Category Archives: Wine

SÅ HÄR FÅR DU UT MAXIMALT AV SOMMARENS VINGÅRDSBESÖK (publicerad i DI Weekend 27 maj 16)

Ska du kuska runt på vingårdar hela sommaren? Eller bara pausa från strandlivet med en avstickare till närmaste vindistrikt? Här är punkterna som gör resan ännu mer lyckad.

  1. Ju mer känt, desto arrogantare

Det är nog en naturlag. Att stora, kända distrikt med svindyra viner inte har samma incitament att vara snälla och välkomnande mot turister som anspråkslösare områden. Dessutom är gårdar i celebra Bourgogne, Bordeaux, Rioja och Chianti ofta under stor press. De behöver arbetsro för att få fram sina dyrgripar till kräsna kunder världen över. Å andra sidan är ofta organisation bättre kring vinturismen i stora, kända distrikt. Och många turister innebär ofta att det är lättare att handla direkt från vinbonden. Därför kan alla distrikt vara värda att besöka, men ta reda på i förväg hur vinturismen går till.

  1. Året i vingården

Det är respektfullt och praktiskt att ha koll på var i skördecykeln vingårdsarbetet befinner sig. Är det semestertider för vinbönderna? Är skördeförberedelserna full gång? Har den viktigaste fasen under hela året redan rullat igång?

  1. Kratta innan

Vinområdets offentliga turistkontor hjälper till med information, men sällan något personligt och kul. Kolla om det finns en organiserad ”wine road” eller ”wein strasse”. Nästan alla små och stora vindistrikt har tillgivna bloggare som ägnar stora delar av sitt liv att resa, testa och blogga om älsklingsområdet. Oslagbart detaljerad information, det gäller bara att hitta. Välj ett par vingårdar som faller er på läppen, kolla hemsidan eller ring upp och pejla läget. Tar de emot besök? Är tidpunkten oläglig på grund av arbetet i vingården eller vinkällaren? Säljs vin på gården?

  1. Bästa maten

Bästa källan till kunskap om krogar och marknader är varken guider, bloggare, turistkontor eller lokalpress. Det är vingårdarna. Fråga ödmjukt efter tips på den gård ni besöker. De får inte betalt för att göra reklam för områdets finkrogar som turistkontoren, utan tipsar om det allra bästa både när det gäller smaker, atmosfär och service.

  1. Hur man köper

Planera i förväg vad som ska inhandlas. Kolla pris på vinfirmans hemsida. Jämför med andra säljställen på nätet. Du vill ju inte släpa på buteljer som är tillgängliga hemma till marginellt dyrare pris. Om du vill vara säker, införskaffa den mest vederhäftiga vinguiden för området som vägledning. Mer spännande är förstås att helt lita på sin egen gom.

  1. Transporten

Anpassa antalet flaskor och prisnivå efter transportmedel. Ska de ligga och svettas i en het släpvagn, skaka i bagageluckan, pressas ner i incheckat bagage eller skickas med budfirma?

  1. Några favoriter

Vinodlingarna i södra Rhônedalen ligger på hyggligt bekvämt bilavstånd från flärden på Rivieran. Bonnigt och stekhett med strålande viner till förvånansvärt hyggliga priser. Utgå från vackra Avignon och gör avstickare till de små gulliga vinbyarna i utspridda i trakten. Gränslandet mellan Slovenien och Italien, strax norr om staden Trieste, är ett av Europas mest experimentvilliga och därför mycket spännande områden. Kombineras med fördel med vandring i Dolomiterna eller strandliv i Istrien. Från surfingmeckat i Biarritz är det bara några timmars väg till I Bordeaux, men undvik superkända områden. Åk istället till Entre-deux-Mers, Côtes du Bordeaux, Saint-Georges Saint-Émilion, Côtes de Blaye, Cadillac eller andra mindre kommuner. Södra delen av Bourgogne med Beaujolais och Mâconnais är förmodligen de mysigaste och mest välkomnande delarna av Bourgogne. Kombineras med fördel med ett par dagars protein- och fettrika krogrundor i närliggande Lyon. På Andalusiens sydspets ligger sherryproducenterna ett stenkast från strandparadisen. Kitesurfa i Tarifa på förmiddagen, ta sedan en sväng förbi bodegorna i Jerez de la Frontera, El Puerto de Santa Maria och Sanlúcar de Barrameda på eftermiddagen.

  1. Förkovring för läshuvuden

Litteraturen om vin och vinturism är inte lika snabbfotad som information på nätet, men blir ständigt mer och mer nyanserad och av allt högre kvalitet. Det finns nästan hur mycket bra böcker och magasin som helst att fördjupa sig i.

Att läsa på resan

Peñín Guide to Spanish Wines 2016: Spaniens vinbibel med nästan 11000 vinrecensioner från 2100 vingårdar i hela landet.

Slow Wine 2016: Recensioner av 2500 viner från ett 300-tal vingårdar. Fokuserar främst på producenter som arbetar ekologiskt.

The Finest Wines of Burgundy: Ett referensverk från 2012 över vinerna i Bourgogne skriven av kemisten Bill Nanson som också delar med sig av sina kunskaper på bloggen Burgundy Report.

Bönor och bärs, en hyllning till baljväxten (tidigare publicerad i DI Weekend 26 februari 2016)

Torkade baljväxter kanske inte låter så aptitretande, men begreppet döljer fler delikatesser än man tror. Och särskilt när FN utropat 2016 till ”International Year of Pulses” – de torkade baljväxternas år – är det dags att slå ett slag för bönor, linser och ärtor med goda drycker. För FN har inte valt temat av en slump. Det här är något av det mest miljövänliga och hållbaraste man kan äta. Proppfulla med näring och protein, fettfattiga och fiberrika, och med en rad direkta och indirekta fördelar som gröda. Tro mig, vi kommer äta mer av de här råvarorna framöver.

Färska baljväxter räknas enligt FN egentligen inte som ”pulses”, bara de som torkas. Men för att inte bli alltför smal, handlar den här krönikan både om torkade och färska baljväxter.

Det är inte så lätt att ge råd för att kombinera just baljväxter med dryck, eftersom de oftast spelar biroller på tallriken. De är där för att lyfta fram andra, mer ädla råvaror och smaker. Ungefär som med potatis. Men det finns undantag.

Seden att servera omogna, kokta soyabönor i sin skida med (eller utan) flingsalt – edamame – slog igenom för ett antal år sen. De som för länge sen tröttnat på denna ganska enformiga rätt, vilket torde vara ganska många, kan prova den svenska varianten, släpärtor. Åker- eller märgärtor som plockas innan de är helt mogna och kokas försiktigt i vatten med en nypa salt och eventuellt lite dill. En del doppar skidorna i skirat smör innan man repar av ärtorna från skidan med tänderna.

Den lilla sältan, dill och smöret gör att ett vitt, torrt vin med toner av mineral och örter passar till. Viner med eller utan fat, men absolut inte hårt fatat. Som torrt vitt vin från Österrike på grüner veltliner-druvan eller från Ungern gjort på druvan furmint. Vitt vin från norra Italien gjort på druvan verdicchio eller chardonnay funkar säkert också mycket bra.

Många i vår del av världen underskattar den proteinrika lilla kikärtan. Förmodligen för att de bara provat den på någon mindre nogräknad krogs salladsbuffé, upphälld direkt från konservburken. Men kikärtan har många mumsiga rätter och tillbehör på sitt samvete. En av de mest allsidiga är hummus, kikärtsröran numera populär i hela Mellanöstern och Nordafrika. Ett av alla otaliga sätt att äta den är tillsammans med böngrytan foul, gjord på bondbönor smaksatt med citron, spiskummin och olivolja.

