna på vinet i glaset.

Temperaturen. Servera vitt vin vid 11–13 grader och rött 16–18 grader. Kardinalfelet är att hälla upp vitvinet kylskåpskallt, då känner man inte smaken. Eller att rödvinet är för varmt, då smakar det mest alkohol.

Glasen. Använd tunna glas med stor kupa som smalnar av uppåt, då blir det framför allt lättare att få ut något av att dofta på vinet.

Spottkoppen. Om man ska klara att prova mer än ett par, tre viner, ska man ha spottkopp. Om man vill dricka vinerna, planera provningen så att den ligger strax före lunch eller middag.

Gomrensaren. Enklast möjliga. Vitt, mjukt bröd utan för mycket kryddor eller grissini. Vatten utan kolsyra är också bra att ha till hands.

Tekniken. Titta först på vinet. Det krävs kunskap för att tolka alla färgnyanser, men notera ändå karaktär, intensitet och klarhet. Snurra runt vinet i glaset och dofta. Ge det lite tid, skriv ner intrycken. Doftar det mycket eller lite? Påminner det om något du känner igen … bär, frukt, örter, kryddor, blommor, träslag, grönsaker eller andra matråvaror? Smaka. Se till att vinet kommer i kontakt med hela munhålan. Smakar det mycket eller lite? Är det strävt eller mjukt, torrt eller sött? Är eftersmaken lång eller kort? Andas gärna in försiktigt samtidigt som vinet är i munnen, då blir det lättare för doftreceptorerna i näshålan att uppfatta vinets alla aromer.

Diskussion. Jämför era intryck. Gå igenom flaskorna noggrant i tur och ordning och se till att alla pratar och beskriver sina upplevelser. Fastna inte i detaljer kring doft och smak, utan diskutera även vilka viner vars smak dröjer sig kvar längst, och vilka som ger det mest harmoniska och balanserade helhetsintrycket.

Prova med maten. Oavsett om provningen övergår i en måltid, prata igenom vilka maträtter och råvaror som borde passa ihop med vinerna. Var inte så teoretisk, inspirera deltagarna att känna efter i smaklöksminnet. Att para ihop smaker är många gånger en tyst kunskap en del behärskar utan att ens veta om det.

Glasen. Favoritglasen för provning

1. Zalto Universal. Glasfirma i österrikiska Neunagelberg som gjort sig känd för sina extremt tunna, graciösa glas. Passar till vin i alla färger. Cirka 350 kronor.
2.  Riedel Vinum Zinfandel/Riesling Grand Cru. Kanske det vanligaste vinprovarglaset i kristall. Från österrikiska storproducenten Riedel. Cirka 250 kronor.
3. Schott Zwiesel Sensus svart. Kolsvarta vinprovarglas i kristall från Tyskland. För blindprovningar när man inte ens vill se färgen. Cirka 200 kronor.

Med mindre än ett år kvar till valet, kan man fråga sig vad svenska politiker bunkrar upp med inför stundande valrörelse. Vad kommer de fukta strupen med när debatten hettar till? Inget tyder på att debattklimatet blir snällare, så läskande dryck kommer behövas som inspiration.

Och även om det bara dricks vatten framför kameran, kan man ana att det blir ett par glas med annan dryck när kameran och bandaren stängts av. Politiker är ju också människor.

Eftersom miljöpartister är – eller åtminstone förväntas vara – väl pålästa om klimatförändringar, kanske de passar på att dricka vin från särskilt utsatta områden. Där vinerna kanske inte kommer vara sig själva i framtiden eller rentav riskerar att försvinna. Som pinot noir-vin från Oregon och merlot-vin från Bordeaux där det riskerar att bli för varmt för dessa druvor. Eller chilenskt vin och starkvin från Madeira som båda hotas av skogsbränder.

Feministiskt initiativ siktar rimligtvis på vin från kvinnliga profiler vars produkter det är gott om på Systembolaget. Som kaliforniska pionjären Helen Turley, Marilisa Allegrini med sin långa rad norditalienska viner, Andrea Mullineux från sydafrikanska Swartland eller unga stjärnskottet Giulia Negri i Barolo.