Den rätten passar utmärkt till ljus lager, veteöl eller ingefärsöl. Eller till isvatten smaksatt med citron och mynta.

Ännu godare med en kall öl blir det om ärtorna är torkade och sedan rostade med kryddor. Chilipulver, garam masala, spiskummin, rosmarin, timjan … ta vad du har. Smaken är oändligt mycket intressantare än chilinötter och dessutom ett bra cocktailtilltugg. Häll upp pilsner, ale i engelsk stil eller möjligtvis en stram daiquiri.

En fransk klassiker där en baljväxt spelar en avgörande roll är konfiterad anka med puylinser. Det feta ankköttet med krispig stekyta kompletteras på ett optimalt sätt av de spröda små linserna som kokat med lök, kryddor och färska örter. Många hävdar nog att ankflottstekt potatis är ännu godare till ankan, men man mår definitivt bättre efteråt om man väljer linserna.

Välj ett rött vin som plockar upp de mustigt örtiga tonerna i linserna. Gärna smakrikt, men skippa överdrivet alkoholstarkt eller hårt fatlagrat vin. Tänk cabernet franc-vin från Loire, mognande Rioja i traditionell stil eller kanske kalifornisk pinot noir? Eller mindre kraftfulla viner från distrikt som Premières Côtes de Bordeaux, Entre-deux-Mers eller några av satellitkommunerna i St Emilion.

Det finns ett spirande intresse för svenska baljväxter med kvalitet och karaktär odlade på olika håll i landet. Kanske kan den trenden, tillsammans med matlagningskunskaperna hos en del av våra större invandrargrupper, göra att baljväxter blir en ännu vanligare och ännu mer salivstimulerande del av vår framtida matkultur.

 

Styregårds val

Nya öl med stor personlighet i februari

La Calavera Catrina 6 %, Garage Project, Nya Zeeland (11245) 36,90 kr (330 ml): I grunden ett lageröl rejält pimpat med majs, habaneropeppar, rosvatten och vattenmelon. Väldigt långt ifrån en lager i smaken!

Ring Your Mother 1832 XXXX Mild 9,5 %, Buxton Brewery, Storbritannien (11555) 39,90 kr (330 ml): Stor smakrikedom baserad på en mild ale med lite söta toner av mörkt bröd, knäck, kryddor, pomerans, russin och rejäl beska på slutet.

Black Malts And Body Salts 9,9 %, To Øl, Danmark/Belgien (11567) 39,90 kr (330 ml): Brutalt smakbombardemang av espressokaffe, mörkt bröd, fruktiga citrustoner, kakao, sirap och rök. Drick i stor kupa.

 

Om vad man dricker till nässlor, renskav och Pax Cultura (tidigare publicerad i DI Weekend 15 april 2016)

Den 15 april 1935 undertecknades ett fördrag i Ovala rummet i Vita huset som heter Roerich Pact eller Pax Cultura. Fördraget kom att ha stor betydelse, och handlar om att se till att kulturella objekt och byggnader aldrig får hotas av militära offensiver. Om initiativtagaren – den ryske konstnären, författaren och mystikern Nicholas Roerich – varit i livet, hade han förmodligen inte varit särskilt nöjd med hur fördraget efterlevs.

Han skulle säkert heller inte vara glad över hur hans instiftande av ”The Universal Day of Culture” den 15 april firas – en dag han ville skulle ägnas den globala kulturen. Visserligen firas den fortfarande i länder som Litauen, Ryssland, Brasilien och Kanada, men något globalt genomslag kan man inte tala om. Särskilt inte eftersom FN 2001 kontrat med att istället utropa 21 maj till Världsdagen för kulturell mångfald, ”World Day for Cultural Diversity for Dialogue and Development”. Med tanke på hur världen ser ut idag borde vi nog ägna båda dagarna att ta rejäla funderare på hur vi egentligen tar han om och vårdar världens kulturer egentligen.

En spännande tankeövning en dag som den här är att jämföra åldern på olika kulturyttringar. För vi talar ju ofta om kulturers ålder: gamla grekiska eller mesopotamiska eller unga som dataspel eller hiphop.

Med tanke på att vi åt och drack redan innan vi blev människor, borde mat- och dryckeskulturerna kunna räknas till två av våra allra äldsta. Och om nu dryckeskulturen är så gammal, borde vi kommit riktigt långt i utvecklingen. Vi har ju haft god tid på oss att lära, förkovra oss och ta reda på vad som är både gott, nyttigt, miljömässigt fördelaktigt och positivt för alla inblandade parter. Men är verkligen vår tids lådvinsdominans, alkoholmonopol, mikrobryggeritrender, green smoothies och ekovinintresse tecken på en väl utvecklad och mogen dryckeskultur?

Något som många nog skulle räkna till findryckeskultur, och andra betrakta som självklar allmänbildning, är förmågan att laga mat av säsongens, närodlade råvaror och matcha med lämplig dryck. Men just i april är det faktiskt inte helt enkelt på våra breddgrader. För tills nya, innovativa lösningar dyker upp för ljusokänsliga inomhus- och vinterodlingar, är ju april en ganska knaper månad för grödor från svensk jord.

En av få färska säsongsvaror är nässlor som ska nypas tidigt. Soppa på de späda knopparna med kokt ägg är klassikern. Den slevar man med fördel i sig med hjälp av vitt, torrt vin. Många föredrar sauvignon blanc-dominerat från Nya Zeeland eller Loiredalen, som Menetou-Salon, men lite mindre utstuderat fruktiga viner kan många gånger vara precis lika lämpligt. Som ungerskt vitt på druvan furmint.

Ett annat aprilgrönt är ramslök, som också går fint att göra soppa på med kokt ägg. Och då gäller samma vinrekommendation. Men ramslök är så mycket mer allsidigt än så.

Även om det inte alltid är så lätt att få tag på renkött i färsk form, är det rent teoretiskt sett i säsong fram till och med april. Krydda gärna renfärsen med enbär, gör biffar och servera med pressgurka och rårörda lingon. Välj ett kryddigt rött vin som inte är alltför strävt, koncentrerat eller fatlagrat. Kolla på rödvinshyllan där de franska Rhônevinerna står, och ursprunget Côte du Ventoux. Om det skulle kännas för blaskigt, ta istället något från ursprunget Crozes Hermitage.

Renskaven matchar man med fördel med fintärnad kålrot, morot och palsternacka, för att sen servera med smörig mandelpotatispuré. Ös på ordentligt med smak i rödvinsglaset. Leta till exempel bland de spanska rödvinerna och ursprung som Priorat eller Ribeira Sacra.

Nicholas Roerich skrev redan 1931 att han ville att den 15 april skulle bli en dag som ”helt och fullt ägnades åt att helga alla nationella och universella kulturella skatter”. Frågan är om inte en tvårättersmeny med nässelsoppa och ungerskt vitt vin, och renfärsbiffar med rårörda lingon och Rhônevin, är ett perfekt exempel på vad han syftade på.

Styregårds val

Tre nya karaktärsfulla öl

Boon Black Label 7 %, Brouwerij Boon, Belgien (11258) 99 kr (750 ml): Ett öl packat med personlighet. Stor, rik doft av citronskal, kryddor, örter, ostkanter och funkighet. Snustorr, superfriskt, men ändå mycket lättdrucket.

Hanssens Oude Gueuze 6 %, Hanssens Artisanaal, Belgien (11423) 62,50 kr (375 ml): Om man står ut med den rakbladsvassa surheten, finns ett härlig myller av gröna äpplen, aprikoser, citron, vinäger och lagårdsbacke att njuta av.

Arrogant Double Bastard Ale 11 %, Stone Brewing Co, USA (11619) 99,90 kr (650 ml): Namnet säger egentligen allt som smaken. Påminner egentligen mer om en årgångsportvin än om öl. Drick långsamt och njut.

 

VINBARSRACE I LONDON (publicerad i DI Weekend 12 februari 2016)

Föga förvånande finns många bra cocktailbarer i Sverige. Vi har ju länge varit styva på att både tillverka, blanda och dricka sprit. Att antalet nischade vinbarer inte är lika många är heller inte oväntat. Men med tanke på det breda vinintresset, varför är de fortfarande så få? Varför finns inte fler vattenhål för alla som vill lära sig mer om vin? Där man kan botanisera bland urval glasvin som inte finns på andra ställen? Jag gillar vinbarerna vi redan har, men här finns definitivt en lucka i marknaden.

Klurar du på att öppna vinbar, ta en sväng förbi London på inspirationsresa. Valutakursen svider, men priserna kommer ändå sällan i närheten av våra.

En favorit är The Remedy (124 Cleveland Street, London W1T 6PG) i Fitzrovia.  

Kollegorna David, Renato och Dany – amerikan, italienare och fransos – lyckas få till genuin vardagsrums- och kvarterskrogskänsla. De arbetade tidigare tillsammans på hyllade kvarterskrogen och vinbaren Terroirs, varifrån de tagit med sig en del av fingertoppskänslan för kontinental comfort food och sorglös vinattityd. Långa rader spännande vin från småbönder i Europa ackompanjeras av ett tiotal madeira av varierande ålder på glas. Allt från fem centiliter tioårig verdelho för fem pund till verdelho från 1912 för 45 pund. Eller välj en kall malt från välsorterad hyllan med mikrobrygder från Londontrakten.

The Winemakers Club (41a Farringdon Street, London EC4A 4AN) öppnade 2014 och jobbar också med små vinproducenter.  

Stället har en helt egen karaktär tack vare lokalen, belägen i gamla tegelvalv under Holburn-viadukten byggd i mitten av 1800-talet. Sväng förbi på ett glas på lunchen, köp med dig några pavor eller kom på kvällskvisten på ett glas och en ost- och charktallrik. Gänget har varit verksamma i vinbranschen i ett femtontal år och fokuserar hårt på producenter som arbetar ekologiskt och biodynamiskt, och som på olika sätt utmanar konventionerna.

I ett av valven under järnvägen längs vad som numera kallas Ropewalk i Bermondsey i sydöstra London, ligger vinimportören Gergovie Wines, som specialiserar sig på små, hantverksmässiga viner, företrädesvis från Italien, Frankrike och Slovenien. I vinlagret – under namnet 40 Maltby Street (40 Maltby Street, London SE1 3PA) – ligger också en liten vinbar med öppet kök som serverar härligt rustika, okomplicerade smårätter till hyggliga priser med fokus på enkla, men högklassiga råvaror. 

   
Om 40 Maltby Street kombinerar vinkrog och import, kör Noble Rot (51 Lambs’s Conduit Street, London WC1N 3NB) vinkrog och tidning. Startat av före detta talangscouten Dan Keeling och vinimportören Mark Andrew driver de vinbaren och vintidningen med samma namn. På vinlistan, klassiska ursprung och druvsorter från handplockade producenter och årgångar. Champagne, bordeaux, bourgogne, riesling, Rhônedalen, Piemonte, men även udda buteljer från när och fjärran. Kocken Stephen Harris från superkända krogen The Sportsman i ostrondestinationen Whitstable är med och styr upp menyn, som andas modern, brittisk bistro.

En helt annan femma är 67 Pall Mall (67 Pall Mall). Före detta hedgefondtungviktaren Grant Ashton tröttnade på Londonkrogarnas höga påslag på vinpriserna, och öppna medlemsklubb för vinälskare 2015 med mål att erbjuda vinutbud i världsklass till humana priser. I en ståtlig före detta banklokal i aristokratiska St James, sköter en hel kader kunniga sommelierer markservicen. Med hjälp av patenterade coravin-systemet för att bevara fräschören i öppnade vinflaskor, erbjuds ett 300-tal på glas. 25 ml 1966 Château Palmer för 21 pund? Lika stort skvätt 1989 Château Pichon-Longueville Baron för 9 pund eller läskande 125 ml 2007 Château-Chalon från Jean Macle för 13 pund? Inträdesavgift tusen pund och årsavgiften lika mycket är inte hutlöst. Problemet är att väntelistan för medlemskap växer. 

 London är inte bara en av världens bästa städer för vinbarer. Få andra städer har större utbud för den som vill köpa vin med sig hem. Men den krönikan får vänta till växlingskursen blir snällare.bb 

   
 

 

DET DÄR MED HÅLLBARHETEN …(publicerad i DI Weekend 1 april 2016)

Man kan fråga sig om ordet ”hållbart” överhuvudtaget kan bli utslitet. Det ligger ju i dess natur att ha ett långt liv. Däremot kan ordet missbrukas på olika sätt. En del pratar om hållbarhet utan att veta exakt vad det egentligen innebär. Andra använder det i sammanhang där det inte hör hemma. Då riskerar hållbarhet att blir ett urvattnat ord som folk tröttnar på och inte bryr sig om. Och det vore illa.

Hållbarhet är verkligen inget nytt. Att på olika sätt arbeta för att använda jordens ändliga resurser på ett så ansvarsfullt sätt som möjligt, har på sina håll varit en strävan i flera generationer. Men att tänka holistiskt kring hållbar utveckling är något som tagit ordentlig skruv först under senare decennier.

Det finns många definitioner av hållbar utveckling. En av dem kommer från FN-rapporten ”Vår gemensamma framtid” (även kallad Bruntlandrapporten) från 1987. Den slår fast att hållbar utveckling: ”… tillgodoser dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillgodose sina behov’’. Själva myntandet av begreppet brukar tillskrivas den engelske miljövetaren Lester R Brown. Han började skriva böcker om en global hållbar utveckling redan på 60-talet.

För att uppnå den här målsättningen med hållbar utveckling, räcker det inte med att ta hand om miljön. Det är mer komplicerat än så. Alla aspekter som måste vara med i arbetet, brukar sammanfattas i minst tre områden: miljömässig, social och ekonomisk hållbarhet. Alla tre är sammanflätade, i högsta grad beroende av varandra.

Under fliken ”Hållbara val” på Systembolagets hemsida finns det ekologiska och etiska sortimentet. Kanske gör man en liten insats för en hållbarare framtid genom att leta rätt på sina drycker där. De ekologiska fokuserar mest på miljömässiga aspekter av hållbarheten, medan certifieringarna Fairtrade och Fair for Life mest fokuserar på den sociala, etiska biten.

Försäljningen för ekologiskt går som tåget. Kurvorna för vin pekar brant uppåt sedan 2014. Ölet har tagit rygg, och pekar lika brant uppåt sedan 2015. Målsättningen att sälja tio procent ekologiskt 2020 har uppnåtts för längesen, i varje fall för vin som under 2015 ökade med 55 procent till 33 miljoner liter. Det är 17 procent av allt vin som säljs.

Vad siffrorna inte visar är att utbudet är ganska enahanda. Upphetsningen över det exploderande segmentet lockar producenter och importörer att spotta ut sig en väldig massa vin som kostar ungefär lika mycket och smakar ungefär likadant. Det gör att en provning av det dryga 200-talet vinerna i segmentet, känns som att se flera säsonger av Hem till gården eller lyssna på alla Hôtel Costes-album samma eftermiddag.