Kanske gör sverigedemokraternas inställning till EU att de helst väljer drycker från Storbritannien och Schweiz. Men även områden som styrs av partier med politik nära SD:s, kanske kan komma på tal. Som vin från området kring städerna Turin och Rom, båda med borgmästare från Femstjärnepartiet.

Socialdemokrater borde förstås gilla rödvin, samtidigt är man förtjust i drycker gjorda enligt svensk modell, vilket komplicerar det hela. Svenskt rödvin vore optimalt, men där är urvalet begränsat. Chilenskt vin borde vara ett självklart val, och om alla länder där socialdemokraterna regerar i koalition, är urvalet riktigt stort.

För att föregå med gott exempel, och göra rätt för slogan ”närodlad politik” och ofta upprepade frasen: ”hela Sverige ska leva”, borde nog centerpartister hälla svenska glesbygdsdrycker i glasen. Rabarbernektar från Sörmland, hantverkscider från Skåne, blåbärsdryck från Bergslagen och svenskt öl från lite varstans.

Folkpartiet hade tidigare rykte om sig att ha många helnykterister i leden, men den profilen är inte lika tydlig längre. Ändå kan det tänkas att en del fortfarande föredrar alkoholfritt, vilket i så fall gör dem extremt trendkänsliga. Särskilt om de väljer mer nyskapande varianter som smaksatt kombucha eller kornavkok, mikrobrygd folköl, hantverkssoda eller ingefärsöl.

Moderater är nog fortfarande glada i det blå, spanska vinet som lanserades för något år sen. Annars är det förmodligen trygga val som gäller. Vin från klassiska distrikt som Bordeaux, Alsace, Rioja och Napa. Lite norsk akvavit kan nog också slinka ner, som spontan hyllning till utgången i grannlandets val nyligen.

Vänsterpartister dricker förstås också av hävd helst rött, gärna gjort av kvinnor och/eller kooperativ. Men eftersom kooperativ gör vin i flera färger, kan de nog tänka sig avsteg från partilinjen. Nicholas Feuillatte, Mailly och Palmer är tre av de största och bästa kooperativen i Champagne. I Chablis finns kooperativet La Chablisienne och i Sydfrankrike Cave de Mont Tauch, båda lätta att hitta på Systembolaget.

Kristdemokraterna kan tänkas ha en förkärlek till tyskt vin, eftersom deras tyska systerparti dominerat landet hela efterkrigstiden. Även italienska viner borde ligga bra till, även om kristdemokratins dominans där kom av sig på 80-talet.

Vad en aspirerande statsminister ska dricka för att framstå som statsmanna- eller statskvinnolik är osäkert. I Sverige, med sin komplicerade historiska relation till alkohol, kan det vara säkrast att bara dricka lättöl, kaffe och hemlagad saft. Å andra sidan vill ju inte en blivande statsminister framstå som alltför helylle.

Och för svenska politiker har det visat sig viktigare hur man beter sig när man dricker alkohol än exakt vad man har i glaset. Så det är nog upp till varje aspirant till posten att välja det som tros bidrar med rätt image, så länge hen kan hålla sig någorlunda på mattan.

Avfolkningen av landsbygden och inflytten till stan har lämnat oss nordbor i en slags naturlimbo. Under det senaste halvseklet har vår relation till natur, odling och råvaror nästan helt gått förlorad. Ingen har egentligen förväntat sig att vi ska se skillnad på ingrid marie- och åkeröäpplen, majrovor och palsternackor, penséer och narcisser.

Men nu håller det på att bli ändring. Stads-, tak- och balkongodlingar, bondens marknad, koloniträdgårds-, svamplocknings- och närodlattrender, och en ökad förståelse för att världen faktiskt inte bara består av asfalt och stadsplanering, gör att grönsaker, frukt, örter, gryn och groddar numera ingår i folkbildningen även för ingrodda stadsbor. Det inte längre ok att se ut som ett frågetecken när någon ber dig skilja på skärbönor och bondbönor. Bara att börja plugga.