Dessutom saknas en hel del riktigt bra viner tillverkade på ett hållbart sätt i monopolets ekosortiment. Det kan bero på att tillverkaren av olika anledningar inte vill eller tycker sig ha råd att certifiera sig. Att de är för småskaliga och inte kan leverera volymen som krävs. Att de gör viner som bara en liten målgrupp förstår sig på. Eller att de av praktiska skäl valt att inte jobba med Systembolaget utan bara sälja sina viner till den svenska krogscenen, via privatimport eller näthandlare.

I framtiden kommer förmodligen certifieringar av det här slaget spela ut sin roll eller i alla fall se annorlunda ut. Vi konsumenter kommer kunna ta förgivet att dryckerna som säljs är gjorda på ett sådant sätt att ingen eller inget kommer till skada. På samma sätt som vi idag (tyvärr med en hel del undantag) tar förgivet att maten vi handlar inte är förgiftad eller direkt farlig att äta. Det vore det enda hållbara i längden.

THE GENTLE ART OF KICKING OFF A NEW YEAR IN BUDAPEST

<img src=”

MORALKOMPENSERADE JULKORGAR (publicerad i DI Weekend 18 dec 2015)

Att årets julklapp är en självgående dammsugare är helt logiskt om man vet att det är Handelns Utredningsinstitut som väljer. Maskinen ska driva försäljningen i svenska butiker och – om man använder den rätt – frilägga lite tid för stressade familjer.

Ur en vinskribents synvinkel är förstås dryck alltid årets julklapp. Lägg till öl, sprit, cider och alkoholfritt så är det dessutom svårt att tänka sig en mer allsidig klapp.

Årets moraliska klapp sedan många år – och allra helst i år – är en gåva till behövande. Till folk på flykt, som drabbats av effekterna av klimatförändringarna, krig och annat elände, och precis som vi behöver äta och dricka. Så varsågoda, här är årets moralkompenserade julkorgar.

En riktigt bra flaska riesling är mer allround än man tror. Särskilt om den är torr och av mycket god kvalitet från tyska Mosel, Rheingau, franska Alsace eller australiska Eden Valley. För även om inte alla brukar nämna torr riesling som favorit, gillar de flesta den syrliga, aromatiska smaken. Särskilt när det vankas chèvre chaud, färska ostron eller sushi. Så lägg ett presentkort till närmaste fisk- och skaldjursaffär i korgen, men även ett gåvobevis från biståndsorganisationen Actionaid på en levande get à 225 kronor till en behövande, fattig familj.

Champagne och mousserande vin är bra presenter på flera sätt. Fyllda av symbolik av kärlek och romantik, och perfekta att lägga i vinkällaren för hobbysamlare. Och ingen annan gång på året finns så mycket mousserande att välja på som nu.

Vill man även ge bort en svårslagen guide till framtida champagneinköp, plussa på ett medlemskap i The Richard Juhlin Champagne Club för en dryg åttahundring (89 euro) per år.

Nu är ju champagne lyxigt och flärdfullt, så det är läge att moralkompensera. För ungefär samma pris som en flaska hygglig årgångschampagne, 534 kronor, får man ett gåvobevis från Unicef på 10 000 vattenreningstabletter som renar smutsigt vatten och minskar risken för sjukdomar.

För att komplettera raden av klassiska vitviner, saknas ett fatlagrat gjort på druvan chardonnay, gärna från Bourgogne. De är alltid friska, ofta fylliga, och med lite tur har vinmakaren lyckats balansera smaken av rostat ekfat så att resultatet blir friskt citrusliknande och rökigt med ton av gröna äpplen, mineraler och rostade hasselnötter.
Förutom en rejäl bit av hårdosten Wrångebäck från Almäs bruk – väldigt gott till just chardonnay – komplettera med gåvobevis på femtio påsar nötkräm för 197 kronor från Unicef som kan rädda livet på undernärda barn.

Nästan alla som gillar rödvin gillar Châteauneuf-du-Pape. Få andra viner har lyckats med konststycket att bli oerhört populära, men behålla både kvalitet och hygglig prisvärdhet. Man kommer undan med ett par, tre hundra kronor för att få ett nästan fullgott smakprov. Även om färsk vintertryffel oftare paras ihop med bourgogneviner, är det ett härligt väldoftande sällskap till flaskan i korgen.

För att kompensera den hundraåriga eken tunnbindaren huggit ner för att tillverka fatet som vinet är lagrat på, vad passar bättre än att bli trädplanterare hos Vi-skogen? För tvåhundra kronor kan man plantera hela tio (!) träd. Alternativt, köp tre trädformade pepparkaksformar för 120 kronor från samma organisation.

För att knyta ihop klassikersäcken, behöver man lägga till något kraftfullt, strävt och koncentrerat rött gjort på druvor som cabernet sauvignon, merlot och cabernet franc. Antingen från Bordeaux eller någon annan region som också är skickligt på den vinstilen. Det är perfekt sällskap till av köttslag som vilt, nöt, lamm och kalv, men även till svamp, rostade rotsaker och örter.

Lägg till ett gåvobevis på en hundralapp från organisationen We Effect som går till kurser för bönder i utvecklingsländer i miljövänligt odlande, torktåliga grödor och effektiva bevattningssystem. Eller ge Frälsningsarmén möjlighet att köpa en julmatkasse till en behövande familj för 600 kronor. Det är lika mycket som en bra flaska bordeauxvin kostar.

Styregårds val
Tre böcker från 2015 att läsa under helgerna

Desserter! Din steg för steg-guide till lyckade desserter av Tea Malmegård
Ovanligt pedagogiskt uppbyggd kokbok som delar in desserterna i kategorierna bakat, fryst, krämigt eller krispigt, samt desserter med två, tre, fyra eller fem komponenter.

Hunger och törst, svensk måltidshistoria av Richard Tellström
Undertiteln ”Från överlevnad till statusmarkör” säger mycket om innehållet. Läs den och bli en mer bildad person när det gäller hur vi nordbor förhåller oss till mat och dryck.

The Nordic Cookbook av Magnus Nilsson
768 sidor recept, mat- och dryckeshistoria, råvaror, tillagningsteknik och personliga bilder från hela den nordiska regionen. Ett referensverk för vårt gemensamma matkulturarv.

NÄR LÄSTE DU SENAST NÅGOT ELAKT OM VIN? (publicerad i DI Weekend 25 september 2015)

Ett säkert sätt att få ingång debatt i matkretsar är att föra krogkritiker på tal. Kan de något om mat överhuvudtaget? Hur långt får elakheterna gå? Är krogrecensioner konsumentinformation eller underhållning eller både och?

En pionjär på krogelakheter är AA Gill på brittiska The Sunday Times. Hans machostil bildade skola på 90-talet. Många svenska restaurangkritiker, särskilt manliga, lät sig och låter sig fortfarande inspireras. Man kan tänka sig att det var hans stil som angav tonen för flera krogsågningar i svenska tidningar på den tiden.

I nordamerikansk media är Pete Wells numera välkända recension från 2012 i New York Times av Guy’s American Kitchen and Bar något av det elakaste och mest sarkastiska på länge. Men Leslie Chesterman på Montreal Gazette kan hon också: ”Jag kikade in i det halvöppna köket längst bort i rummet, och undrade om det var diskmaskinen som stod för matlagningen den kvällen.” Även Victoria Pesce Elliott på Miami Herald visar att hon gillar att såga i sin recension av franska brasseriet La Maison: ”Den fasta lunchmenyn för 20 dollar var inget direkt kap för mat lika smaklös och intetsägande som vaxad tandtråd”. Vill man djupdyka i rättshaverist-liknande åsikter om krogupplevelser, finns förstås även tripadvisors kommentarsfält.

Mellan negativa vinrecensioner är det däremot glest. Och kanske är det synd? För ibland är det befriande att läsa elakheter även om vin. Kanske inte att det luktar pissoar, smakar dy, äppelskrutt, mögel eller kräks. Eller att eftersmaken för tankarna till bakfylla. Man vill ju helst att kritiken inte bara ska vara elak och underhållande, utan nyanserad, väl underbyggd och konstruktiv. Tidningen Allt om mats årliga vintest är ett av de medier som ofta använt fantasifulla och hyfsat ondsinta doft- och smakassociationer i sina vinbeskrivningar.

Det finns flera anledningar varför vi vinbedömare ägnar så lite tid åt att skriva ner viner. Tillgången på viner är nästan outsinligt, och om vi förutsätter att de flesta läsare är mer intresserad av att hitta fynd än att veta vilka viner man ska undvika, är det inte så mycket plats över för sågningar.

Det kan också vara så att de flesta viner, även billigt kartongvin, håller hygglig kvalitet nuförtiden. Inte för att det är jättegott, men felfritt och bara småtråkigt. Och då blir kritiken varken rolig att skriva eller att läsa.

Och frågan är om negativ vinkritik ger så mycket alls. Utstuderat elaka vinrecensionerna gäller oftast billiga dussinviner, sällan svindyra flaskor, där den nyanserat vassa kritiken egentligen skulle behövas bättre. För om en 59-kronorsflaska smakar rutten fisk är trist. Men smakar det blask om den långlagrade 500-kronorsflaskan man korkar upp när nya chefen är på besök, är det ju katastrof.

Sen kan man förstås också kritisera kritikerna själva, ett vågat tilltag i den lilla svenska mediabranschen. Bloggen Finare vinare lanserade formatet ”vi recenserar recensenterna” för några år sen. Vad jag vet blev det bara ett fåtal delar, där några av Sveriges mest publicerade vinskribenters alster skärskådades. Vi som inte hanns med i den korta serien väntar skräckslaget på en eventuell fortsättning.

Ett för vinbranschen sällsynt gräl utspelade sig för någon månad sedan på superkände brittiske vinskribenten Tim Atkins hemsida. En av hans kolumnister, amerikanska bloggaren Ron Washam (mer känd som The HoseMaster of Wine efter namnet på bloggen) skrev satir om stora österrikiska vinglastillverkaren Riedel. Ron Washam – ofta elak och bara ibland även rolig – la citat i glasfabrikören Georg Riedels mun så som: “Sommelierer är de dummaste, mest godtrogna människorna jag jobbat med”, “Vinbranschen är en väldigt sexistisk bransch. Som det borde vara” och ”Vi har anlitat vinmakare som konsulter för att verkar mer trovärdiga. Folk litar på vinmakare. Jag vet inte varför.”

Nu såg inte Georg Riedel (eller valde att inte se) det lustiga i historien, utan hotade att skicka familjens advokater på Ron Washam. Efter att Tim Atkins snabbt gjutit olja på vågorna och ursäktande förklarat för både läsarna och Georg Riedel att det handlar om satir, drogs stämningshotet till tillbaka.

Bra vinkritik, liksom all kritik, måste vara grundad på genuin kunskap i ämnet och stor talang för att nyansera och förmedla insikterna. Det är därför poängbedöming av vin aldrig kommer vara rättvisande eller tillräckligt. Siffror ger bara en fingervisning. Det är i texten som en recensent verkligen kan visa sin kunskap och har chansen att vara till verklig nytta, oavsett om det handlar om att hissa eller dissa.

Mer läsning med anknytning till recensioner

Wine in Words, Notes for Better Drinking, Lettie Teague (Rizzoli, 2015)
Nyutkommen bok av Wall Street Journals vinkritiker Lettie Teague. En bok som recenseras av bloggaren Hosemaster of Wine utan att han, enligt egen utsago, har läst den.

AA Gill is away, AA Gill (Simon & Schuster, 2005)
Mycket ojämn bok med resejournalistik av den brittiske krog- och tv-kritikern. En del resmål behandlas med en gäspning, andra stycken är bland det mest välformulerade och ondsintaste i genren.

Www.simonsays.fr av François Simon
François Simon var under många år den franska jättetidningen Le Figaros fruktade krogrecensent. Han slutade 2014 och driver numera sin blogg där han fortsätter äta och kritisera.

Mat- och dryckkombos du bara måste prova (publicerad i DI Weekend 6 oktober 2015

En del smaker borde alla få uppleva. Nyskördad, fortfarande solvarm morot, rykande äppelpaj med gräddig vaniljsås och pasta med färsk tryffel. Det gäller dryck också. Perfekt moget bordeauxvin, nykokt rabarbersaft eller isande pilsner när man är riktigt törstig.

Ibland har man lyckan att stöta på råvaror, rätter och drycker som passar så bra ihop att helhetsupplevelsen blir större än delarna. Som nygräddade kanelbullar med snorkall mjölk.
Det här är min topplista med smakkombinationer man inte ska missa.

Det går inte att komma undan att snustorr sherry är en bra aptitretare. Särskilt till charkuterier. Ta en knastertorr fino eller manzanilla till skinkan och korvarna eller stora spanska oliver. Eller gå på mörkare sherrysorter (men fortfarande snustorra) amontillado, oloroso eller palo cortado till chark på rökt och torkat vilt.

Har man en gång fått smak på färska ostron är det svårt att sätta stopp. Näringsrikt och fettsnålt, men sällan billigt. Kompensera med att dricka muscadet istället för champagne. Det går precis lika bra, särskilt om ostronen är tydligt salta. Muscadet kostar vanligtvis en eller ett par hundringar mindre.

Det är svårare att byta ut champagnen i klassiska duon med hummer. Byt istället ut hummern mot kokt havskräfta, en minst lika stora smakupplevelser. Ibland får kräftorna den där fina, gräddiga konsistensen i köttet med småsöt smak. Möter med champagne i gräddig och generöst fruktig stil som inte är alltför stålhård i syran eller dammande torr i smaken.

Smakerna av kantarell har en fin förmåga att gifta sig med smaken av mognande champagne, allra helst om den är gjord på chardonnaydruvor. Även om man inte har tid att vänta i åratal på mognadstoner, går det att hitta vanligt bubbel med just den stilen. Para ihop med kantarell på toast, i risotto, pasta eller paj.

Varken hummer eller havskräfta tillhör fiskdiskens fynd, det gör däremot musslor. Vinkokta är de bland den enklast och minst kostsamma lyxen som finns. Matcha smaken av hav, vitvin och grädde med smakrikt, fatlagrat vitt gjort på chardonnaydruvor.

Sushi och ceviche är rätter som kommer långväga ifrån, men som på grund av våra kalla hav och de fina råvarorna i Norden är som skapade för oss. Sushin är godast med saké i glaset. Om du prova saké tidigare och inte gillat det, då har du druckit fel saké. Välj kvaliteten ”junmai” och servera helst till sushi på röding, makrill eller pilgrimsmussla.

Ceviche handlar om att balansera syra från citron eller lime med övriga ingredienser. För att drycken ska passa gäller det att även den har en skyhög syra. Välj ett torrt rieslingvin och notera hur njutningsbart det är när de pigga syrorna från fiskrätten liksom dansar runt med syrorna i vinet, och förändrar upplevelsen från tugga till tugga.

Ibland blir man väldigt sugen på en speciell rätt. Något man ätit många gånger och ständigt återvänder till, men som man ändå kanske inte äter oftare en någon gång vart annat, vart tredje år. En av dem för mig är köttbullar på blandfärs med gräddsås, rårörda lingon, inlagd gurka och potatismos. Och upplevelsen blir inte komplett utan en inte alltför hårt humlad svensk lager eller pilsner serverad alldeles för kall.