Vill du ligga några steg före, kan det vara bra att även lära sig några mindre kända druvsorterna och hur de smakar. Inte för att de går att odla i balkonglådan med särskilt stor framgång på våra breddgrader, men de är bra att ha koll på om man vill veta hur vinet man köper smakar innan man korkar upp. Det handlar inte om chardonnay, riesling, cabernet sauvignon och pinot noir – de ingår redan i folkbildningen. Snarare relativa doldisar som gewürztraminer, cabernet franc och tannat.

Tack vare den utstuderade blommigheten i doften och smaken skulle man kunna kalla gewürztraminer vinvärldens svar på kultfotografen Robert Mapplethorpe. Så pass parfymerat i karaktären att det nästan är stötande, men samtidigt oerhört elegant och raffinerat.

Gewürztraminer (eller gewurz som branschfolk ibland kallar den) är bra att ta till om man tycker tysk riesling är för surt, fransk chablis är för torrt, och att chardonnayviner från resten av världen smakar för mycket smör och vanilj. Gewurz smakar nämligen på ett helt annat, alldeles eget sätt. Det doftar en hel del blommor, mest rosor och kaprifol. Det är inte överdrivet syrligt, och så smakar det väldigt mycket frukt. Fast inte citron och äpple, som så många andra viner, utan snarare litchefrukt.

Vinet har en benägenhet att smaka väldigt gott tillsammans med anklever. Äter man inte anklever av moraliska skäl eller andra, går det även bra med kycklinglever. Äter man inte det heller, brukar jag kombinera gewurz med mat med söta eller kryddiga inslag. Som långbakade rödbetor, honungsglaserade ankbröst, vietnamesiska vårrullar, gratinerade havskräftor eller grillad purjo med honung.

De flesta som druckit vin på tannatdruvan har förmodligen gjort det omedvetet. På sydfranska vinflaskor med tannat-vin står det nämligen oftast inte tannat utan Madiran, eftersom det är namnet på regionen där druvorna växer. Har man däremot druckit tannatvin från Uruguay, är chansen större att druvan skrivits ut på etiketten.

Gör dig bara besväret att leta rätt på franska tannatviner om du tycker rödviner i gemen är för veka och mjäkiga, att du ofta saknar smakrikedom och strävhet. Tannatviner är nämligen riktiga monster av strävhet, syra, kärvhet och bonnighet. Vinmakarna får verkligen jobba för att vinerna ska bli drickbara utan att behöva lagras i många år. Det gör också tannatviner till ett bra val när man vill fylla på vinkällaren utan att det kostar för mycket.

Druvan cabernet franc kan man likna vid en skicklig birollsinnehavare, en sådan som ofta är nominerad men sällan vinner, och därför förblir ganska okänd. En otacksam roll. Men på samma sätt som biroller ibland gör hela filmupplevelsen, är cabernet franc ofta väldigt viktig för helhetsupplevelsen. Och ibland briljerar den alldeles på egen hand. Som de lättklunkade och örtsmakande rödvinerna från Chinon, Bourgueil och Saumur-Champigny i franska Loiredalen.

Har du fått smak för den körsbärs- och örtsmakande druvsorten, är det en bra idé att även leta i Toscana, Sydafrika, amerikanska delstaten Washington, och i Australien och Nya Zeeland. Långsamt blir druvan mer och mer populär på många håll i världen.

Cabernet franc i den örtiga, eleganta stilen är utmärkta matviner, de dominerar inte smakupplevelsen, utan fungerar mer som stöd åt maten. Samtidigt gifter vinets aromer sig med en hel rad rätter, smaker och råvaror. Riktigt klockrena kombinationer är kalvkött med smak av citron och färska örter. Eller årstidens allra godaste comfort food, pasta med svart trumpetsvamp. Fast det förutsätter förstås viss koll på naturens skafferi och hur man handskas med just den svampen.