En annan sådan rätt är isterband med dillstuvad potatis och inlagda rödbetor. Den syrliga korven, gräddiga potatisen och jordiga betorna är en gudomlig matchning. Servera med ett pint brittisk ale.

Vinerna barolo och barbaresco från norditalienska Piemonte utropades härom månaden av Wall Street Journal till ”det nya Bourgogne”. Frisk, fräsch syra, aromatiska på gränsen till blommig fruktighet och en benhård, men på något sätt ändå angenäm strävhet är anledningen. Alltså rena drömviner till rätter som älgstek, rådjurssadel eller råbiff på renfilé.

Om jag ska välja en enda dessert- och dryckeskombination, blir det – så här års – en klassisk plommonkaka med en slät, rykande kopp helt vanligt kaffe. Åtminstone tills rinnig chokladfondant med färska trådgårdshallon och sött garnachavin från sydfranska Maury blir trendigt igen.

Grönt och dryck

Purjolök
Långbakad på grillen eller i ugnen lockar fram söta, mjuka och mustiga toner från löken som passar med vitt från Galicien eller Loire. Lägg gärna till valnötter, honung och getost.

Rödbetor
Betor som bakats länge vid låg temperatur blir söta, tuggiga och allmänt väldigt mumsiga. Matcha med vitt vin på gewurztraminer med en liten, liten sötma.

Butternut
Ravioli med butternutpumpa, salvia och smör är en förtrollad kombination som mår bäst tillsammans med ett mjukt, friskt vin från Beaujolais av hygglig kvalitet i glaset.

Vin, kvinnor och sång inte längre (tidigare publicerad i DI Weekend i november 2015)

Det är osäkert hur många gånger jag lyssnat till när någon jämför vin med kvinnor. Ok, det var vanligare förr, och det blir allt längre mellan gångerna, men förekommer fortfarande titt som tätt.

Ofta är det ett speciellt rödvin, till exempel Château Margaux i Bordeaux, som påstås ha en kvinnlig stil, medan något annat rött, kanske från närliggande distriktet Pauillac, är manligt i stilen. Och vinerna från Château Margaux är mycket riktigt mindre sträva, mer eleganta och inte lika monstruöst koncentrerade som vinerna från Pauillac.

Att använda liknelser i pedagogiskt syfte är förstås funktionellt. Särskilt för att förklara något så svårpratat och svårdefinierat som smak och doft. Men vilka liknelser bör man egentligen använda på 2010-talet? Och är jämförelsen överhuvudtaget pedagogisk? Vem av mina vänner är strävast? Är det en man eller kvinna? Och är mina manliga eller kvinnliga vänner mest koncentrerade och eleganta? Ändå verkar det här vara ett globalt fenomen. Man stöter på folk som liknar viners och kvinnors karaktärsdrag med varandra lika ofta vid Medelhavet som i Stilla havs-området, i latinska lika väl som asiatiska länder, i USA och i upplysta Norden.

Bättre då att utveckla och nyansera sin vokabulär för att beskriva smaker. Det finns böcker, sajter och tidningar om sånt. Och det finns aromahjul med mängder av tips både på nya doft- och smakord och hur man delar in dem i kategorier för den som gillar strukturer. Ett välfyllt arkiv av doft- och smakbeskrivande termer är lika bra att ha till hands i livet som ett nyanserat sätt att beskriva sin musiksmak, sina konstpreferenser, sina litterära böjelser och vilka tv-serier man inte kan låta bli att följa och varför.

Och troligtvis sjunger de här liknelserna mellan vin och kvinnor på sista versen. Eller börjar få konkurrens, i varje fall bildmässigt. Mobilkameran tillsammans med sociala medier verkar hjälpa till med jämställdheten på det här området.

Sök till exempel på #winewomen eller #wineandwomen på instagram, och du får några hundra träffar. I princip samtliga med bild på professionella kvinnor i vinbranschen med kläderna på. Kolla sedan @menandwine, en sajt med över sextiotusen följare. En lång tirad med hundratals deffade, välhängda, tatuerade män med svällande biceps endast iförda vinglas och Calvin Klein-briefs.

Ta till exempel vita viner gjorda på druvan sauvignon blanc som så ofta är parodier på sig själva och smakar förutsägbart, oavsett om de är från franska Loiredalen, Nya Zeeland, Sydafrika eller någon annan stans. Upptagna med sin egen förträfflighet – smaken av flädersaft, svartvinbärsblad och krusbär – har mystiken, det svårfångat flyktiga, försvunnit och gör helhetsupplevelsen endimensionell. Ungefär som manliga chefer mitt i karriären.
Te Muna Sauvignon Blanc 2014, som lanserades 6 november, är ett undantag. Tillverkaren, den nyzeeländska vinfirman Craggy Range i det lilla distriktet Martinborough, har skickligt manövrerar förbi de värsta flosklerna, och skapar istället ett vin med smakmässiga skrymslen och vrår som retar aptiten och piggar upp sinnet.

Mystik är kanske ett alltför positivt ord att använda för att beskriva vinet Grüner Silvaner Trocken 2014 från tyska firman Keller. Men liksom så många gånger förr när det gäller vitt vin, gör blandningen av druvor – grüner veltliner och silvaner i det här fallet – vinet mer mångbottnat och nyansrik. Inte helt olikt en ung och begåvad, manlig poet med lagom stor personlighetsklyvning.

Eller ta vinet Tenuta delle Terre Nere 2014 från sluttningarna kring vulkanen Etna. Likt en uthållig, senig siciliansk vingårdsarbetare har vinet kvaliteter som kanske inte är omedelbart tilltalande, men som vinner i längden. Första intrycken av snipighet och otillgänglighet övergår efter några klunkar till något man kan njuta riktigt mycket av.

Baigorra Reserva 2010 från spanska Rioja är en helt annan historia. Med sitt förföriska virrvarr av fruktkompott, kryddhylla, syltade körsbär, bourbonvanilj, bitter kakao och nyrostat kaffe är det precis lika oemotståndligt glatt och generöst som en ung annonssäljare på väg att hämta ut sin första SUV.

On a roll in Rhône from Vienne to Avignon (publicerad i DI Weekend i juni 2015)

Rhône är vinvärldens svar på gummistövlar. Rustika, allsidiga, tidlösa och samtidigt ganska trendiga. Och något man alltid ska ha ett par av hemma. Per Styregård rapportera från resan längs Frankrikes minst pretentiösa vindistrikt.

Arge vinmakaren Éric Texier hinner tala illa om både biodynamisk och konventionell vinodling medan jag provar årgång 2011 av hans goda, röda Côtes-du-Rhône från Brézème. För honom finns bara ekologisk odling. Han berättar hur han arbetar med täckande grödor istället för att tillföra en massa grejor till jorden och vinrankorna. Men i samma andetag erkänner han: ”We don’t understand shit!”

Han är ett vanligt inslag i Rhônedalen. Här är fullt av vinmakare som gärna håller hov och förklarar sin filosofi kring bio, eko, hållbar vinodling och justa metoder. Delvis säkert för att de vet att journalister går igång. Men också för att det faktiskt är viktigt.

Och Rhônevinodlarna får mycket uppmärksamhet just nu. Försäljningen går bra, både internationellt och i lilla Sverige. Rödvinerna från Rhône är tillsammans med Bourgogne de franska klassiska vindistrikt som går bäst.
Varför är Rhône så poppis? Är det apk-värdet … alkoholen ligger oftast på 14-15 procent? Eller den frikostiga fruktigheten som druvan grenache ger? Eller för att Rhône inte är lika pretto och löjligt svårt att överblicka som Bordeaux och Bourgogne?