1. Lagom till lådvinets 20-årsfirande i Sverige 2016, är det nu dags för burkens intåg. Och eftersom vi svenskar ofta är så förtjusta i allt praktiskt, och aluminiumburken är ett delvis hållbart förpackningsalternativ, finns det nog inget som kan stoppa vin på burk. I USA dubblerades försäljningen under det senaste året, och redan finns ett par varianter att köpa på Systembolaget.
2. 2016 blir sannolikt året då Systembolaget når sitt mål att sälja tio procent ekologiskt. Frågan är vilket nästa mål blir och vem som definierar det. Systembolaget? Regeringen? 50 procent 2030? Hundra procent 2050? Eller får den ekologiska märkningen lämna plats för ett ännu mer holistiskt tänkande som tar fler aspekter av det totala miljöavtrycket i beaktan?
3. Klimatförändringarna kan vara en av anledningarna till att skörden 2016 blev en av de minsta under de senaste tre decennierna i Frankrike. Bordeaux går visserligen mot strömmen, men i Bourgogne var det särskilt mycket frost och hagel, till och med druvstölderna ökade, vilket gör oss pinot noir- och chardonnayälskare både lessna och oroliga. Det återstår att se hur det påverkar vinernas kvalitet och pris.
4. I många årtionden har vinodlingarna i EU varit satta på strikt bantningskur, för att minska överproduktion och öka konkurrenskraften. Men sedan 1 januari 2016, tillåter EU vinproducerande länder att öka sin areal med en procent. Eftersom det också gör det möjligt att starta vinodlingar i nya områden, har flera etablerade distrikt, framför allt i Frankrike, protesterat högljutt, bland annat Champagne. Men för oss konsumenter är det nog snarast en fördel. När potentiella nyplaneringar så småningom börjar bära frukt, kan spännande nya ursprung och vinmakare dyka upp.
5. Under 2016 blev naturviner vardagsmat och slutade kallas naturvin. Det är en bra utveckling, eftersom naturvin kan vara så många olika saker. Krögare och vinbarsägare har också blivit mindre kategoriska. Klassiska viner står sida vid sida med utstuderade exempel i naturvinssegmentet. Mer kvalitet än kategori styr urvalet.
6. En annan tendens på krog och bar är ett ökat antal viner på glas. En anledning är apparaten Coravin som gör det möjligt att tappa upp ett glas ur flaskan utan att ta ur korken och därmed riskera att resten av vinet oxiderar vid fortsatt lagring.
7. Kändisar på olika nivåer och från olika genrer fortsätter att utveckla sina personliga varumärken genom att lägga sig till med en vinetikett. Det kramas dock inte bara ut pengar ur personliga varumärken, även tv-serier och filmer har sina egna vinetiketter. Det går redan att korka upp en flaska Downtown Abbey Chardonnay och Fifty Shades of Grey Red Satin till fredagsmyset. Kanske får vi snart se Så Mycket Bättre Merlot eller Fyra Nyansera av Brunt Claret på hemmaplan.
8. Wine trucks inte blivit en lika snabb framgång i Sverige som food trucks. Vår lagstiftning är inte anpassad för snabba förändringar på alkoholmarknaden. Men internationellt är mobila vinbarer en succé som tar dryckeskultur till ställen som annars inte skulle få smaka. Och visst vore de mysigt med mobila vinbarer vid trottoarkanten?
9. Under året har vinindustrins totala hållbarhetsfilosofi hamnat under luppen i flera medier. Förpackningar och transporter är två av bovarna. Medan Systembolaget propagerar för lättare glasflaskor, tittar andra på alternativa transportmedel. För några år sedan gick segelfartyget Tres Hombres i spetsen genom att föra viner hela vägen från franska vingårdar till hamnen i Köpenhamn med vindkraft. Kanske köper vi snart vin som bara åkt tåg, segelbåt eller häst och vagn?
10. För någon månad sedan retade amerikanske kändiskocken Anthony Bourdain upp ölkonnässörsvärlden när han hävdade att ”hantverksöl förvandlar folk till zombies”. Han liknade också välsorterade ölbarer och deras trogna gäster vid scifi-filmen Världsrymden anfaller. Ungefär samtidigt förde UNESCO upp belgisk ölkultur på listan över immateriella kulturarv. Kommer uppmärksamheten från bittra tv-kändisar och franska byråkrater påverka utvecklingen? Eller ångar småbryggerierna bara vidare och snor ännu fler marknadsandelar från de gigantiska ölkonglomeraten?