Färdas man som jag de 20 milen från Vienne i norr till Avignon i söder och korkar upp (och spottar ut) det bästa Rhônedalen har att erbjuda, blir det ganska uppenbart: Systembolagets inköpare och vinimportörerna måste skärpa till sig. Några av de mest upphetsande smakupplevelserna finns i flaskor som inte hittar till Sverige. Åtminstone inte till privata konsumenter.

Som de mondäna vinerna från Domaine Gangloff med sina vackra konstnärsetiketter. Svårslagna Châteauneuf-du-Pape från Domaine Pegaus eller mäktiga Saint-Joseph-viner från Christophe Curtat och Pierre Gonon. Eller sparsmakad Crozes-Hermitage från Lucie Fourels lilla gård Le Domaine de Lucie. ”Jag gillar fruktighet med koncentration, men koncentration utan inverkan”, säger hon. ”Den ska komma automatiskt”. För att få till den nästan aggressiva fruktigheten i sina viner har hon låtit sig inspireras av den teknik som vinmakarna i Beaujolais använder.

Det allra godaste vinet under resan var Côte-Rôtie från Domaine Jamet. Efter att ha stått ett tag i deras monter på mässan, trollade ägaren Jean-Paul Jamet fram en flaska av årgång 1998 som stod gömd under disken. Bland det bästa jag provat från Rhône. Men det är klart att även bland de 394 rödviner från Rhône som att döma av Systembolagets hemsida ligger i sortimentet, kan man hitta många väldigt bra viner.

För att göra det busenkelt, kan Rhône delas in i norr och söder. I norr görs rött oftast på syrah, ändå skiftar smaken helt beroende på var druvorna vuxit. En del är sträva, mineraliska och strama, andra superfylliga, aromatiska och fruktmättade.

Vardagsviner i prisklassen 100-200 kronor från norra Rhône hittar man lättast i Crozes-Hermitage, ibland i Saint-Joseph. De är inte så fullproppade med smak som i flaggskeppvingårdarna – Côte-Rôtie, Hermitage och Cornas – men med samma omisskännligt kryddiga stil. Ibland är Crozes-Hermitage till och med tunnare än väntat, vilket inte alls behöver vara fel. Lättare att kombinera med mat och kräver inte så lång lagring.

Det finns förvånansvärt få Crozes-Hermitage och Saint-Joseph att köpa i Sverige. Osäkert varför. De som finns i sortimentet och som släpps då och då är ofta värda att prova, så håll koll.

I södra Rhône odlas samma druvor som i norr, men det är ändå en helt annan femma. Istället för syrah, är grenache den vanligaste rödvinsdruvan och ger ännu mer kraft, alkohol och mäktig frukt. Marknadsföringen av södra Rhône har extremt stor hjälp av ett av vinvärldens mest etablerade vinnamn, Châteuneuf-du-Pape. Även om man inte vet ett dyft om vin, känner man till CDP, som det förkortas i branschen.

Det är ingen idé att snegla mot CDP-hyllan utan minst tre hundringar i näven. Med mindre än så är det kringliggande kommuner som Lirac, Vinsobres, Ventoux, Rasteau eller Vacqueras som gäller. Eller helt vanlig Côtes du Rhône. Underskatta aldrig de synbart enklaste ursprungen, där finns ofta de verkliga fynden.

Av någon anledning har viner från Rhônedalen fått rykte om sig att passa bäst till vilt. Det är nästa elakt. Nästan alla smakrika rödviner är goda till älgstek och rådjurssadel. Nej, Rhôneviner är oändligt mycket mer allround än så. Elegantare stilar som Crozes-Hermitage är utmärkta att dricka som de är eller till grillade grönsaker, rostade rotsaker, kalv eller fläsk.

Viner med massor av smak, alkohol och frukt från södra Rhône är mina favoriter till rätter där färska och torkade örter har en framträdande roll i kombination med råvaror som lamm, viltkött och svamp.

Men man ska inte stirra sig blind på den svenska statens propaganda för att alltid dricka vin till maten. Ibland kan till och med de allra mustigaste rödviner vara goda på egen hand. Till och med Rhôneviner. Eller som Patrick Jasmin på Domaine Jasmin i Côte-Rôtie så kärleksfullt sa om syrah: ”Det är min favoritdruva i hela världen. Kanske för att jag har ätit den sen den dag jag föddes.”

Åtta sätt att handskas med det ångestfyllda vinvalet på krogen (publicerad i DI Weekend 15 maj 2015)

Hur ofta sitter du och svettats med vinlistan på krogen. Känner att valet vilar tungt på dina axlar, att namnen i listan är ett enda virrvarr, att din kunskap är för tunn. Bara lugn, det finns sätt att minimerar risken att misslyckas.

1. Låt det ta tid. Strunta i om personalen eller ditt sällskap skrapar med foten. Det är deras problem. Ditt val kan påverka hela kvällen.

2. Analysera stället. Hur ser gästerna ut? Är det här rätt ställe att dricka utflippat naturvin, pretentiösa årgångsviner, husets plonk eller lokalt hantverksöl? Växla alltid några ord om dryckesvalet med servisen eller sommelieren även om du redan vet vad du vill ha. Hylla alltid sommelierer som ägnar mer tid att försöka förstå vad du gillar, än att förklara vad hen gillar. I bästa fall tycker den dryckesansvarige om uppmärksamheten och gräver fram spännande flaskor som inte finns på menyn.

3. Men ibland vill man vara bombsäker på sitt val. När middagen är så viktig att valet av dryck helt enkelt måste vara perfekt. Då krattar man i förväg. Kolla innan vinlistan på krogens hemsida. Googla årgångar, producenter, druvor och ursprung. Och jämföra priserna för att hitta fynden. När det sen är dags att beställa vid bordet, framstår du som världsvan och initierad. Om inte listan finns på hemsidan, ring krogen i förväg. Ta reda på vad som finns i vinkällaren, vilka vinområden de prioriterar. Om det inte finns tid åt förarbete, se till att vara på plats först i sällskapet. Tjuvkika på listan, diskutera med personalen och matcha med rätterna på menyn.

4. Var inte en fegis. Om du gått omsorgsfullt tillväga och inhämtat bra information, ska du inte kasta bort arbetet och välja något du redan vet exakt hur det smakar. Korka upp något nytt även om det innebär en risk.

5. Egen sakkunnighet är förstås oslagbart, men vem hinner med? En genväg är att memorera ersättare till dyra klassiker man gillar. Viner som smakar som om de var från berömda distrikt och svindyra producenter, men kostar mindre. Gillar du röd bordeaux, kolla efter vin från Sydafrika, Kalifornien eller Chile gjorda på merlot och cabernet sauvignon. Malbec från Argentina fungera också, särskilt när det är blandat med merlot. Om du gillar Chablis, prova grüner veltliner från Österrike, alvarinho från Portugal eller muscadet från Loiredalen. Får du aldrig nog av krusbärssmaken i Sancerre och Pouilly-Fumé, drick sauvignon blanc från Nya Zeeland, Australien eller Sydafrika. För Bourgogneälskare är det svårare att hitta fynd. Ibland finns de bland pinot noir-vin från Nya Zeeland, Sydafrika, Kalifornien och Chile.

6. Det kan löna sig att lära sig namnet på mindre kända deldistriket i kända vinområden. Där kan man ibland få bra valuta för pengarna. Som Cotes de Castillon, Cotes de Bordeaux Francs eller Montagne Saint Emilion i Bordeaux. Eller Lirac, Vacqueras, Ventoux eller Séguret i södra Rhône. Älskar man Chianti Classico och Brunello di Montalcino, prova med Vino Nobile di Montepulciano eller Morellino di Scansano. På samma sätt går det nästan alltid att hitta prisvärda alternativ i världens mest kända vindistrikt.

7. Och så finns apparna. Problemet är att det inte alltid är så snyggt att fippla med en sådan vid bordet. Två av de bästa är San Francisco-baserade Delectable och danska Vivino. På båda scannar man in etiketten med mobilkameran och får snabb information om vinet och användarbaserade betyg. Samtidigt bygger man upp sin egen, personliga vinkällare. Bostonbaserade Drync fungerar på ungefär samma sätt, men är ännu hårdare fokuserade på att länka vinerna med säljställen, vilket ju inte är av särskilt stor hjälp i Sverige. Wine Searcher är kopplad till hemsidan med samma namn och utmärkt om det är just att jämföra priser på viner hos olika återförsäljare och länder man är ute efter. För att få full tillgänglighet måste man prenumerera. Corkz har liknande funktioner, men är kopplad till en annan hemsida med enorm databas, CellarTracker, och använder barkoderna på vinets baksidesetikett istället för att skanna etiketter. En spännande, ganska ny app är Raisinable. Idén är att exponera krogarnas pålägg på varje enskilt vin. För att man inte ska luras att betala överpris för ett vin på en krog, och göra det lättare att hitta fynden. Raisinable funkar ännu bara i London och New York, men tanken är förstås att expandera. Ur konsumentperspektiv skulle appen kunna göra mycket nytta i den svenska krogvärlden.

8. Öl har förstås sina egen appvärld. BeerAdvocate och RateBeer använder båda sina respektive hemsidors enorma databaser med ölbetyg från hela vida världen. En fantastisk källa till kunskap, men själva apparna (och hemsidorna) ser ut som misslyckade hemmabyggen från 90-talet. Untappt är en snyggare, intelligent app som fokuserar på öldrickandets sociala funktioner, med delning, betygsättning, förslag och topplistor.

Kanske kommer våra personliga dryckespreferenser i framtiden lagras i chippet mellan tummen och pekfingret som alltfler kommer ha. Då är frågan om varken appar, vinlistor eller sommelierer behövs längre. Det skulle i så fall bli en enklare men mycket tråkigare värld.

Så här hittar du din favoritimportör! (publicerad i DI Weekend 13 mars 2015)

Alla har vi olika sätt att välja vin på. Snygg etikett, bra namn, tips från kompisar eller lagom prisklass. Lär dig ytterligare ett sätt att hitta fram till vinerna som just du tycker om.

Går du på etiketten? Eller druvan? Köper du alltid samma vin som förra gången? Det finns många sätt att välja vin på, och alla sätt är bra utom de dåliga. Och jag ska lägga till ytterligare ett. Att gå på vinimportören. Det kan låta svårt, men är effektivt när man lärt sig.

I princip bestämmer ett tiotal inköpare på Systembolaget vilka drycker som står på hyllorna. De är mycket kunniga provare, jobbar hårt med omvärldsbevakning och är omgivna av analytiker, statistiker, assistenter och andra proffs. Men de skulle inte komma långt utan importörerna. Importörerna är det svenska alkoholmonopolets blodhundar. Det är de som skickar in drycker när Systembolaget frågar efter offertprover: ”Rioja under hundra”, ”moget rött från Bordeaux”, ”fatlagrad Aussie chardonnay för 69 kronor”. Beställningssortimentet är också importörernas förtjänst (vilket är många gånger större än det sortiment Systembolagets håller i sina butiker).

En del av importörerna drivs av passion till dryckerna, andra av stor, specialiserad kunskap. Några verkar inte ha någon koll alls att döma av dryckerna i deras portföljer. För vissa är det en hobby eller sidoverksamhet. Andra drar in hur mycket stålar som helst och bygger upp stora förmögenheter. Eller blir uppköpta av ännu större aktörer på alkoholmarknaden.

Vinkunnandet varierar dramatiskt, men ibland är det högt. Flera personer som tidigare haft höga, inflytelserika positioner på Systembolaget, har hoppat över till importledet. Det är populärt för välutbildade sommelierer att jobba hos importörer, istället för på krogen, och några av Sveriges bästa sommelierer jobbar i branschen. En och annan skribent har också klivit över.

Poängen med att komma ihåg importörens namn, är att flera av dem gör ett mycket bra jobb i sin speciella nisch. De har ibland kunskaper och nätverk knutna till ett speciellt vindistrikt eller land som i bästa fall gör att just deras vinportfölj därifrån innehåller det nyaste, mest prisvärda, mest karaktärsfulla eller vad det nu är man suktar efter som vindrickare.

Bara några exempel: letar du efter mogna rödviner i budgetprisklass från södra Italien, kolla till exempel Selezione Barbro Guaccero som har stenkoll på den biten. Importören Enjoy Wine & Spirits har tillsammans med många andra satsat brett på Italiensortimentet. Drar din smak mot Spanien, hittar du viner hos nästan varje importör, men håll särskilt ögonen på Viña Española. Många är bra på portugisiska viner, men Portofolio Wines är en av dem som specialiserar sig.

Ekologiska viner har exploderat de senaste två åren. Många av importörerna försöker just nu lyfta fram sin ekologiska profil. En annan, snabbt växande grupp företag tar ytterligare ett steg, och jobbar främst med viner gjorda i biodynamisk anda och som tillverkats med minimal inblandning av mänsklig kraft. Kolla bland annat Winetrade, TM Kvalitetsviner, Vinik, Viniologi och Vin & Natur.

En lång rad importörer är tunga på Bordeaux, bland dem Tryffelsvinet, Vinovativa, Theisvine och Hjo Grosshandel. Och på det sättet kan man hålla … Bourgogne, Champagne, Sydafrika, sherry och så vidare till listan på importörer och deras specialområden blir jättelång.

Det allra bästa är när du hittar en importör som uppskattar samma stil på viner som du. Det är som att hitta en musikrecensent med liknande värderingar och smak. Då spelar det ingen roll var vinet är ifrån eller vilken druva det är, det känns som det är utvalt just för dig.

Och för att nå fram med sin företagsprofil till dig som vinkonsument, kommer säker fler importörer på olika sätt skapa kontaktytor direkt mot vanligt folk. Genom att som importören Prime Wine gjorde, starta egen bar, driva medlemsvinklubbar eller starta nära samarbeten med krogar där de får bättre exponering av sitt varumärke. Så nästa gång ett vin får dig att rysa av välbehag, plåta baksidesetiketten där importörens namn brukar stå. Prova sen fler viner från samma importör och se om det klickar mellan er. När det funkar är det en genväg till njutning.

Tre rekommendationer
Tre garanterat kavajfria vinbarer

Kombinationen fackkunskap och sorglöshet är uspen på Hornstulls bodega på Söder i Stockholm. Sommeliererna Robert Andersson och Fredrik Iveskär dj:ar både vin och musik kring det stora, grovt tillyxade, gemensamma jättebordet.

Le Verre Volé på Rue de Lancry 67 i Paris är redan en institution och har kanske sett sina allra hetaste dagar som rastplats för parisiska ”vin naturel”-älskare. Men det har fortfarande kvar sin yxiga charm.

Vercoquin på Rue de la Thibaudière i Lyon är en tilltalande kombination av vinhandel och vinrestaurang vägg i vägg. Hyllorna hårt nischade mot det ek eller som de säger själva: ”Caviste spécialisé vin naturel”.